I natt kom krampen i ljumsken/ryggen/låret/rumpan tillbaka. Inte fullt lika kraftfull och smärtsam som i lördags men ändå helvetisk och hemsk. Martin är underbar, han kommer bli ett profylax proffs då han lungt och metodiskt uppmanar mig att andas tillsammans med honom genom det onda när jag kallsvettas och hackar tänder av smärta. All heder åt dig, hjärtat! Dagen har därför varit lite småkämpig, men min underbara kollega gör allt i världen för att underlätta arbetet för mig. Jobbigt bara att vara så begränsad och värst av allt, känslan av att vara rädd för att vara en belastning. Men än tror jag inte riktigt vi är där. Gör alla mina åtaganden med rättvis fördelning men på ett annat sätt och utförande än tidigare (hoppas min kollega också uppfattar det så). Hon får dock ta mer fysiska uppgifter stackarn, såsom skogsutflykt mm. Men imorgon får vi vår nya kollega, det ska bli såå spännande och skönt. God natt på er nu ska jag sova!