CARPE FIGHTEN

                       

Det spelar ingen roll att vi snart hängt ihop i tio år vi kommer nog alltid att ha sämsta kommunikationen med varandra när det är i kritiskt läge som bäddat för bråk. Det skulle vara så lätt att bara vända om, ge efter lite, omformulera eller bara släppa men varken han eller jag fixar det. Därav bråken. Jag som är dramatisk till min läggning men aldrig varit långsint har på senare tid också börjat "fastna i tjafset" och inte kan komma vidare.

Så vansinnigt onödigt och osmickrande. Jag skäms. Men det sätter sig liksom som ångest i bröstet och jag kommer inte vidare. Som ikväll, vi sabbade det helt. Efter bygg och nattning skulle vi sammanstråla vid tio och "ha kväll" (ligga i soffan och somna tjugo minuter in i en serie). Men så kommersen kommentar om varför jag inte gjort si (flyttat en sak två meter i rummet) och där var vi igång. Jag blir så trött på oss. Vi kommer förmodligen alltid att vara på detta sätt.

Ni ser vilken sucker jag är på bekräftelse. Det räckte med två uppskattande kommentarer så är jag här igen, självutlämnande och törstar efter mer. 

PS Är ni sånt par där ni har som regel att aldrig gå och lägga er osams? Eller ännu värre, som aldrig bråkar, sorry men då har ni nog större bekymmer än oss. 

                           

     Jaja, han sover men kanske ändå ska pussa lite på honom ändå. 

Bara för att han är så jäkla hopplös och jag likaså, ungefär som hans fula mössa. 

Testade av en slump att gå in här o vad finner jag. En öppen litendelavmig blogg. =)
Hej inspiration!

Så glad att du är tebax!:):) i vårat förhållande är de ja som bråkar,lite bråk varje dag... ja har så kort stubin så ja tänder till på alla fyra på väldigt lite...men har en sambo som är bra på att handskas med de, och de är kärlek. .man måste få ur sig de...man måste rensa luften. .. ni är för underbara!:)

Ja, vi har den regeln. Men så fort vi blir osams glöms den bort och vi somnar rygg mot rygg med magklump. Hatart! Men det är ju fint att vi har regeln iaf... *harkel*

Välkommen tillbaka!

Ja, vi bråkar. Oftast om det mest onödiga... Jag är uppvuxen med föräldrar som levt tillsammans i över 40 år och har till största delen av dom åren även jobbat tillsammans - och jag tror aldrig jag sett dom bråka. Därför har det varit normalt för mig, man bråkar inte. Men man kan såklart diskutera och ha olika åsikter. Men vi bråkar, värsta drama queen/king är vi också. Lika envisa båda två är vi också. Men jag har precis accepterat det, efter snart nio år tillsammans, att det är så vi funkar. Och det är okej. Det har även tagit oss nästan dom här nio åren att förstå hur vi funkar enskilt och tillsammans i dom här bråken, och kunna hantera det därefter. Sen påverkar saker utifrån hur ofta det är, förstås. Förhoppningen är att aldrig somna osams men det händer nog, men oftast så pratar vi inte med varandra på en stund och sen har vi släppt det (eftersom vi kommer på att det vi bråkat om är så himla fånigt) och kramar om varandra och går vidare.

Skönt att läsa att det är fler än vi som tjafsar/bråkar om fåniga grejer, haha! Och härligt att ha dig tillbaka. Skriv det som känns bra, så gör jag (även om jag har långt ifrån lika många läsare som du). Kan tänka för mycket och hindra mig själv och blabla, men det måste kännas bra i hjärtat!

Vi går inte och lägger oss osams, fast för en vecka sen var faktiskt första gången jag faktiskt funderade på att göra det och den klassiska sov på soffan, bara för att få honom att förstå. Jag är också dramatisk med kortstubin och det går över fort. Jag skriker och smäller i dörrar och han sitter tyst och...väntar ut mig? Gaah kan driva mig till vansinne. Men precis som du säger, vi har varit tillsammans i snart 8 år, det kommer nog alltid vara så och det går ju ganska bra ändå. Men jag behöver bli bättre på att faktiskt argumentera för mina åsikter och inte bara gorma och han behöver bli bättre på att prata tillbaka. Haha
Kram till dig!

Åh jag skulle vilja lösa problemen innan vi går till sängs, men min man vill alltid ha sista ordet och det heter "det är slut diskuterat" eller "lägg ner nu".
Så då lägger man sig osams.

Ååååååh I love you two!!!! Ni gör det lättare att leva haha. Så jäkla underbart att inte vara ensam om dessa småtjaffs, dag ut och dag in. Små vulkanutbrott i vardagen. Men jäklar vad kul vi har däremellan :) Och att reda ut allting innan man lägger sig är sååå 2012 :P Här sover vi bort vreden! Poff paff piff borta!

Så har vi också, så jävla olika sätt att kommunicera, vilket resulterar i många onödiga tjafs. Inte lika ofta nu längre, men det är lite olika beroende från månad till månad. Och i stridens hetta är det ju så jävla jävla lätt att säga något prestigefyllt för att "vinna" några poäng i striden, men det leder ju bara till att den andra blir ännu argare och bråket blir ännu större. Vi går inte och lägger oss osams, för då kan inte jag sova, utan jag ger mig inte utan att vi löst konflikten och båda har bett om ursäkt eller vad som nu krävs för att båda ska kunna släppa det.

Jag tror att jag skulle vara som en tickande bomb om jag inte kunde tjafsa lite lagom med min sambo. Det skulle kännas tusen gånger värre att tjafsa med kollegor eller kompisar. Men med sambon är det en annan sak, även om vi är lite osams så förstår vi ju faktiskt oss på varandra :) detta innebär dock inte att jag inte får dåligt samvete efter att ha klagat över små saker som att hans tidningar/strumpor/kläder ligger över halva lägenheten.

Alltså, vi bråkar väldigt sällan. Eller vi grumpar och har oss men gormar gör vi oerhört sällan. Absolut är väl det inte alltid bra, men vi har en annan form av kommunikation. Det är inte så att vi alltid är överens och tassar på tå kring varandra, det är bara det att vi båda hellre accepterar att den andra kanske inte gjort som man tänkte (men som man inte sa) och om man säger till om något så brukar vi kompromissa oss till en lösning rätt så direkt. Och ibland tänker jag att vi kanske är skitdåliga som inte tjafsar och så men sedan tänker jag att, äsch, det finns ju inget rätt och fel. Vi vet att vi kan kommunicera och så får vi ta det på vårt sätt. Ibland kanske vi säger för lite, men det bubblar tillslut ut i alla fall, om än kanske mer i samtal och lugna diskussioner än tjaffs och bråk. Alla hittar väl tillslut sin melodi :)