Har ni vänner som ni upplever är för bra för att vara sanna? Som ger så mycket av sig själva i kärlek, tid och omsorg. Jag hoppas så. Så har nämligen vi det. Själv kan jag ligga sömnlös över att jag själv inte alls upplever mig vara en sådan för efter bröllop och husbygge känns det som om vi urmjölkat det yttersta av vår vänskapsskara. Så just därför blir jag så glad när vi äntligen, eller jag, kan hjälpa till. 

 

I lördags stod vi alla fyra och förberedde kvällens middag i Janes och Robins nya sommarstuga. Ni vet, fotografvännerna som efter att fotat vårt bröllop (som vi dessutom vann som brölllopsfotografering) blivit tighta livslånga vänner med (a true lovestory). I alla fall i vad som jag nu efteråt förstår var ett strategiskt valt tillfälle för våra män hade precis lämnat köket så det bara var vi och Tuva satt nöjd och ritade så frågar Jane: 

 

-Sofie, jag skulle vilja be dig om en tjänst.  

 

Varpå jag blir alldeles till mig över att få tillfällen att i alla fall få möjlighet att ge tillbaka på något vis eftersom Jane (och Robin) är båda riktiga "givers" som gjort så mycket för oss. Jane helt makalös med det där med att ge och hjälpa till och kan överraska en med den ena gåvan i olika format efter den andra. Men det hela tog en tvär vändning då hon säger:

 

-Jag vill att du tar emot en sak. En ring.

 

Likt en mask som ska sättas på krok börjar jag verbalt att värja mig. Men vad nu, det var ju äntligen jag som skulle fånge och inte tvärtom och hur kunde det bli såhär? Jane stod på sig, hon förklarade att hon förstod att min reaktion skulle bli att jag först skulle tycka det var jobbigt (säkert därför den smarte jäveln började med att lägga upp det som en tjänst). Sen fick jag lyssna till historien. Om ringen hon fått av sin fd svärmor i ett tidigare långt förhållande, som trots uppbrottet inte velat ha tillbaka ringen men förstått att Jane få svårt att bära den och gett sitt samtycke till att hon skulle få göra som hon ville med den. Hon valde att ge den till mig. 

 

Så nu sitter jag här med ett diamantbestrött ringfinger på högerhanden stannar upp under dagen för att både beundra samt hämta andan och begrunda det stora och fina i gesten som verkligen känns att den kommer från hjärtat. Jag tror att den här ringen kommer att symbolisera många saker för mig, vänskapen till Jane, saker som kan få olika sorters värden och betydelser i olika händer och i olika skeden livet. Sen har den dessutom inte bara emotionellt och estetiskt värde och det gör mig så generad över hela sammantaget så jag tappar orden. Vilket jag säkert även gjorde i lördags, så om du läser det här Jane, vilket dag vet att du gör. Så är jag väldigt, väldigt rörd och tacksam. 

 

 

Lovar att visa bild på den fantastiskt vackra och väldigt "Sofieiga" ringen någon annan dag.