Vi har så himla bra människor i vår närhet men även en bit bort men som ändå känns nära i sin relation till oss. Som Carro och Jocke från Göteborg. Jag blir så otroligt glad i deras närhet och jag förstår deras otroligt rika vänskapsliv som en annan får följa på avstånd i bloggen för man vill bara vara nära de två och jag hatar uttrycket "lyckopiller" om en person men de båda är i så fall rena rama lyckopillerna. Jag satt där på TGIF för några fredagar sen och ville inte att tiden skulle gå så fort. Att de sedan övervinner min dotters första blyghet till glädje gör de bara ännu självklarare. Jag menar, hur kan man inte älska när någon tar tag i ens unge i ett ben upp och ner och lyckotjuten ljuder över restaurangen? I do.