SMINK?

 

Jag fick ett par frågor kring hur jag kan förkasta smink på duplofigurer när jag själv sminkar det och hur det går ihop. Först kan jag återigen säga att jag alltid kommer att kritisera könsuppdelade leksaker. Som tydligt riktar sig till ett kön och som i detta fall är mot flickor och som så ofta som leksaker riktas till flickor så är det med betoning på det yttre. Som här där duplofiguren förskönats med både läppar och ögon och en kjol till på köpet. Det här är bara ett exempel men som tydligt känns igen på de leksaker som riktar sig mot flickor.

 

 

Här syns tydligt det som jag i mitt duploinlägg ifrågasatte, hur den kvinnliga duplofiguren fått smink i form av mer markerade ögon, rouge och rosa läppar och så har duplokroppen blivit smalare. Allt närmare nuvarande rådande skönhetsideal.

 

 

Nu till frågan.

 

Jag har ofta diskuterat detta och ifrågasatt mig själv när det kommer till smink, tillpiffning och hur detta kommer avspegla sig på min dotter. Jag vet inte om det finns något facit för rätt eller fel. Jag kan enbart redogöra för hur jag själv resonerar och det som jag vill lyfta fram är medvetenheten och diskussionen som jag ändå har med mig kring detta för jag upplever att föräldrarollen och ansvaret som tillkommer med den är den svåraste rollen jag någonsin burit och därför är det just så viktigt att jag ofta stannar upp och ifrågasätter och resonerar med mig själv och hur mina val kan komma att påverka mitt barn och på vilket sätt. Det ingår redan i mitt yrke som pedagog att för min egen utvecklingsskull ifrågasätta mig själv och bakgrunden som dramapedagog men ständiga ifrågasättande om "varför" hjälper mig även i min föräldraroll och detta är både aktuellt och intressant för mig att diskutera.

 

 

Jag sminkar mig och jag gör det ganska mycket. Jag gillar ögonskuggor i olika färger och använder ofta svart eyeliner för att jag tycker att det är tufft och mina läppar smörjer jag ofta med läppglans och ibland läppstift. Puder och foundation förekommer också för "ska det vara så ska det vara" och då använder jag hela konkarongen. Jag sminkar mig för att jag tycker att det är roligt att uttrycka mig själv på olika sätt. Jag tycker om att förstärka min personlighet, sinnesstämning och stil med kläder, accessoarer och inte minst smink.

 

Men det är inget jag upplever som ett måste, eller som jag tvångsmässigt ställer mig och gör varje morgon. Jag gör det för att jag själv vill och tycker att det är roligt som jag upplever på ett otvunget och icke behagande sätt. Min grundtanke är inte att "nu ska jag bli snygg så jag får massa komplimager". Tuva ser mig ofta sminka mig själv och jag har funderat på hur jag ska bemöta hennes frågor när hon undrar varför hennes mamma står och målar sig i ansiktet och jag tänker svara just det. Att jag målar mig. Varför? För att det är roligt.

 

Ni kanske tycker mina argument suger men i just det fallet så behöver det kanske inte vara mer komplicerat än så. Skillnaden är att jag aldrig kommer att trycka på att jag gör något för att vara fin och bli uppskattad och bekräftad i mitt utseende i andras ögon. Allra minst i Tuvas där jag tror stenhårt på att bekräfta henne på hundra olika sätt än att prata om hur fin hon är. Att vara fin kan aldrig vara viktigt för ett barn och det önskar jag så att Tuva aldrig ska behöva uppleva.

 

Vill Tuva exprimentera med smink så visst. Det är fantastiskt så mycket roligt man kan åstadkomma med färger och glitter på såväl målarduk som i ansiktet men just nu kanske det inte är något jag direkt uppmuntar då Tuva inte riktigt har förmågan att hålla sig inom målarduken (eller ansiktet) och eftersom vi bor hos mamma nu och hon har mycket fina nya vita tapeter så... ;-) Skillnaden är att jag aldrig vill att Tuva ska uppleva att hon måste ha smink för att känna att hon duger. Hon kommer få växa upp med sin tokiga mamma som både sminkar sig lite då och då. Det hon inte kommer få se är hur jag står och drar i kinderna framför spegeln, suckar över hur hängiga mina ögonlock har blivit, inte kan åka till affären utan att måla mig eller "sätta på mig ansiktet" eller beklaga mig över hur ful jag känner mig.

 

Men det här är något som jag får arbeta med mig själv för visst ibland faller jag igenom mina egna värderingar och står där bakom spegeln och bara hatar mig själv eller känner mig som en sämre version av mig själv för att det ringde på dörren just när jag utåt sett kände mig som en påse skit. Men i dessa dippar är smink och tillfixning av mitt yttre sällan någon lösning utan oftast är det något annat som ligger under och gror och i första hand inget jag tänker delge Tuva. Jag hoppas verkligen att jag har en relativt sund inställning till mitt utseende och smink och att det kommer att avspegla sig på Tuva. Sen vet man aldrig hur det ska gå när resten av världen skriker "förändra dig nu". Men min kanske romantiserade naiva förhoppning som jag ändå upplever att jag måste ha och kämpa för är att oavsett om Tuvas mammas sminkar sig eller ej så ska hon växa upp och få en så pass stark självkänsla att hon inte ska behöva uppleva att hon ska använda smink för att vara attraktiv eller duga inför andra.

 

Och ja, därför jag kritiserar leksaker som dessa här nedan. De hjälper inte direkt till på traven i förhoppningen om att få våra barn att trivas med sig själva så som de är.

 

 

 

Vad har ni för relation till smink?

 Varför sminkar ni er?

 

 

Amen to that!

Jag har nästan lärt mig sminka mig nu, knäppt nog genom att låtsas att jag målar mitt porträtt ;-) Då är jag snart 24. Dock trivs jag allra bäst neutral. Minns när min fröken kom utan smink i ettan och såg sjuk ut för hon blev så blek. Då bestämde jag mig för att aldrig låta folk se mig mer med smink än utan.

Jag vill ha leksaker med personlighet! Inte dockor där färgen på hår, kjol och ögonskugga är det enda som skiljer den ena från den andra.

Hej!
Tror inte jag skrivit nåt hos dig förut men kikar iaf in då och då. Tycker du har många vettiga åsikter och är fantastiskt duktig på att skriva :)

För mig blev foundation den stora räddningen på högstadiet/gymnasiet eftersom jag blir galet röd i ansiktet när jag anstränger mig eller i jobbiga situationer.. Praise the lord liksom! Att slippa se ut som en tomat!

Nu bryr jag mig inte lika mycket, sminkar mig knappast innan träning eller på affären eller så. Men eftersom jag tävlar dans så blir det desto mer då, eller när man för en gångs skull ska vara social i nåt annat sammanhang. Tycker ändå om smink och visst gör det att man ser lite piggare, fräschare och bättre ut helt enkelt. Hur det blir när lillfröken börjar intressera sig återstår att se. Förhoppningsvis blir det en sund relation, och att det dröjer läääääänge innan hon vill börja "på riktigt"..

Test

Bra och intressant diskussion här. Tack för länken Sofie.

Jag håller med Sofie om att det är irriterande och destruktiv med leksaker som riktar sig till flickor respektive pojkar istället för till alla barn.

Genom leken tränar barnen och varför ska vi bara tränas på hälften av allt beroende på om vi är flickor eller pojkar?

Jag älskade att snickra som barn men det uppmuntrades aldrig och tillslut dog mitt intresse. Jävligt synd för både jag och min man hade haft enormt mkt ut av om jag hade kunnat idag.

Genom leken, bemötande och kläder gör vi barn med snopp till: modiga, tuffa, arga, högljudda, starka typer, vana att föra sig i grupp, tävlingsinriktade. En kille som hellre vill läsa är en tönt. Om du är lågmäld, försiktig och icke sportintresserad är du en mes. Ingen vill vara en mes så den här killen kommer kämpa för att passa in i ramen. Destruktivt - japp.

Flickorna uppmuntras till att vara fina, duktiga, snälla, lugna, lågmälda, omvårdande, prinsessiga och ha en bästis.
Det här är bra saker som gör att de blir bra på att samtala, ha nära vänner och göra rätt för sig. Men den tuffa sidan att vara modig och stark saknas. Och tjejer som har mkt spring i benen och är högljudda ses inte på med blida ögon, det kan ju Sofie berätta mer om.

Det är ju helt sjukt att som barn får vi läsa oss att vara olika killar och tjejer. Som att vi är på olika lag. Men sen som vuxna ska vi som är heterosexuella träffa en partner av "andra laget". Då ska "en från venus" leva tätt ihop med "en från mars". Egentligen är vi människor allesammans men då har vi tränat hela vårat liv på att vara olika varandra. Det är ju helt skruvat.

MÄnniskor ÄR olika, biologiskt. Men det beror inte på vilket kön vi tillhör. Alla är vi individer!

Om jag nu ska komma till varför det är så illa just med lego som riktar sig till flickor med sminkade små figurer så är det för att i vårt samhälle finns en norm som säger att NATURLIGA kvinnor har smink, långt fint hår, smal midja, långa lena ben och kanske klackskor. En kvinna med bleka läppar, kort hår, hår på benen anses som MANLIG.
Så hur tror ni det går för de små flickorna som leker med leksaker riktade till flickor som ofta är skapade enligt ett skevt ideal. Jo de börjar hata sig själva och sitt utseende när höfterna börjar bli rundare och när det börjar växa svart hår både här och där. De börjar förändra sig, lägger massor med energi på att försöka efterlika de ONATULIGA ideal som bl.a. lego är med och vidmakthåller.

FY FAN LEGO säger jag åt det!

Jag bloggade om det här jag med. Lånade bilden, och länkade förstås, säg till om det inte är ok.

Du är lika briljant som vanligt Sofie. Jag håller med, men orkar inte ge mig in i diskussionen. Varken i tidigare inlägg eller i detta. Svårt för det där ibland, tyvärr, då jag mest bara blir irri när folk nästan väljer att missuppfatta. Genus är så jävla läskigt för vissa. "HJÄLP, TA INTE BORT MIN SNIPPA ELLER SNOPP". "Varför kan inte flickor få vara flickor och pojkar få vara pojkar?!?!?!" Typ. Pallar inte sånt, men är glad att personer som du, och Nina här ovan, orkar att föra diskussionen på ett mycket vettigt sätt. Kudos!

Nu kanske frågan var ställd till dig på ett bra sätt, för det är klart att man ska få ställa sådana frågor men det är alltid så orimligt av folk att tänka att en person måste gå in för något 100% eller inte alls. Som att man kanske är miljömedveten men inte för den skull bara använder naturmaterial, bor i en grotta i skogen och odlar sin egen mat. Eller att man är vegetarian/vegan men väljer att inte memorera alla e-koder för att vara säker på att inte få i sig någon animalisk molekyl. Varje insats räknas ju, alla drar sina gränser någonstans oavsett ideal, livet måste ju fungera också och vi lever i ett samhälle.

Hur som helst, bra skrivet!