Jag ligger här i sängen och slöläser andras bloggar där en nämner sin ålder och jag kommer på mig själv med att inte veta hur gammal jag är. "Är jag tjugoåtta eller är jag tjugosju"? Det märkliga är att jag kommer inte på det. Jag minns förra årets födelsedag, hur vi firade den men inte hur gammal jag är. Jag fnissar till högt och tänker att jag kan ju räkna ut det genom att tänka ut när jag är född, för det vet jag i alla fall.

Men någon måtta får det väl ändå lov att vara? Jag är 20+ någonting (fast kanske mer närmare 30-) men jag har i alla fall inte passerat pensionsålder så nog borde jag veta hur gammal jag är?

Det där med ålder. Har lyssnat en del på poddar som diskuterar vilken mental ålder de egentligen befinner sig i och min egen mentala ålder. Jag vet inte riktigt. Jag har någon drömbild av att mitt svar på frågan om: vilken tid i livet är din bästa och att den alltid ska vara nu. Jag är en sån där löjligt tacksam person som går runt och älskar livet, som benämner mig själv som lycklig med stora bokstäver. Men i vilken är min mentala ålder?

Vet ni, att nästan varje natt drömmer jag om mina gamla klasskompisar och jag befinner mig i mellanstadieålder. Väldigt skumt då det annars är inget jag ägnar så mycket tankar åt på dagarna. Men en av livets absolut bästa tider att vara jag på var mellanstadiet. Jag älskade min barndom och att vara mig själv då. Den tid som jag fick leva ut och vara jag som bäst.

Lite sorgligt att den i så fall redan har passerat för en ungefär sjutton år sedan. Och hur vet jag att det var sjutton år sedan jag var tio år gammal. För hör och häpna, utan att räkna på fingrarna från 1985 och uppåt så kom jag på det. Jag är tjugosju, alltså inte tjugoåtta och därmed fick jag ett år tillgodo.

Det jag kan bli knäpp över vad gäller ålder är huruvida saker och ting anses som tillåtet eller ej ju mer man kommer upp i ålder. Jag vill introducerad för nya saker ju mer erfarenhet och äldre jag blir men jag vill hela tiden ta med det gamla. Som att åka pulka, klä mig i paljetter fast det är vardag, skräna på krogen, äta mackor och dricka Oboy i sängen, göra oskyldiga bus på nätterna med kompisar. Det jag känner främst är kanske inte åldern som sätter stopp för ovan nämnda tilltag. Utan föräldraskapet. Mina föräldrar var oerhört restriktiva med att jag aldrig skulle få se de påverkade av alkohol vilket jag är väldigt tacksam för och tänker föra vidare till Tuva. Bus på stan "hörde att din mamma klistrade upp bindor på bibliotekets fönster i helgen" nja, kanske inte så bra. Oboy i sängen, pulka och paljetter kan det dock inte finnas något att orda om.

Min mamma och pappa var trettiofyra och trettiofem när de fick mig. Mamma är äldst. Jag har därför präglats av detta och själv känt att barn, det kommer senare i livet och inte före trettio. Men så kom Mr Right in i mitt liv redan som arton och vi kunde inte vänta till trettiofem utan det blev tjugofem.

Jag såg innan föräldraskapet lite som "döden" eller att man då går in i en helt ny del av sitt liv och lämnar ett annat och därför skulle jag innan gjort allt jag velat hinna med innan "döden" (familjebildandet). Ni vet hur det brukar låta; prova olika ströjobb, plugga, studentliv, långresor, voluntära, jobba, festa, knulla, sova, leva. "Måste hinna leva lite till innan vi skaffar barn".

Min största rädsla inför vi fick barn var att vår egoism skulle försvinna. Yes it's true. Jag minns hur jag låg på vita soffan med stora magen upp i vädret och vi såg på film och åt mat samtidigt och jag grät och sa "lova att såna här saker inte slutar vara viktiga bara för att vi får barn". Jag tror att ens egen egoism är jätteviktig för att vara en god förälder. För om jag inte bejakar vad jag vill, behöver och känner då blir jag en dålig förälder. Min egoism är samtidigt förknippad med mitt barns eget välbefinnande, såklart. Men bara för att vi har fått barn så slutar inte saker som innan varit viktiga att fortfarande vara betydelsefulla och värda att prioriteras även om Tuva i nästan alls val vi gör har första prioritet så som vi ser det.

Men samtidigt får Tuva stå tillbaka för våra drömmar om ett nybyggt hus och mer tid med sin pappa då jag tog hela föräldraledigheten. Det är inget som hon behöver egentligen, men den diskussionen tar vi någon annan gång. Har skrivit inlägget från mobilen och börjar få ont i min tumme.