Känner att det i och med min return är som upplagt för fredagsinlägg like the old style. Bilden är från tidigare ikväll då jag var på väg att skriva ett inlägg men kom inte längre än raden ovan.
Jag skulle vilja skriva något om den här veckan men kan inte dela med mig av mer än att den varit tuff på många plan. Därför är denna fredagskväll så jäkla nödvändig. Skulle behöva hela helgen åt att bara sova och typ duscha bort hela föregående vecka. Men nu släpper vi det och berättar att jag i skrivande stund gör detta:
* Lyssnar på soundtracket till Les Miserables och tjafsar med Martin om i vilken ordning vi ska lyssna på låtarna men är ändå överens om hur jävla bra vi tycker Les Miserables är. Och så kom vi överens om att vi nästa år ska åka till Stockholm och gå i första majtåg med Tuva.
* Har en Tuva i knät som ligger på mig och kollar på netflix och varvar ner efter att vi nyss dansade loss till gamla 60-tals låtar.
Och nu när jag tittar upp från skärmen så har Tuva precis hoppat ner på golvet och NÅGON har sabbat hela det sk fredagsmyset med en helt vansinnig grej:
Martins fredagsmys. Yes it's true. Han kan liksom inte hjälpa det, han liksom måste alltid ha en skruvdragare eller en pensel i handen.
Själv övergår jag från Les M till en annan favoritmusikal och kör lite Hair. Känner mig lite upplagd efter en känslosam vecka för musikalballader som Frank Mills. Kvällen kan mycket väl sluta med att jag hamnar någonstans bland alla låtar från Kristina från Duvemåla. En av mina två musikalbesvikelser.
Musikalbesvikelse nummer 1: Att jag aldrig fick se Kristina från Duvemåla i originaluppsättningen med Helen Sjöholm, Peter Jöback mfl. Minns sommaren på mellanstadiet då jag på en tysklandsresa lyssnade igenom de tre skivorna från musikalen med konvolutet från pärm till pärm. Okontaktbar.
Musikalbesvikelse nummer 2: Att jag och pappa skulle gå och se Chess med Tommy Körberg, Heléne Sjöholm, Per Myberg, och hon som jag tappat namnet på men som bryter på danska/norska? I vilket fall, vi skulle sett den hösten 2001. Men det blev inget för pappa fick cancer och dog. Jag kan förlåta honom för det, döden är liksom svårt att argumentera bort som icke godtycklig anledning till att innan bestämda saker inte blir av. Däremot Kristina från Duvemåla, där ställer jag båda mina föräldrar till svars för:
-Varför i helvete tog ni mig inte på Kristina från Duvemåla?
Eller ok, mest min mamma då av förklararliga skäl (pappa död).
Men nu säger vi hejdå så jag kan gå in och gråtsjunga bort den här veckan till Du måste finnas för ja, jag kan den nästan sex minuter långa sången utantill. Men fick aldrig uppleva den irl. Bhuhu. En stackars medelklassunges grymma uppväxt: fick inte se Kristina från Duvemåla. Buhu.
Avslutar detta inlägg med en bild som jag verkligen tycker gör mig rättvisa.
