/Vad har min mamma och Alexander Schulman gemensamt.

Vi är lite sjuka. Eller Tuva är den som har mest märkbara och synliga symptom som feber, rinnande näsa, slemmig hosta och ett humör som är helt förödande att vara nära. Vilket hon måste, vara nära, hela tiden. Men ändå är det inte bra. Alltså är det mest synd om mig. Fast jag bara är i utbrytningsskedet med huvudvärk, lite lätt halsont och ruggighetskänsla. Men att vistas med en som skriker, konstant, det gör mig till dödssjuk.

På inrådan av min kusin har jag börjat lyssna på Alex och Sigges podcasts (vilket rekommenderas) men i alla fall. Alex Schulman berättar i ett avsnitt hur han i sin föräldraroll riktigt njuter som mest när hans dotter ligger kräksjuk på hans bröst och andas som en liten fågelunge som kippar efter luft. Analysen är att det är då han som förälder upplever sig som mest behövd. Mamma sa också det igår "jag älskade när du var sjuk" eh jaha? Ska jag svara typ tack till detta? "För du var som mysigast då".

Jag känner på en gång att mina dåliga mamma poäng förbättras när jag hör detta. Vi föräldrar suger på alla sätt. Alex Schulman och min egen mamma njuter av att barnet är sjukt så deras egna egon om omvårdnadsbehov får stillas. Jag suger för att jag tycker mer synd om mig än om min dotter när min dotter är sjuk.

Jag undrar vilken föräldratyp Tuva kommer att bli om hon blir mamma. Men, det hänger nog lite på barnet. Skulle Tuva ligga på mitt bröst och kippa efter luft och visa sig vara totalt utelämnad och hängiven min värme och omvårdnad. Ja, då skulle jag också njuta.

Istället känns det lite såhär: