"Bygga mamma, mamma sitta här". Säger hon och tar mig bestämt i handen och drar mig in i rummet och slår med handen i golvet där jag ska sitta. Det allra bästa jag som förälder kan ge mitt barn är min odelade uppmärksamhet och tid. Jag minns det själv från när jag var liten, det fanns inget roligare än när mamma och pappa lekte med mig. Minns ännu den gången pappa lovade mig att vi dagen efter skulle gå tillsammans och leka i en jättestor lekpark i den staden vi då semestrade i. Det blev inget av det dagen efter och jag kan ännu minnas den besvikelsen. Inte över att missat den stora lekparken utan för den stunden med pappa.

Jag vet inte varför jag just minns det så mycket eftersom det förekom fler tillfällen då vi faktiskt lekte tillsammans och gjorde roliga saker än när det slutade som den gången här ovan. Men jag märker redan nu hur nära inpå besvikelsen finns där hos Tuva om jag så bara sätter mig ner en stund och sedan snabbt reser mig upp. Det är nästan som att hon i stunden vi leker känner av att det inte är för evigt. Mamma är snart någon annanstans och måste göra något annat. Hon har rätt och jag hatar mig för det. Det finns ingenting jag mer måste eller borde än att bara sitta där på golvet och bygga en duplodjungel där djuren tillfångatagit människorna i burar men matar de med blommor. Ingen tvätt, bygge eller obetald räkning är egentligen viktigare än det.