DET HÄR MED BARN OCH FÖRHÅLLNINGGSÄTT, UPPFOSTRAN BEHÖVS DET?
Publicerat: 2013-11-04 Kl: 09:14:36 | I kategori: Film, TV | 13 kommentarer
Världens coolaste person vid frukostbordet.
Fnissar åt att någon eller några bett om lite "uppfostringstankar" som vi har i vårt föräldraskap. Alltså det finns inget son jag tycker är tråkigare än att sitta och prata uppfostring eller typ sitta och dissa andra föräldrar för hur de tänker kring olika saker och ting som typ socker, nappar och potta. En del i det kan vara att jag är pedagog och arbetar med en del av dessa frågor dagligen (dock ej socker, nappar och potta) men ni förstår. Sen så tycker jag det är så jäkla ointressant för det är så individuellt vad som funkar för en är inte någonstans en garanti för att det fungerar för en annan. Så nej, föräldragrupp är inte något för mig. Kanske var mer sådan förr, att jag tyckte om att prata barn (när Tuva var nyfödd) men nu undviker jag det såvida inte någon ber om en åsikt.
Så uppfostringstankar, var det jag skulle skriva om. Jag stolpar upp några punkter utan att förklara dem.
• Numera får Tuva äta och dricka allt utom godis och läsk. Godis kan kanske introduceras som lördagsgodis till nästa år. Vi är inte hysteriska med socker men var återhållsamma till en början när hon var mindre och det kändes helt onödigt att öppna upp för den världen.
• Vi tycker inte att det är fel att använda svärord i sitt språkbruk och kommer därför inte att banna Tuva om hon svär eller censurera oss inför henne.
• Ansvarskänsla och självständighet vid typ primära behov har rätt låg prio hos oss. Vi är inte daltande men prioriterar empati och sociala skills framför dessa. Jösses Amalia liksom hon kommer ändå att vara liten så kort tid mot hur länge hon tvingas vara stor.
• Är supernoga med att uppmuntra respekt och varsamhet inför djur och levande väsen såsom vår katt Tintin och typ sniglar och myror.
• Säger aldrig till för att markera att det skulle vara fel om hon kallar oss för dumma. Känslor är aldrig tabu i vår familj och man får faktiskt tycka att även vuxna är dumma för vi gör också dumma saker.
• Har inga tankar om att det är några kläder/färger/mönster (utav barnklädesaffärernas utbud) som Tuva inte får använda. Däremot är vi lite återhållsamma med klänningar pga det värderande bemötandet hon får när hon bär dessa som vi tänker kan försämra hennes självbild om hon ofta får höra att hon bemöts och värderas utefter hur hon ser ut. Sen tryck som är förknippade med våld går fetbort.
• Tuva sover fortfarande middag och får sova hur länge hon vill eftersom det inte påverkar hennes nattsömn (antagligen pga hörselnedsättningen som hon har det behovet).
• Vi är som slappast när vi är tillsammans med andra barn och familjer med t ex nattning och mat och släpper gärna på dessa rutiner och tycker det är viktigare att barnen har en härlig stund än att de äter och sover.
• Vi försöker att undvika värderande bekräftelse och undviker därför ord son "duktig" och "fin".
• Vi försöker för vår och Tuvas skull att vara konsekventa vid nej. Men det är svårt vid olika urballningar på typ ICA men vi försöker ändå. Men visst förekommer det tillfällen då vi ändå tror att vi möts på halva vägen efter en pedagogisk förhandling. Well HAHAHA.
Lurad.
• När vi precis hade fått diagnosen om Tuvas hörselnedsättning var "hörselskada" ett ord jag värjde mig mot. Likaså funktionshinder som nu ersatts med funktionsnedsättning. Funktionshinder använder jag därmed sällan för att säga aldrig, däremot känner jag inte samma sak mot hörselskada längre. Hon har en medfödd skada i innerörat och jag har märkt att andra med hörselskada använder just det ordet om sig själva så numera säger jag det också. Jag tror jag undvek det så mycket för att jag upplevde att det hade ett skällsordsladdning innan.
• Säger aldrig till att Tuva ska undvika att kladda ner sig eller spilla på sig. För det första är det ju barn och hallå, om tröjan inte är nerkladdad efter en hel dag blir jag nästan lite besviken. Vill heller inte att kläder ska förknippas med för mycket "utsmyckning" än sin funktion. Så många barn (inom den ena könskategorin av två, gissa vilken) jag varit med om som gråter och är förfärade för att de spillt på sig och sina fiiina kläder. Sen spiller ju jag själv var och varannan dag.
• Vi påminner Tuva om vår villkorslösa gränslösa kärlek oavsett vad HELA TIDEN. Det ska sitta så inpräntat i henne att det aldrig finns något tvivel att hon ska ringa oss när hon "brutit mot förtroenden" och allt har skitit sig en sen natt i ungdomsåren.
• Vi försöker att ha ett genusmedvetet förhållningssätt i vår "uppfostran" (ogillar ordet). Det känns självklart. Det är ofta jag (pga yrke och intresse) som introducerar tankar om detta.
• Jag ser mig själv som en bättre pedagog än förälder men så kanske de flesta känner i sin yrkesroll och inte bara jag? Om det skulle vara en föräldratävling upplever jag att jag tror att jag inte skulle komma på första plats direkt. Men föräldraskap är ingen tävling och jag kanske är lite ostrukturerad och slapp och vimsig inom vissa saker men jag är den bästa för Tuva i vilket fall, det är jag övertygad om.
• Tuva får inte leka med vapenleksaker.
• Vi är numera inte så rutinbundna med att äta vid vissa tider och läggdags. Nu funkar nätterna så mycket bättre än Tuvas galna två första år och mat är nästan aldrig några problem. Trots att vi vet att rutiner är trygghet och A och O för barn. Men vi tycker det funkar alldeles ypperligt att t ex kanske ge en banan vid middagstid och äta sen middag vid åtta lite då och då.
• Gör aldrig extra mat om Tuva inte vill äta utan då provar vi igen senare och ibland kan det kanske förekomma att hon då går och lägger sig utan middag men inget hon dör av. Dessa tillfällen är få och sker pga "urballning" och det skulle inte spela någon roll om vi så serverade allt som hon bad om. Det handlar då inte om att hon inte tycker om utan blir mer härj från hennes sida (vill ha mjölk, vi häller upp mjölk, hon bryter ihop och skriker efter vatten etc).
• Vi har alltid uppmuntrat och välkomnat folk i vår närhet att få låna Tuva så ofta eller mycket de vill. Både mor- och farföräldrar, syskon och kompisar. Både för vår och hennes del, vi vill så gärna att hon etablerar en nära relation till sin farfar (och sambo) samt min mamma och att ha fler som hon är trygg med är vi så glada över! Det behöver inte enbart innebära blodsband för att någon ska få en betydelsefull roll i ens liv och vi är så glada över att Tuva har så många som visar så mycket engagemang och delaktighet i hennes liv. Sen är det såklart väldigt härligt med barnvakt men vi har hittills inte varit borta från henne mer än två dygn (i alla fall inte jag).
• "Nej" "Jag vill inte" "stopp och sluta" är också superviktigt att uppmuntra till att både uttrycka och även respektera.
• Vi "tvingar" i penicillin (inte roligt) men kan skippa tandborstning och tvätta håret om hon inte vill ibland sen bestämmer vi säkert över en massa andra saker och tar beslut i hennes ställe som vi inte ens är medvetna om.
• Bokläsning tycker vi är jätteviktigt så det försöker vi göra varje kväll innan läggdags.
• Håller inte på och tvingar eller trugar eller härjar om mat. Uppmuntrar såklart till att äta, att smaka, ta själv men som sagt försöker inte propsa på att äta upp (känns alldeles för tidigt) utan det viktiga är att etablera en bra och nyfiken relation till mat och smaker! Det ska vara lustfyllt och härligt att äta!
• Det här med smartphones... Ja ja, vi använder de säkert "för mycket" och vi har ingen "mobilfri tid" här hemma. Tror inte att föräldrar förr var mer uppmärksamma eller lekte mer med sina barn innan de fanns, de hittade nog ändå tidningar att läsa på lekparken eller hörn att städa och måsten att ta tag i istället för att leka och vara "närvarande".
• Just det, höga ljud, "skrik" och hög ljudnivå vet jag att en del uppmuntrar till att hålla vid "normal samtalston" men vad är "normal samtalston" för en hörselskadad och vem är vi som normalhörande att avgöra det? Ljud är därför alltid välkommet hos oss, tjohooooo!
• Vi är medvetna om att vi blott är sårbara människor som gör misstag hela hela hela tiden så därför försöker vi vara lite ödmjuk inför oss själva och andra. Så vad vi än har gjort för att uppmuntra till empati, solidaritet och medkänsla för denna lilla fantastiska person vars självkänsla vi försöker att tänka ut för hur vi kan göra allt för att stärka, hur bra vi än försöker att vara så lär vi få tillbaka om en tio år om hur kassa föräldrar vi är och vilken pissig barndom vi gav henne. Men det hör till, förhoppningsvis jämnar det ut sig i slutändan, eller så blir det en bok om vårt värdelösa föräldraskap.
Okej, nu får listan vara klar. Varsågod Elin som väntar tvillingar ( www.elinlowstedt.blogg.se )som efterfrågade detta. Nu ser jag fram mot den stora mobben av ifrågasättande och vet ni, jag tänker nog inte försvara en enda punkt (genusmedvetet försvarar jag iof alltid) däremot kanske förklara. Men kom ihåg vad jag skrev ovan, vi har ståndpunkter som är viktiga för oss i att vara de bästa för vårt barn och för att göra det bästa för henne. Sen har vi hittat saker som funkar FÖR OSS det betyder ju inte att det fungerar för er så detta är inga som helst tips eller råd utan bara en liten kort redogörelse.
Men diskutera gärna med varandra i kommentarsfältet så får vi se om jag ids slänga mig in i diskussionen, ni vet jag vill ju inte att LDAM ska bli rena rama föräldragruppen.... ;-)
13 kommentarer, kommentera här!
