Åh nej. En vakennatt. Om fem timmar ska jag upp och att jag inte sover är helt befängt. Men det ville sig inte. Istället ligger jag och lyssnar på vinden utanför som river och sliter i markisen utanför fönstret. Tänk att man kan vara så nära någon men ändå känna sig så långt borta.

Det räcker med bara några dagar utan att vi fått möjlighet att prata eller vara tillsammans och det brakar loss. När man har en timmas vaken tid tillsammans och den enbart går ut på att lösa vardagslogistik.

Nu måste jag försöka sova men jag ska läsa dessa rader om några år, för att påminna mig om hur det var, lagom till Martin får för sig att bygga ett garage. Sorry älskling men det här gör jag aldrig om.