Idag hade vi spontanbesök av Marcus, Sandra och Andreas. De hade bakat och gjort en fikakorg att överraska oss med och när vi går runt och visar huset så säger Sandra mitt i allt oh och ah att:

-Men Sofie, ska du bo här?!

Med betoning på bo och här och jag ger ifrån mig ett nervöst fnitter och svarar typ att jag tror det. Just då var det inget märkvärdigt men nu några timmar senare så pratar vi om den stunden och jag känner att jag önskar på något sätt att jag alltid ska känna så inför huset. Att aldrig ta det för givet, minnas slitet, bära med sig förlägenheten som jag hoppas gör mig mer ödmjuk och att jag inte bara vänjer mig. Jag hoppas på något sätt att jag aldrig bara ska vänja mig utan att alltid se det med oh och ah och rodna över tanken att detta är på riktigt och att jag ska få både vakna och somna på denna plats.