Så blev det jul ändå och faktiskt en god sådan. Visst krisade jag lite precis innan vi skulle åka och Martin fick hjälpa mig att ta mig samman men det liksom skinka på julbordet är sort of tradition. För trots allt som blir extra påtagligt jobbigt på julafton blir mycket å andra sidan extra fint. Som musiken vi lyssnade på i bilen till och från alla platser vi besökte, eller alla våra nära som blir extra varma och glada. Alla pyntade vrår och omsorg för sina gäster med mat, dryck och sötsaker. Höjda glas där alla skålar i glögg, strumpbyxor med hål på tån, och Tuvas förundran över tomten. Tre tomtar har hon mött på i jul och den sista fick faktiskt en försiktig kram. Att se och uppleva julen genom sitt barns ögon kan låta klyshigt, men det är det som är den stora meningen med julen. För mig. Men jag erkänner, aldrig mer en jul utan julklappar för jag saknar den materiella lycka och spänning att både få ge och att få som en julklapp frambringar.

Idag är jag fruktansvärt trött men glad men med bränt hår som nu är lite kortare efter att råkat tända eld på mig själv i badrummet. Min viktuppgång på nio kilo på mindre än ett halvår hade visst den effekten. Ikväll väntar en supermiddag hemma hos Martins bror och sambo, på menyn står hummer, tre olika sorters rom, torskrygg, pilgrimsmussla och jag tror att det här kan bli en middag som vi sent kommer glömma.

I kameran min vilar den ena efter den andra julstämningsbilden från igår men de får vänta för här ska göras ingenting.