Jag har inte tid för det här egentligen och jag kommer inte hinna få ner allt. Men det här får inte passera odokumenterat. Jag måste skriva om hur arg, hur galet vansinnes arg jag kan bli på Martin ibland. Som om vårt förhållande är slut. Och hur jag mitt i uppläxningen hör mig själv och börjar skratta inombords men istället la jag på. För jag ville inte ge honom det. Inte då. Men nu kan jag ge honom det.

Ja, jag skrattar och jag hör mig själv.
Men lite befogat var det ändå att riva upp himmel och jord för att han tagit aux sladden till bilen så jag måste hålla i mobilen mot örat istället.