(HÄR SKULLE DET VARIT EN BILD PÅ EN DÖD GRÄVLING)

En död grävling i vattenbrynet. Varför i hela friden valde jag att fota den när jag kunde fotat:

1. Blåsipporna i grannens grässlänt
2. Hur spegelblankt vattnet låg i hamnen idag
3. Lekparken där vi gungade tills jag (!) fick svindel (i kompisgungan). (!!!)

Men jag valde alltså att klättra över broräcket, hasa nedför slänten och fota en död jävla grävling.

Så fort jag tänker på grävlingar så kommer jag alltid in på ett av mina absolut läskigaste minnen. Okej nu överdrev jag kanske lite för att bygga upp era förväntningar men läs vidare så förstår nu hur otäckt det faktiskt var.

Det är en sen kväll. Jag är femton år och har varit med mina kompisar. Det är mörkt och jag vandrar östra långgatan fram. Jag är snart hemma och bestämmer mig för att gena förbi golfbanan, golfbanan och Pizzeria Marina finns tyvärr ej längre kvar (Pizzeria Marina R.I.P). Jag svänger in på gatan och där, i höjd med läkarhuset ser jag den och den ser mig. Grävlingen. Tiden står still. Vi ser på varandra i skenet från gatubelysningen. Vem är tänker vika undan? Jag riktigt känner hur grävligen spänner blicken i mig och då gör hen det. Sätter fart och springer rätt fram mot mig. I full språng vänder jag om och springer ner mot Bomans. Det enda jag tänker på är "grävlingar biter tills det säger kras och benet har gått av, grävlingar biter tills det säger kras och benet har gått av". Varför har jag inget knäckebröd i strumporna?

Det sista jag ser innan jag svänger av nere vid hotellet är grävlingen som fortfarande är efter mig. Jag hivar upp mobilen. Slår in mammas och pappas nummer och när de svarar gastar jag med andan i halsen att jag är jagad av en grävling". Men med tanke på min redan då väldigt dåliga kondition flåsar jag något enormt och det enda mamma hör är orden "jagar mig". Så när jag rundar garageuppfarten och springer fram till ytterdörren sliter mamma tag i mig och drar in mig innanför dörren, låser ytterdörren och frågar "vem är det som jagar dig".

Jag kan än idag höra mammas skratt när jag sa att det var en grävling. Jag kan än idag inte riktigt känna att min mamma förstod stundens allvar där mellan mig och grävlingen. "Jaså var det bara en grävling". Och visst kan jag hålla med henne något, hellre en grävling än en galen mördare eller våldtäktsman. För mot dessa skyddar inte ens knäckebröd i strumporna.