Det är julaftonsmorgon år 2003 och jag är 12 år gammal. Jag är som jag alltid är på julafton, glad och förväntansfull. Ligger vaken i sängen och vill bara kliva upp, fastän klockan är 06.00. Jag lyckas ligga kvar en stund till, men tillslut tar nyfikenheten övertaget och jag måste stiga upp och kika under granen, för där ligger min morgon-julklapp.

När hela min familj vaknat, mamma, pappa och bror, så äter vi frukost tillsammans. Ostmackor och gröt med kanel. Jag undrar när vår släkt ska komma, och om vi alla kan titta på Kalle Ankas jul tillsammans. Mamma och pappa utbyter en blick jag inte riktigt känner igen, jag kan se att någonting inte är riktigt som det brukar. De förklarar att hela släkten ska komma och se Kalle med oss, och äta julbord, men att min farmor kommer senare på kvällen.

Jag förstår inte riktigt, varför kommer farfar men inte farmor? Farfar är gammal och kan inte köra bil, farmor som är pigg som en nötkärna tar ju hand om farfar och de kommer alltid tillsammans. Mamma och pappa förklarar att farmor inte mått som hon brukar de senaste dagarna, och att hon varit på lite olika kontroller på sjukhuset. Det är därför hon blir sen, hon är fortfarande kvar där. Jag kommer ihåg att jag tyckte så himla synd om farmor som var tvungen att vara på sjukhuset på självaste julafton, så jag gick runt hela förmiddagen och hoppades att hon skulle få komma hem till oss så snart som möjligt. Så att allt blev som vanligt.

När vi satt vid julbordet så kunde jag inte riktigt njuta utav det, där var en tom stol framför mig där farmor borde sitta. Men hon är på sjukhuset. Även fast jag bara var tolv år så uppfattade jag den annorlunda stämningen runt bordet, vi alla var i någon slags väntan. Väntan på ett besked, jag förstod där och då att vi inte bara väntade på att farmor skulle komma hem. Vi väntade på vad hon skulle ha med sig…

Jag visste inte alls vad cancer var då. Jag kan inte ens minnas att vi pratat om det i skolan. Vad är cancer? Är det en konstig böld? Är det hosta? Betyder det att man är gammal?

Jag sitter mitt i en julklapps-hög när min farmor kommer ner för trappen till vardagsrummet. Det är flera saker jag lägger märke till på en gång. Hennes sätt att gå ner för trappen, hon håller ett stadigt grepp om räcket och lutar sig emot det, hennes hy är gulaktig och ögonen är matta. Jag ställer mig genast upp och går och kramar om henne och hjälper henne ner för trappen. Hon sätter sig med mig på trappsteget längst ner, och jag tar fram ett paket som är från henne och farfar till mig. Vi öppnar det tillsammans. Tid och rum är helt plötsligt väldigt stilla, hela min släkt sitter och betraktar mig och farmor där i högen av julklapps-papper.

Jag får en underbart mysig mjukishund, med virkade ögon och nos, jag får en känsla av att någonting är på väg att förändras, jag får helt plötsligt en massa tankar snurrande i mitt huvud, jag får en sista julafton med min farmor.

Dagarna och veckorna som följde minns jag som om att man spelar upp en gammal film, den är lite brusig, svartvit och dåligt filmad, ljudet är svårt att urskilja. Så kändes varje dag. Otydlig och svartvit tillvaro. Jag kan idag när jag tänker tillbaka bli lite arg och ledsen på mina föräldrar, för jag fick aldrig riktigt helt veta allt om farmors sjukdom eller vad som väntade. Jag fick läsa av stämningen. Vi var på sjukhuset var och varannan dag, farmor blev nämligen inlagd väldigt snart efter julen. Det var så jobbigt att se henne ha ont, men hon var alltid lika glad att se oss. Jag kramade hårt om min mjukishund, försökte liksom överföra kramen till henne. Det gjorde för ont för henne att kramas.

Jag var på skolan, det var tidig februari 2004. Min bästa klasskompis och jag sitter och ritar i klassrummet. Min lärare kommer in och säger att jag har ett telefonsamtal från min mamma. Hjärtat fryser. Jag vet innan jag ens hunnit tänka tanken. Jag hinner tänka tusen saker medan jag tar stegen bort till personalrummet. Inte nu, nej inte nu, inte såhär snabbt, vi hade massa saker att säga varandra, jag vill ju visa dig teckningarna jag gjort åt dig, jag vill ju spela fia med dig, vi ska plocka blåbär i skogen vid stugan som vi alltid gör, du skulle lära mig baka hastbullar och koka palt…

Min klasskompis mamma skjutsar hem mig. Jag möter mamma vid dörren. Vi kramas, hon säger ingenting, inte jag heller.

Allt jag vill säga vill jag säga till dig Ella, min fina gulliga farmor, som talade pitmåle och gräddade våfflor som en gudinna. Jag önskar så mycket att du var här och fått träffa min underbara fästman, som du hade tyckt om honom. Vi ska gifta oss i sommar, i kapellet vid forsen. Mamma och pappa har byggt sitt drömhus bredvid din och farfars lilla stuga vid sjön, min bror har träffat en fin tjej och är en hejare på konst och musik. Precis som farfar.

Du hade så mycket kvar i dig, som rycktes ifrån oss alltför snabbt.

LÄNK till Cecilias blogg.