Nheas berättelse
Publicerat: 2011-11-27 Kl: 20:22:00 | I kategori: Min pappaNär jag var 20 år blev min mamma "utbränd". Hon blev aldrig frisk igen. Många gånger svor vi över att hon aldrig kunde "ta tag i sig själv och rycka upp sig". Hon var trött, hon var deppig, hon såg allt i en gråskala och satt bort sitt liv framför tv:n. Samtidigt blev hon illa behandlad av sjukvården, läkarna nonchalerade henne, hon fick ingen rehabilitering och för att inte tala om försäkringskassans misstänksamma möten som alltid började i ångest och slutade i tårar för mamma.
Våren 2007, 7 år efter att hon blivit "utbränd" började mamma märka av att hon sluddrade. Vi träffade henne oftast vid middagar och festliga tillfällen och misstänkte att det var vinet som påverkat henne. Men under sommaren började hon tappa saker, hon fick inte upp burkar och under hösten började det pirra i hennes vänstra ben. Efter att hon varit hos sin sjukgymnast beordrade han henne att uppsöka akuten. Envis som hon är gick hon hem. Ringde 1177 som rådde henne detsamma. Hon meddelade att hon skulle köra dit. 1177 bad henne ta en taxi istället. Mamma gick. Akutbesöket resulterade i olika undersökningar och efter röntgen kunde de konstatera att hon hade mörka fläckar på hjärnan. Bla i den delen som styr vakenhetsgraden. Var hennes "utbrändhet en stroke?".
Undersökningarna slutade inte där. Men jag funderade inte så mycket på det. Jag var så inställd på att det var en stroke mamma haft och tänkte mer att de andra undersökningarna var mer för att utesluta något annat. Något allvarligare kunde det väl inte vara? Det finns ju miljoner sjukdomar varför skulle det vara en av de värsta?
I början av 2008 ska mamma få sin "dom". Jag är lite konstigt rastlös den dagen. Höggravid, sjukskriven med kylskåpet och soffan som bästa happening på dagarna. Jag väntar på att mamma ska ringa och hon ringer. Men direkt när jag hör att det är pappa i luren istället för mamma. Så vet jag det jag inte velat ta in. Jag vet att det är det värsta vi kunnat tänka oss. Mardrömmen. I bakgrunden hör jag mammas skrikande hesa gråt. En gråt som bara en döende kan gråta. Och pappa behöver inte berätta för jag vet redan. Min mamma har ALS. Mamma hade aldrig varit utbränd. Aldrig haft stroke. Hon har ALS. En neurologisk sjukdom som gör att musklerna förtvinar men håller hjärnan intakt. En sjukdom med snabbt förlopp som oftast slutar med att kroppen kväver sig själv för att musklerna inte orkar andas åt en längre.
Tidig morgon får jag samtalet. Det är över. Mamma har hittat ro. Hon har somnat in. Kvar hemma i sin säng ligger mammas kropp. Mamma är inte längre där. Jag ger mitt barn, min mammas barnbarn en bild av en Änglamormor som kan springa, som kan äta, som kan skratta och prata och skåla i champagne. Hennes barnbarn talar ofta om sin mormor och ibland oftast när vi åker i bilen tittar hon mot himlen & talar om att hon ser Mormor. För jodå Mormor sitter på ett moln och vinkar då & då!
/ Jobbiga Morsan
vilken stark berättelse. du berättar på ett sätt som gör att jag känner det i hjärtat!
Otroligt rörande berättelse, tårarna bara rinner och rinner.
Vilken historia om denna förgrymmade sjukdom ALS.
Tårarna bränner bakom ögonlocken!
Tack Nhea för att du delade med dig!
Kram
Nhea, jag har inget att säga. Vill bara visa att jag läst och blivit berörd. Det var en vacker text om en förjävla sjukdom!
Det där berörde mig djupt! Tack för att du delade med dig till oss!
all styrka till alla er där ute!
Jag gråter av din historia Nhea. Livet är så orättvist. Alla tankar till er!
Hej Nhea. jag pluggar till sjuksköterska och är på praktik nu. har för första gången träffat två personer med ALS och det måste vara den värsta sjukdom jag träffat på. Den ena patienten, hon har samma sjukdomsförlopp som din mamma och den andra är förlamad i hela kroppen men kan tala klart. Att det är så snabbt förlopp på sjukdomen är fruktansvärt och att bara få tyna bort på detta sättet, att inte kunna kontrollera sina rörelser eller kunna kommunicera. det var starkt av dig att dela med dig av din historia och den berör verkligen. jag önskar dig och din familj all styrka.
Det är jobbigt att läsa även om jag vet vad som står där redan.
Tack söta ni för era kommentarer & tankar! Tack Sophie för du fick mig att skriva!
Jenny: Det är ca 200pers per år som insjuknar i Sverige, 2008 var en av dem min mamma. För mig är det som du skriver den värsta sjukdomen som jag träffat på. Att veta hur man sakta förändras och försämras och hela tiden vara medveten om vad som sker. För mig var nog ändå mammas smärta värst, all skrik och gråt av smärta över att hon visste att hon skulle dö & lämna oss kvar! Det är nog därför jag skapat en så stark bild för min dotter att det finns något sedan & att vi kommer träffas igen! Många sjukdomar ger ändå ett litet litet hopp om att det ska vända, hoppet är det sista som lämnar oss, men med ALS finns inget hopp, inget bot, ingen lindring & det är en enorm smärta att se någon utsättas för att sjukdomen och så totalt mista hoppet.
Kram till Er Alla
Jag läste och kände igen mig, inser att jag läst Nheas blogg men sen bytte hon ställe att skriva på. Vore jättekul om jag kunde få läsa hennes blogg igen (om du skriver Nhea)
Läste också hos din syster förut men har tappat bort hennes blogg/lösen m.m.
Vb gärna detta till Nhea...
