FRÅN YSTAD TILL HAPARANDA - RESPONSEN

Jag vet inte var jag ska börja någonstans. Jag saknar ord. Jag hade aldrig någonsin kunnat ana vilken respons mitt inlägg om min förlossningsskada skulle få. Kommentarerna strömmar in. Inlägget delas på twitter, bloggar och facebook och responsen

är helt otrolig. Både i den form att ni visar så mycket uppskattning och jag tackar så innerligt från mitt hjärta för bekräftelsen jag får. Tack, den behövs för det tog rätt mycket av mig att skriva det här. Men också i den form att så många kvinnor och även män som hör av sig och berättar om deras liknande erfarenheter av sfinkterrupturer elelr andra förlossningsskador. Det som kännetecknar är att nästan alla är missnöjda över den behandling och det bemötande de fick. Och så skammen, denna jävla skam som alla går runt med. Så här kan vi inte ha det.

 

Jag läser era kommentarer. Jag gråter. Jag läser de igen. Gråter lite till. Så här kan vi inte ha det.

 Men den bistra verkligenheten påvisar att det är så här det ser ut. Kvinnor som lever i det tysta med underlivskomplikationer, men för livet, skam över deras kroppar och vad som hänt dem och bitterhet över deras förlossning och tiden efteråt som inte inte alls blev som de tänkt sig.

 

Det är så mycket inom detta som måste förändras. Mer kunskap kring hur sfinkterrupturer kan förhindras och upptäckas, rätt behandling och direkt operation. Bättre information om vad som hänt och vad det innebär.

Och skammen, skammen måste bort och det är det är anledningen till att jag skrivit mitt inlägg. För det är inte förrän ämnet slutar att vara skamfyllt och tabu som det kan bli förändring.

 

 Som exempel se kommentaren här nedan.

Ja, man blir arg, fruktansvärt arg på att våra skador förbises och i vissa fall blundas inför och som ger kvinnor långsikta men för livet. Men istället för att bli arg på barnmorskan som enskild person här nedan. Se det i ett större perspektiv om hopp om förändring. Skammen måste bort såväl för kvinnor som drabbas men också inom yrkeskåren för barnmorskor där det anses som ett yrkesmisslyckande och skamligt om en barnmorska förlöst en kvinna med sfinkterruptur. Inom vissa landsting väger arbetsgivaren in antal sfinkerskador vid lönesamtal och lönesättning (Uppdrag Granskning 26/9).

 

Det är jätteviktigt att sfinkerskador förhindras men desto viktigare att de faktiskt upptäcks. 

                                                                             

 

 

 

 

 

 

 

 

Fantastiskt bra inlägg! Jag ska knåpa ihop ett eget för att "få ut det" här i bloggvärlden!

Den första kommentaren där var från mig :)

usch så sorgligt och skrämmande att en bm ska behöva bli PÅMIND om att ta bristningar på allvar och inte blunda för dom, det gör mig lite rädd =/

Jag som "endast" fick bristningar i underlivet och sy både insida och utsida tyckte också det var alldeles för dålig information om just dessa bristningar, hur länge stygnen skulle sitta innan det blev läkt osv. Men nej, jag höll allt inom mig och hade INGEN jag vågade fråga om det verkligen skulle se ut och kännas som det gjorde. Jag kände mig väldigt ensam. Det tog månader innan jag vågade ta en spegel och titta hur det egentligen såg ut. När mina vänner får barn lovar jag att jag kommer ställa upp, jag kommer att finnas där för dem och berätta hur vanligt det är trots att ingen pratar om det. Oj nu blev jag irriterad på det här igen... det revs liksom upp igen. Men med all rätt. Upp till kamp!

Så gripande! Du är modig Sofie, tack för att du gör det här!
Jag blev så gripen att jag inte alls kunde komma mig för med att kommentera första gången jag läste! Inte heller andra, tredje eller fjärde... Men nu kan jag... Stort gjort, starkt gjort. Man brukar väl säga att liten tuva ofta stjälper stort lass, jag antar att det stämmer för dig... Tur att belöningen man får är den största i världen... Jag önskar dig all lycka!

Jag har gråtit mig igenom ditt inlägg - du är väldigt modig och förhoppningvis en stor förebild för många som vågar skriva såhär pass utlämnade om dig själv och dina erfarenheter!

Jag tycker också det pratas för lite om det som händer sen efter förlossningen.
Att hela underlivet känns söndersprängt och svullet och man knappt kan bajsa.

Jag sprack lite invändigt och utvändigt (mellan underliv och analen) och där sydde dem. Hade ingen aning om att jag skulle tappa känseln däremellan ett tag framöver.

Hoppas ditt inlägg - tillsammans med fler berättelser kan göra avtryck så att fler kvinnor vet hur man kan göra och vad som faktiskt väntar.
Och inte bara kvinnorna - även männen.

Kram o tack för att du delar med dig!

Tack Sofie för att du har delat med dig av din berättelse och för att du för talan för så många kvinnor som har gått igenom en liknande resa. Tänkte själv tillbaka till hur det var när jag födde sonen då jag sprack både invändigt och utvändigt och blev sydd med x antal stygn, jag fick inte spec mkt information om det och tycker det är väldigt dåligt, tycker också att det borde vara en självklarhet med återbesök efter en förlossning, just för undersökningar av förlossningsskador/bristningar.

kramar och tack igen Sofie, du är så stark och en så bra förebild för din dotter =)

Hej!

Jag skulle gärna vilja veta hur du tycker att det känns nu? Är du läkt och allt funkar bra eller hur ser det ut? Hur länge sen är det det hände? Jag har inte läst nått mer i din blogg än just dom här inläggen, det kanske redan är något som finns?

Mvh Sarah

Jo, men Jolie är duktig på att prata fast inte något "speciellt" för sin ålder. Tror tvärtom hon är ganska seg som med det mesta ;)

Det sägs ju att barn som är tidiga med att krypa, gå, klättra och sånt är senare med talet och tvärtom men det stämmer då inte här. Jolie är väl kanske varken seg eller tidig med tal men däremot det här med att gå, springa, klättra. Ska hon över en trottoarkant så sätter hon sig på knä och kryper upp. Vi kallar henne Smidighetsministern här hemma, hihi :) Min älskade Skrutta <3

Det kommer säkert lossna mer och mer för TuvaFian med och hon har ju tur som får lära sig TVÅ språk redan från start. Både tal och tecken. Sedan har hon ju även tur att ha er som föräldrar. Engagerade till tusen <3

Läste din fina kommentar igår och blev så glad. Är så glad med dig över att responsen är så stor!!! Med BK menade jag Bloggkommentatorerna men de sågade min idé med att en av dem också hade drabbats och inte tyckte det var så farligt/fick jättebra hjälp. Jag försökte då förklara att meningen är inte att skrämma upp utan att sprida/informera men inget napp ännu = synd!

Men tidningarna, jag testar att maila/tipsa några så hoppas vi på napp!

Återkommer <3

Puss!