FRÅN YSTAD TILL HAPARANDA - I TIDNINGEN

Publicerat: 2012-11-09 Kl: 19:33:00 | I kategori: Förlossningen & allt vad det innebär | 4 kommentarer


Det känns ungefär som om jag ska gå till gynekologen. Ni vet känslan. En främmande person ska ta del av ens privataste kroppsdel, det är jobbigt och man vill bara få det överstökat. Så går jag runt och känner just nu och kanske är det därför jag svor så i onödan åt Martin när han frågade mig var Tuvas vantar var. Jag vet inte.
 
Jag vet inte heller hur tidningsuppslaget kommer att mottas med mig i på lördag. Det är nog därför jag svär och fräser så mycket just nu. För att jag inte vet. Därför passar det bra att jag reser iväg i helgen. Just nu vill jag inte se. Jag vet inte ens om jag kommer att öppna och titta i den riktiga tidningen. Däremot är jag med på vägen och tar del av utformningen av reportaget och min lista med synpunkter var säkert inte så jätteuppskattad men för mig måste det kännas rätt. Eller okej.
 
Inte för att jag inte står upp för mig. För det gör jag. Det svåra är när någon annan ska återge ens egna ord och tankar. Men också, hur kommer det att mottas.
 
Det finns verkligen ingenstanns jag gör det här för min egen skull. Det gjorde nog inte heller kvinnorna som faktiskt vågade ställa upp i tv och berätta om sina sfinkterrupturer. Det finns verkligen inget underhållningsvärde eller skön bekräftelsesökning i att outa sitt underliv på det sättet. Men kanske är det just på grund av tystnaden kring våra underliv och komplikationer som bidrar till känslan av skam och skuld för de som drabbar och drabbas. Som leder till att flera tusentals kvinnor varje år inte får den vård och behandling som de har rättighet till.
 
För att vi tycker att det är så skamligt att prata om våra kön. Som bara ska funka. Men vad händer när det inte funkar och om ingen vågar prata om det? Om vården känner skuld inför skadan och därför inte ger rätt behandling eller bemötande och kvinnorna som sedan därav upplever skam.
 
Jag har aldrig fått så stor respons på något jag gjort i hela mitt liv som jag fick för min text om min sfinkerskada.
Jag kunde därför inte tacka nej till intervjun.
 
Jag vill inte ha någon gloria på huvudet för detta. Men man har bara ett liv och har man en berättelse som på något sätt kan hjälpa någon annan. Då ska den ut.
 
 

Min berättelse var bara en liten del i sammanhanget. Det verkligt stora är responsen från alla kvinnor (men också män) som skrev för att dela med sig om sina tankar och erfarenheter. Och bara av mina kommentarer att döma, så pekar det åt att det är betydligt fler än 3-4% som varje år drabbas av sfinkterrupturer.
LÄNK till er som inte begriper ett dyft av vad texten ovan handlar om.
 

 


4 kommentarer, kommentera här!
Tidigare inlägg
RSS 2.0