DET HÄR ÄR OCKSÅ EN SLAGS KÄRLEKSFÖRKLARING

Såhär är det. Jag kan bli helt vansinnig för minsta lilla grej. Jag erkänner. Mne det drabbar bara mina närmaste, mina M & M. Mamma och Martin. Men främst Martin, för han är den som hör mest fel. Alltså jag blir helt komplett galen och vänder upp och ner på hela världen och ja, jag gapar och beter mig men that´s life. Sen så tycker jag sjäkv att det alltid är befogat och att jag har så rätt i mina aggresioner. Jag lovar det stämmer. Men jag kanske eldar på lite överdrivet men jag blir så galen när responsen jag får tillbaka är så slapphänt. Så då måste jag läxa upp ännu mer. Och förklara varför jag blir så arg.

 

Så alltså går det till på följande sätt:

 

1.  Martin gör något fel som går ut över mig.
2. Jag konfronterar honom.
3. Jag blir arg.
4. Jag blir arg på att han blir arg och inte tar till sig bekrymret som uppstår som konsekvens av hans felaktiga handling.
5. Jag blir arg på att han blir arg och arg för att jag måste förklara varför jag blir arg. Igen.

 

vid punkt

Idag körde ha en ny teknik. Eller först började han som vanligt att slå i från sig kritiken och blir arg tillbaka i "ahmen durå" stil. Och jag tände till på alla cylindrar och var vid punkt fyra och håller precis på att upplysa honom om varför jag blir så extra otroligt arg när han inte kan bemöta den kritik jag ger genom att erkänna och be om förlåtelse så att jag kan bli glad igen och släppa allt utan istället bli så otroligt rasande för att han i sin tur blir så arg och då säger jag någonting som "skulle du göra så som jag säger nu så skulle jag ju inte behöva bli så här jäkla arg som jag är nu". Varpå han säger "ja, jag märker att du är väldigt arg".

 

Alltså inombords så brast jag ut i skratt men jag ville inte riktigt ge honom den tilfreställelsen för han hade faktiskt förstört hela min dag genom att glömma lämna tillbaka aux sladden i bilen så att jag inte kunde lyssna på podcasts.

 

Så jag gjorde det enda rätta (för jag gör och har alltid rätt).

Jag slängde på luren.

 

                                                  

   

 

Jag tror jag älskar dig. underbart inlägg.

hahaha du är så jäkla skön Sofie och det är därför jag älskar din blogg. Du bloggar om verkligheten.
En annan sak är också att vi, alltså du och jag är väldigt lika på många sätt framför allt den arga sättet :)
Kram på dig och ha en fin dag!

Underbart!!! Fasen sÅ glad jag blev av din kommentar elma! Kram

Haha, fick min Martin att läsa detta och hans kommentar en bit in i texten var: Är det du som har skrivit det här?

Men alltså vaaarför kan de inte bara snällt be om ursäkt och erkänna att det var dumt gjort? Om jag har tappat bort något eller haft sönder något så ältar jag det högljutt och ångerfullt i minst en hel dag. Man får ju intrycket av att de inte bryr sig och kommer göra samma sak om och om igen i resten av ens liv. Det är då man blir arg, innan var man ju bara irriterad och ville ha lite ångerfullhet så att man storsint kunde säga "det är ok, jag förlååter dig min älskling (underförstått: men låt detta bli en läxa till nästa gång)". Älskar Mia Skäringers "Vadå överdriver, har du tänkt på att det kanske är du som underdriver?" :)