CARPE FIGHTEN

Publicerat: 2013-10-07 Kl: 23:18:44 | I kategori: Kärlek & allt vad det innebär | 10 kommentarer



                       


Det spelar ingen roll att vi snart hängt ihop i tio år vi kommer nog alltid att ha sämsta kommunikationen med varandra när det är i kritiskt läge som bäddat för bråk. Det skulle vara så lätt att bara vända om, ge efter lite, omformulera eller bara släppa men varken han eller jag fixar det. Därav bråken. Jag som är dramatisk till min läggning men aldrig varit långsint har på senare tid också börjat "fastna i tjafset" och inte kan komma vidare.

Så vansinnigt onödigt och osmickrande. Jag skäms. Men det sätter sig liksom som ångest i bröstet och jag kommer inte vidare. Som ikväll, vi sabbade det helt. Efter bygg och nattning skulle vi sammanstråla vid tio och "ha kväll" (ligga i soffan och somna tjugo minuter in i en serie). Men så kommersen kommentar om varför jag inte gjort si (flyttat en sak två meter i rummet) och där var vi igång. Jag blir så trött på oss. Vi kommer förmodligen alltid att vara på detta sätt.

Ni ser vilken sucker jag är på bekräftelse. Det räckte med två uppskattande kommentarer så är jag här igen, självutlämnande och törstar efter mer. 

PS Är ni sånt par där ni har som regel att aldrig gå och lägga er osams? Eller ännu värre, som aldrig bråkar, sorry men då har ni nog större bekymmer än oss. 

                           

     Jaja, han sover men kanske ändå ska pussa lite på honom ändå. 
Bara för att han är så jäkla hopplös och jag likaså, ungefär som hans fula mössa. 




10 kommentarer, kommentera här!

JAG VILL ATT NI TAR MIG FÖR GIVEN

Publicerat: 2012-10-23 Kl: 09:10:31 | I kategori: Kärlek & allt vad det innebär | 6 kommentarer


Tove och Sofia. Det är något speciellt med barndomsvänner. En trygghet och självklarhet som alltid finns där. Det finns så mycket bakgrund och historia och varför vi blev som vi blev. Vi kan varandras barndom, vi vet var varandras ärr kommer ifrån för olyckor och vi delade varandras "första" vid de flesta tillfällena. Jag hoppas att jag uppfattas som trygg och självklar även i deras ögon.

Jag tycker vänskap är svårt. Jättesvårt. Vänskapsrelationer är bra mycket svårare än kärleksrelationer. Min kloka kompis Anna sa en sak i våras som jag gått och tänkt på hela sommaren. En stor skillnad i relationen till sin vän mot sin partner är att man inte pratar om sin relation på samma sätt som i en kärleksrelation. Där analyseras och pratas det om stort och smått och en är (i mitt fall) aldrig rädd för att säga ifrån eller för ett bråk för en är så säker på varandras kärlek och att en blir förlåten och älskad både trots och för sina dåliga sidor. Därför, om det uppstår en spricka i vänskapen är risken att den blir förödande stor. Speciellt om en är lika konflikträdd som jag och fullkomligt suger på att ta en konflikt. Jag är så rädd för att göra något fel i andras ögon, att inte svara på en förväntan som jag inte förstått. Att vara oönskad är min fasa och jag tror alltid i första hand, att folk inte vill va med mig. Att folk inte tycker om mig.

Jag hade länge en regel främst nu i vuxenålder. Att aldrig bjuda mig in, att aldrig vara den som tar första inviten till vänskap. Inte förrän jag är helt säker på att den andre vill för dennes egen skull och inte bara för att vara snäll mot mig. När det kommer till Vänskapsrelationer (och en del andra saker) har jag dåligt självförtroende. Jag skulle villa säga att jag har en bra självkänsla men ett sviktande självförtroende som hela tiden rackar ner på mig och talar om att jag är oduglig.

Jag älskar att vara en vän och jag älskar mina vänner. Jag vet att jag inte alltid har varit så bra som jag önskar och jag plågas fortfarande över den stormiga gymnasietiden och över vem jag var då. Men, jag tänker, Sofia och Tove vet allt det där. De har sett och tagit del av mina sämsta sidor men de stod ändå upp på vårt bröllop och höll ett gemensamt tal om vår barndom och om vår vänskap. Jag tänker ofta på det och på deras ord men allra främst att set stod upp där för mig. Inte av förväntan, inte för att få ut någonting själva på det (för jag vet att Sofia riktigt led av nervositet men det modet hon visade och övervann ska jag alltid bära med mig när jag själv vill backa) och de gjorde det för mig.

Tove och Sofia bor idag i Stockholm och Oslo, det är inte så ofta vi ses. Eller så ofta vi pratar i telefon. Eller för den delen smsar. Men de finns alltid där.
Men en ska ändå aldrig ta vänskapen för given eller jo, det är nog precis det en ska göra. Ta för givet. Jag vill att mina vänner ska ta mig för given och missbruka min kärlek på samma sätt som i en parrelation. Men på något sånär likvärdiga grunder. Är ni med mig hur jag tänker? För jag älskar er alltid ändå.



6 kommentarer, kommentera här!

DET HÄR ÄR OCKSÅ EN SLAGS KÄRLEKSFÖRKLARING

Publicerat: 2012-10-22 Kl: 18:10:44 | I kategori: Kärlek & allt vad det innebär | 4 kommentarer


Såhär är det. Jag kan bli helt vansinnig för minsta lilla grej. Jag erkänner. Mne det drabbar bara mina närmaste, mina M & M. Mamma och Martin. Men främst Martin, för han är den som hör mest fel. Alltså jag blir helt komplett galen och vänder upp och ner på hela världen och ja, jag gapar och beter mig men that´s life. Sen så tycker jag sjäkv att det alltid är befogat och att jag har så rätt i mina aggresioner. Jag lovar det stämmer. Men jag kanske eldar på lite överdrivet men jag blir så galen när responsen jag får tillbaka är så slapphänt. Så då måste jag läxa upp ännu mer. Och förklara varför jag blir så arg.
 
Så alltså går det till på följande sätt:
 
  1.  Martin gör något fel som går ut över mig.
  2. Jag konfronterar honom.
  3. Jag blir arg.
  4. Jag blir arg på att han blir arg och inte tar till sig bekrymret som uppstår som konsekvens av hans felaktiga handling.
  5. Jag blir arg på att han blir arg och arg för att jag måste förklara varför jag blir arg. Igen.
 
vid punkt
Idag körde ha en ny teknik. Eller först började han som vanligt att slå i från sig kritiken och blir arg tillbaka i "ahmen durå" stil. Och jag tände till på alla cylindrar och var vid punkt fyra och håller precis på att upplysa honom om varför jag blir så extra otroligt arg när han inte kan bemöta den kritik jag ger genom att erkänna och be om förlåtelse så att jag kan bli glad igen och släppa allt utan istället bli så otroligt rasande för att han i sin tur blir så arg och då säger jag någonting som "skulle du göra så som jag säger nu så skulle jag ju inte behöva bli så här jäkla arg som jag är nu". Varpå han säger "ja, jag märker att du är väldigt arg".
 
Alltså inombords så brast jag ut i skratt men jag ville inte riktigt ge honom den tilfreställelsen för han hade faktiskt förstört hela min dag genom att glömma lämna tillbaka aux sladden i bilen så att jag inte kunde lyssna på podcasts.
 
Så jag gjorde det enda rätta (för jag gör och har alltid rätt).
Jag slängde på luren.
 

                                                  

   
 


4 kommentarer, kommentera här!
Tidigare inlägg
RSS 2.0