FRÅN YSTAD TILL HAPARANDA - OM ATT SPRICKA HELA VÄGEN

Publicerat: 2012-10-12 Kl: 20:00:00 | I kategori: Förlossningen & allt vad det innebär

---

Tack Sofi. Tack. Och en stor jävla varm kram till dig.
Du är fantastisk,

Kan inte annat än att hålla med Sara! Och DU skål påre!!

Kram

Tack Sofie för att du vågar berätta!
Massa kramar till dig!

Så starkt att du delar med dig!

Kram

Tack. Tack för att du sätter ord på något som är så svårt att ens röra vid tanken på. När jag läste din förlossningsberättelse så tänkte jag att ja, kanske är det så att jag inte är ensam i världen. Men jag visste inte. Efter att ha läst din senaste text så vet jag. Tårarna rinner och jag känner extrem tacksamhet över att någon har sådant mod att dela med sig. Att klä av sig på det sättet. Enormt Sofie!

Så strongt av dig att berätta! Läser och ryser.. Aj aj! Stor Kram

Starkt gjort av dig!

Tack för att vi får ta del av dett! Du är så otroligt stark! Du har en underbar styrka som många inte har! Massa kramar till dig!

Åååå du, så stort att du delar med dig till oss bloggläsare!
Jag har fött tre barn och har ju haft det "enkelt" bara sugklocka och ett litet klipp vi första barnet!
Tycker det är fantastiska att du aldrig har "gnällt" i din blogg för du kan ju inte haft det enkelt alla gånger
STOR kram till dig
/Camilla

BÄSTA Sofie. Du skriver så fantastiskt och viktigt. TACK för att du delar med dig!

Tack för att du delar med dig av något så privat och svårt.
Har följt din blogg länge, du är verkligen en sann inspiratör (efter idag på ännu fler sätt)! Att du alltid verkar så glad, positiv ocv har en härlig inställning till livet gör att du och dina bloggar fastnat som favoriter. Stora kramar och skål!

Åh jag började gråta när jag läste. Du är så modig! Både som delar med dig och som "vågar" leva.

Min upplevelse är inte lika extrem, jag fick bara en andragradig spricka som dock var komplicerad och satt jäkligt dumt. Så precis samma upplevelse om att bekymmrade människor stirrar däremellan efter födelsen, två timmar lång "operation", gråta på operationsbordet, bli lovad att träffa min dåvarande och mitt barn, få det löftet brutet och fyra!! timmar på ett uppvak utan någon information om mitt nyfödda barn. Det är det värsta jag någonsin upplevt och jag önskar ingen de timmarna i ovisshet, nonchalant personal och "skammen". Sedan var mina efterdyningar (okej förrutom bajsningen första veckorna haha) inte alls i klass med dina upplevelser.

Jag tycker du verkar vara en sån himla fantastisk och positiv människa! Det krävs en enorm mental styrka att palla med så mycket smärta och ÄNDÅ behålla en positiv livssyn.

KRÄMS!

PS, Inte ett dugg osammanhängande. Sluta förminska ditt skrivande, det äger! Basta!

Hej!
Jag vill bara skriva och berätta att jag tycker att det är så otroligt starkt av dig att berätta. Det du gör är så viktigt, så himla viktigt!
Jag beundrar din styrka och ditt mod! Kram till dig

Så fantastiskt stort och modigt att du vågar och orkar dela med dig! Mina egna fyra inre och yttre stygn samt spräckta svanskota känns ganska futtiga i jämförelse.

Vilken helt fantastisk människa du är Sofie! Du är så öppen och ärlig med allt och dela med dig utav en verklig vardag som många andra inte vågar här i blogg världen.
Det borde helt klart finnas fler personer här i världen som är som du!!

Många varma kramar till dig!!

Modigt. Starkt. Gripande. Känslosamt. Jag är så berörd. Inte många som vågar öppna sig så som du. Verkligen oegoistiskt av dig. Du skriver så fantastiskt! Jag kommer aldrig sluta läsa din blogg.
KRAM!

Jag kan inte med ord beskriva hur stark o modig du är! Samtidigt som mitt hjärta brister för dig..
Tack för att du delar med dig och hoppas så att andra som är i samma situation finner dig, att ni finner varandra.

Många stora kramar

Vilket helvete du genomgått och vad starkt av dig att berätta. Ville bara säga det..

Modiga du som berättar så öppet och så levande!
Massor av pussar o kramar till dig och din fina famlij

Stort av dig att skriva detta!

Vilken berättelse !!
Grymt starkt av dig att våga !! Att stå för sin sak.!
Du är ett föredöme för alla vi kvinnor som inte vågar !
You rock girl !!!!!!

Wow, vad du är stark som skriver detta och delar med dig. Jag har inga barn själv än, men sånt här kan vara bra att få höra om innan dess. Att be personalen vara extra vaksam och bara extra noga.

Tack!
Och stor kram till dig.

Starkt av dig att berätta! Informations om sällan kommer fram och du har skrivit det utifrån dina egna erfarenheter. Önskar er en trevlig helg"

Du är så otroligt jävla bra. Det är fint, och framförallt stort, av dig att dela med dig av detta. Tack! <3

Så här snart fyra år efter tilltufsad känner jag inte av det alls men fy f-n vad ont det gjorde i flera månader efteråt. Jag låg ner och ammade de första månaderna. Kunde inte sitta på en stol (det där med att sitta på sidan av rumpan kändes bekant) och att göra nummer två var ingen direkt höjdare. Hade en klåpare till barnmorska som sydde ihop mig och det gjorde inte saken bättre. Verkligen ett viktigt ämne att prata om!

Jag har aldrig fött barn, eller ens tänkt tanken på att ha ett barn än, jag är ju bara 21... Men när jag läser ditt inlägg kan jag inte hålla tårarna borta, jag blir så berörd på ett sätt jag inte ens själv kan förstå! Jag pluggar till syrra nu och ska vidarutbilda mig till barnmorska och jag lovar att göra mitt absolut bästa för att försöka förhindra att sånt här händer och om det skulle göra det, våga erkänna att något gått fel och se till att skaffa den hjälp som behövs!
Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste kännas att skriva om det här och det jag egentligen ville säga är att jag tycker du är så otroligt modig som vågar skriva om det och säga sanningen utan att försköna den, för det behövs! Så tack, och fortsätt vara den underbara människa som du verkar vara :) kram!

Svarar er andra som jag inte svarat imorgon men tack tack tack som in i bängen TACK för att ni tar er tid att skriva.

Jag behöver bekräftelsen ål detta och uppskattar det ENORMT!
O

Bästa bloggläsarna, det är ni!

God natt!
<3

Så modigt att du såg öppet delar med dig! Du skriver så otroligt bra och så levande på något vis. Ett tag där kändes det nästan som det var mig det gällde för jag gick så totalt gick så totalt in i din text. Men kan inte på långa vägar föreställa mig hur hemskt det måste ha varit för dig!

Fortsätt vara precis som du är!

Otroligt starkt av dig att dela med dig om det som hänt dig. Du skriver oerhört bra och gripande och man får förståelse för de tankar och känslor du gått igenom och har. Hoppas det kan ge stöd för andra som gått igenom liknande och att de som jobbar inom förlossningsvården får sig en tankeställare utifrån detta och den debatt som nu blivit inom media.

Tack för att du delar med dig och stor kram.
Kan förstå dina känslor runt detta då jag hade en liknande erfarenhet, klarade mig dock på målsnöret kan man säga (slapp den sista värsta muskeln)
Och den känslan när jag frågade hur många stygn som behövdes (hade min mammas 20st som referensram) och de sa att de inte ens räknade längre så mörknade det för mig och det var första efter som jag förstod riktigt, då smärtan kom efter att den första smärtlindringen avtog.....
Ska inte skriva hela min berättelse men det gör än idag att jag tvekar inför en andra förlossning. Vill ju inte riktigt gå igenom allt igen...

Stor kram och tack igen!

Släppte några tårar, tack för att du delar med dig!!
Man anar aldrig vad som finns bakom din glada blogg.
Hoppas det är bra med er!!
Kram

Det gjorde så ont att läsa det här, ont i mitt hjärta. Du är en så otroligt god människa Sofie, så enormt orättvist att du råkat ut för detta. Det är ingen förtjänt av!! Jag tycker alltså det är jobbigt att läsa om, kan inte fantisera om dina känslor, det går inte.

Sofie, du är en fantastisk person. Jag hoppas du mår bra nu. Hoppas att fler vågar och orkar ta upp dessa problem. Jag blir så uppriktigt förbannad när jag förstår att alla faktiskt inte ens blir behandlade. Det är så sjukt.

Sov gott fina du!

Direkt efter att jag kollade på dokumentären så kollade jag mig själv där nere ordentligt, för det är många saker som jag känner igen. Läskigt mycket.
Vet att jag inte spruckit hela vägen, det kunde jag se, men jag såg mer nu än vad jag sett innan för nu visste jag vad jag skulle kolla efter. 19 mån efter förlossning vet jag att jag borde blivit undersökt en gång till och min skräck som jag inte riktigt bearbetat om förlossning.

Jag stod och bajsade i duschen för jag kunde inte sitta, jag tog också tabletter för att det skulle bli lättare, paniken av att bajsa, paniken av att röra sig.

Jag kunde inte gå på 2,5 dygn och jag gick då som om jag hade en fotboll mellan benen, för smärtan var så hemsk. Jag tror eller jag vet rättare sagt att jag måste göra en ordenlig undersökning igen, för det har jag inte gjort sen förlossningen. Sen den dagen har ingen kollat mig där nere. Och det är nog dags att göra det nu.

Och ja, jag gråter, inte för att jag känner en lättnad att jag vet mer, att det finns dom som du som vågar berätta, och ge information om saker jag bönade och bad om innan jag födde men inte fick.

Tack sofie, det har tagit kraft och mod och massa tid för dig att göra det så att lämna en kommentar som tack tycker jag är det minsta man kan göra för en sån person som dig.

det ska stå "och ja jag gråter, för att jag känner lättnad"

fan vad starkt av dig Sofie att dela med dig av detta!
Du berör mig på så många plan och säkert många andra <3
väl kämpat
kram <3

Sofie, du är utan tvekan den starkaste personen jag känner. Och jag känner en enorm beundran för Martin. Detta är mina första tankar. Återkommer när jag förstått och smällt resten.

Men. Vilken otroligt gripande berättelse. Jag förstod att det gick illa men Fy fan. Så många tankar. Vilken tur att du fick hjälp direkt. Vilken jävla otur att det hände. Martin är en ängel. En livs levande ängel. Jag tänker så mycket på hur det var för honom. Och allt du måste gå igenom nu och då. Du är så stark Sofie. Tack för att du berättade. Jag känner skammen du kände när jag läser dina ord. Men det ska du inte skämmas över. Det är inte ditt fel. Och jag är så glad att du mår bra nu och kan leva ett lyckligt liv. Det är jätteviktigt att dela med sig av de svåraste sakerna. Det blir alltid bättre att dela med sig än att hålla det inne.
Massa kramar till dig Tuva och ÄnglaMartin.

Åh herregud! Detta ska inte behöva hända, skulle det ske så ska man få hjälp direkt!!
Tack för att du delar med dig!
Kram

Sofie! Du är modig. Det är helt fantastiskt att du har kraft och mod att dela med dig av något så utlämnande och intimt. Du delar med dig av ditt allra innersta på ett sätt som griper tag i hela mig. Jag älskar ditt sätt att skriva och beskriva ditt liv. Det är aldrig något hymmel eller rosa fluff för att försköna saker och ting. De skriver som det faktiskt är. Men oavsett vad du skriver om så vilar det något slags guldskimmer över ditt liv och det är för att du är just du tror jag. Det blir alltid bra i slutändan och du har en otrolig förmåga att carpe diema och se möjligheter! Eftersom jag inte känner dig kan jag bara utgå från det jag läser i bloggen och med allt det i åtanke så är du nog banne mig min idol!
Stora kramar till dig!

Tack Sofie! Även om jag blir mer rädd av att läsa din berättelse så betyder det mycket för mig och många andra.
Som Undersköterska vet jag mycket väl vad en sfinkterruptur är och har varit rädd för att råka ut för det ända sedan vi börjat prata om att skaffa barn för många år sedan.
Avsnittet om förlossningsskador som Uppdrag granskning gjorde nu senast gjorde ju inte saken bättre, för nu är jag faktiskt gravid. Jag blev rädd. Men jag blev nog mest arg. Fruktansvärt arg och besviken på sjukvården.
Självklart undrar man hur det fungerar på vårat sjukhus, här på våran lilla ö. Känner dem ens igen en sådan skada om den uppstår eller blir jag hemskickad?

Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur smärtsamt själva skadan varit eller hur smärtsamt det varit innom dig.
När jag 2ggr förra året fick operera mig för utomkvedshavandeskap, så fick jag 3st snitt (2,5cm stora) i gränslandet till busken på magen och ett i naveln. Dem skär igenom den djupa magmuskeln för att komma åt.
Normalt går man hem samma dag som man opererats då detta är en titthålsop. Men väl nere på avd. När dem vill att jag ska gå upp och kissa går det inte. Jag kan inte sätta mig upp, man använder ju magmusklerna för det. Dem får dra upp mig i armarna. Sen sitter jag där på toa. Inget händer. Jag kan inte slappna av för att det för så ont i magen. Det känns som jag behöver fresta fram kisset, men hur gör man det med en öm och nyskuren magmuskel?
Dem beslutar att jag får stanna över natt för att se så kissandet kommer igång. Jag känner att blåsan är sprickfärdigt och jag har väldigt ont. Då beslutar dem att tappa mig med kateter.
Efter det börjar jag självklart tänka - Hur i helvete ska jag kunna bajsa om det inte går att kissa?

Det här var ju inget mot det du upplevt, men min vetskap om hur sjukt ont detta gjorde för mig, får mig att vilja vägra vaginal förlossning. Jag känner efter på öppning till vagina och inser att det här är fan inte elastiskt.

Nu vet du hur mina samtal hos min barnmorska kommer se ut i vinter.
Tack igen Sofie. Det här betyder mycket för så många. KRAM Sandra

Jag har sagt det förr och säger det igen. Herregud människa vad du skriver bra!! Ge ut en bok för sjutton!!! Att dessutom skriva så bra om ett så känsligt ämne ska du ha en enorm eloge för!!! Det är nästan så jag skäms över att säga att jag hade en riktig drömförlossning, när lilla m kom hade jag en nyutexad bm som var underbar! Tog några krystningar till för att slippa spricka (förhoppningsvis) och det gjorde jag inte heller.
Det är fruktansvärt att detta sker och ännu hemskare att det göms undan. TACK för att du delar med dej. Tror att det gör skillnad! Fler vågar och detta lyfts fram! Kram på dej!!

När jag var liten fick jag en bok som hette"m som i mod".
Detta är verkligen MOD som du visar här!!
Som Wikipedia förklarar mod:
Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras.
Tusen tack för att du delar med dig<3
Många kramar

Håller andan. Håren på mina armar reser sig och filmjölken med banan jag just ätit orsakar enorma kväljningar. Klumpen i halsen växer och det enda jag kan göra är att fortsätta läsa fastän allt det här talar mot.

Du beskriver på ett målande och gripande sätt något som jag bara i mina vildaste mardrömmar kunnat föreställa mig. Jag hoppas med en innerlig värme att du med alla de kommentarer du fått märker att personer som du behövs. Modiga människor redo att öppna sig och berätta.

Tack

Det är så mycket smärta & så mycket kärlek i den här texten! Tårarna rinner! All kärlek till dig, Martin & Tuva! Mitt första barn togs med sugklocka & jag blev klippt. 20 stygn men de "räddade" sprickvägen & min brodyr löper upp så insidan av ena skinkan. De sydde fel & jag gick i nästan tre år med svårigheter att ha byxor & sitta. De tre första månaderna bajsade jag på mig vid tex promenad och jag hade svårt att hålla emot luft. När nr 2 kom så sprack jag i det gamla ärret och en FANTASTISK BM sydde mig noggrant rätt! 1,1/2h tog det & sista två stygnen han bedövningen gå ur- men det var det värt! Redan samma dag (OBS! Nyförlöst & med stygn i underlivet) kunde jag sitta med MINDRE smärta än på 3 fucking år!!!! Numer känner jag sällan av min skada!

All heder till dig Sofie, som så öppet berättar om vad du varit med, det är ytterst FÅ personer som hade vågat det. Du är modig och en fantastisk förebild. Stort tack.

Sitter här med en tår i ögat och tänker mig tillbaka ett och ett halv år i tiden,på den dagen då min son föddes och det jag var rädd för skedde. Fast då kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro att en full sfinkterruptur var möjligt. Det var det som hade skett. Efter en liten mysig stund med Gustav på bröstet, navelklippning och allt det där fick jag domen. Gustav låg fel med sina armar och i panik för att få ut honom med sugklocka drog han med hela mitt undre liv. jag hade tur som fick en bra barnmorska och hade läkare i rummet som agerade jättebra. Jag fick klara raka besked och de förklarade vad som hänt och att jag nu skulle ner på operation för att sy ihop mig. Jag blev sövd och var borta i fyra timmar, de fyra första timmarna i Gustavs liv och jag missade både vägning, mätning och påklädning. Minns smärtan av att vara sängliggandes med kateter och smärtan i både underliv och svank var fruktansvärd. Minns den äckliga Laktolosen och all smärtstillande de tryckte i mig, första gången jag gick upp för att tömma katetern, duscha och första fasansfulla toalettbesöket. Precis som du så vägrade jag både känna mig för och titta med spegel i underlivet. Det tog tre månader innan jag kände mig ok, och när jag äntligen var "helt återställd" fick jag en fistel vid analöppningen. En följdinfektion efter operationen och som jag efter fyra operationer nästan är återställd,

....Fortsättning
Fick en försvagad ringmuskel men kan hålla tätt och har inland lite problem med urinlekage. Inget jag inte jag leva med och det jag är mest tacksam över är att min son är fullt frisk och det finaste jag har.

Tack för att du delade med dig av din berättelse!! Intressant att läsa andras berättelser om det man själv gått igenom.
Hur längesedan var det du igenom detta?
Kram Lina

En otroligt stark berättelse Sofie! Har ju förstått att något hände vid förlossningen, men det här...
Du är så stark som orkar berätta!

Stor kram L

Mycket bra och starkt skrivet!
Då jag bara fött barn med snitt och antar att det är det som blir för dig, om ni ska skaffa fler barn, så kan jag säga att det kommer att bli en picknick i jämförelse :)
Kram

Så fruktansvärt fantastiskt av sig att du berättar! Du är grym! Sonen kom ut efter två sjuka timmars krystande då han suttit fast med ena armen framför huvudet. Vilket resulterade i att Han snittade upp halva blygdläppen med handen. Fick sy 15 stygn och efteråt, det gjorde så sjukt ont. Men shit, verkligen inte så som du måste ha haft det.

Återigen, du är grym!

Åh, Sofie. Jag gråter mig genom hela din berättelse. Jag är så ledsen att just du skulle vara en av de som drabbas, men jag är så glad att du vill och orkar berätta om det. Som du säger, skammen måste bort. Det måste upp till ytan.

Massa, massa kramar å kärlek!!!

Hela din historia berör! Och här sitter jag utan barn, och vet ju knappt alls vad en förlossning innebär. Såg inslaget på Uppdrag granskning, och blev rent förtvivlad för att inte alla dessa skador uppmärksammas! Det får mig att ännu mer vilja bli läkare för att försöka förändra detta. Tycker det är starkt av dig att dela med dig av detta!

Årets hjältinna. Fy fan vad underbar du är. Du anar nog inte hur stärkande det här är för många kvinnor. Börjar grina när jag stöter på människor som du, som i all skam ändå berättar.
Det är det finaste. Att slänga sig ut och blotta sig - det måste vara EXTREMT läskigt - för att hjälpa andra. Att brerätta. Att säga orden. "Bajsa på sig". "Läcka".

Från och med nu är du min idol. Så jävla bäst!

Otroligt starkt och underbart av dig att dela med dig av det du upplevt för att hjälpa andra! Jag lider med dig när jag läser din historia och de som jag såg i programmet uppdrag granskning och såklart de andra kvinnor som drabbats av detta. Jag hoppas verkligen att det ni gör när ni delar detta med oss andra kommer leda till att dessa skador uppmärksammas och tas på allvar i framtiden!
Många kramar!

Hej! Tänkte bara tipsa om mitt lilla projekt Cancerboken.se. Där skriver jag om hur det är att leva med en mamma som kämpar mot sin cancer. Jävligt odramaturgiskt, men ärligt.

http://www.cancerboken.se

Sofie, som jag skrev på sms:et så finner jag inte riktigt orden. Men jag skriver under på alla ovanstående kommentarer.

Du är SÅ stark som berättar detta och det är SÅ viktigt att det kommer fram.

Fy tusan, jag visste att du hade haft det jobbigt men absolut inte att det var så här jävligt. Och sättet du och ni blev behandlade på? Näe, usch och fy vad upprörd jag blir.

TUSEN TUSEN TACK för att du delar med dig! Är det okej att länka detta inlägg och sprida vidare?

Stor kram och massa, massa kärlek <3

Otroligt starkt av dig att dela med dig, du skriver fantastiskt bra!

Här ligger jag gravid o dan och om möjligt ännu mer nervös inför kommande förlossning...

Vilket helvete. Du bär stort mod av att berätta detta. Jag hoppas verkligen det kan hjälpa andra som drabbats av detta. Tack för att du delade med dig av något som ditt hjärta burit länge. Stor kram till dig Sofie!

Hej Sofie och tack för att du tar upp detta, Du är stark!
Jag blir rörd till tårar när jag läser din berättelse och jag blir arg, ni har blivit behandlade på ett ovärdigt sätt på alla olika plan som finns tycker jag. När jag läser ditt inlägg skäms jag över att jag är barnmorska, jag skäms över att jag jobbar inom vården och jag skäms över att jag ens bor i detta land som inte stöttar kvinnor mer! Jag lovar f.r.o.m nu att jag aldrig ska blunda för en bristning, varken på förlossningen eller på BB. Jag ska inte blunda, inte hymla, inte tona ner och inte förringa kvinnans bekymmer och rättighet till rätt sorts vård och information. Tack Sofie för att du påminde mig om mina skyldigheter!

Alltså jag höll på att skriva att det är läkt och gör ju inte ont men jag knappt fått till det på 2½ år och halva muffen gick sönder så det kan ju inte bli så spännande när det väl bär av någon gång i en jätteavlägsen framtid. Men det var ju tur att jag inte skrev det, för det hade ju varit pinsamt!!! ;P;P;P
TREVLIG LÖRDAG, njut av alla hyllande kommenterar, det är du värd!

Det e just sånthär som gör dig till den underbara bloggerskan du är!
Öppenhet, rakhet och självdistans!
Blandat med allt det där vardagliga. Men Likväl som att jag grät av din bröllopshistoria så fuktades mina ögon även utav dethär!
Kram!

Hej på er, ni är fantastiska, vet ni det?
Tack för att ni sätter er ner och skriver, stöttar, och delar med er av era egna historier.

Jag försöker sprida detta så mycket som det går så ni får gärna dela via bloggar, twitter, fb, whatever.
Jag får sån otrolig respons så vi måste göra något med detta. Vill ni hjälpa mig att sprida? Har ni mer idéer så kom gärna med förslag.

Det var verkligen inte lätt att skriva detta så jag suger åt mig som en svamp av bekräftelsen jag får av er för den behövs verkligen. Det tog en mit av självkänslan kände jag då men nu får jag tillbaka i tusenfalt.

TACK FRÅN HJÄRTAT.

Jag jobbar med att svara er alla en efter en. Har lovat mig att jag ska svara alla personligen så ni som inte fått svar - det kommer och jag uppskattar det ENORMT.

Jag och Martin har högläsning här hemma och diskuterar era kommentarer så TACK <3

Stort av dig att berätta så ärligt. Tack Sofie!

Har läst din blogg i lite mer än 2 år och har inte lämnat många kommentarer, men nu måste jag skriva. Du är helt fantastisk! Vilket mod du har som delar med dig! Hela min kropp värker när jag läser sin text! Fick en dotter i sep -10 och allt gick felfritt, inte ett stygn. Har inte haft en tanke på att det kan gå sååååhär illa! Det nämndes inte ett ord om detta på föräldragruppen!
Många kramar!

Jag blir helt tårögd av det här. Du verkar vara en helt fantastisk person och jag tror att många är tacksamma över att du delar med dig av din historia och upplevelse kring den här händelsen. Om det fanns fler av dig i världen skulle den vara en bättre plats på så många olika sätt, din livsglädje smittar! Du låter oss läsare komma nära, trots att det ibland är känsliga ämnen du tar upp.
Ett stort och innerligt hjärtligt tack!

Va otroligt starkt gjort av dig Sofie! Så viktigt att prata om detta. Du är sååå MODIG!

Wow, att du berättar med så mkt känsla & inlevelse gör det hela så bra. För vi måste våga prata om sfinkterruptur, jag fick också en sån vid min första förlossning. Ingen var heller ärlig mot mig utan jag fick veta det på natten (min dotter är född på morgonen kl 09.15) när jag fick samma broschyr som du. Mig sydde de mot alla regler inne på f-lossningen & glömde den lilla detaljen att man alltid ska få kateter i samband m en sån allvarlig bristning. Det visade sig få förödande konsekvenser då jag fick njurbäckeninflammation tre dar efter f-lossningen. Har aldrig gråtit så mkt i hela mitt liv när jag var tvungen att lägga mig i gynstolen m mitt spruckna u-liv. Pga av detta fick jag troligtvis en förlossningsdepp vilket försvårade anknytningen mellan mig & min dotter. Men jag har fått revansch, jag har fött ett till barn vaginalt & den här ggn gick det vägen. Men jag ställde väldigt höga krav & jag önskar att jag ställt samma krav vid första f-lossning men man litade ju blint på deras kompetens. Så jättebra att du vågar prata öppet om detta. Kram

Jag var nog i ganska stor "chock" efter förlossningen, jag vet ju att det var deppritionen, jag kunde ta till mig milo det var inte det som var problemet, problemet var att smärtan och allt gjorde mig lamslagen, jag kunde inte prata ordentligt.

Jag orkade inte ens skicka ett sms. Och victor och mamma förstod inte vad det var för fel på mig för jag "sa ju inget". Nej det var för svårt, smärtan och allt blev för svårt. Och det känns så jobbigt att jag inte kunde säga vad jag ville, att jag inte kunde prata om ångesten över toalettbesöken, över att kissa. Det tog mig 4 veckor innan jag kunde halvsitta på toan. Shit det är sjukt att man inte pratat ordenligt om det här. Det känns som om man "klagar" när man berättar det på något sätt.

Min bm var fantastisk men jag vet inte exakt hur det gick till där nere, hur mycket sprack jag? Jag ska leta fram förlossnings journalen ikväll och se vad det står. Jag ska ringa och boka tid på måndag. Och du är fantastisk som visar ditt fulla stöd!
Det är så skämmigt vissa saker, typ alltså, bajseriet, jag tror jag har hemmoröjder eller något hahahaha alltså förlåt jag måste skratta igen hahahaha hemmoröjder är det roligaste ordet som finns! Ja men alltså för att jag tror inte jag skiter normalt liksom. (thaaankkss fföööööuuurrr tthhiii iiinnfööö) men iallafall.

Nu till det allvarliga, jag ska ta tag i det här, även om det var 19 månader sen har jag inte glömt ett dugg. Alla sa "man glömmer jätte fort" eller "det gjorde inte så ont nu när man tänker efter" eller "jag skulle vilja göra det igen". Jag ryser när jag tänker på förlossningar, graviditeter, spädbarn. jag vill absolut inte ha fler barn och det tänker jag stå för. jag skiter i att jag är ung och har "minst 15 år till på mig" att tänka över det. NEJ. Inga fler. 3 räcker fint för mig PUNKT.


Men nu till saken, jag återkommer med bm bokningen!

puss!

Fantastiskt fina Sofie. Vilket mod att dela med sig och inte förminska eller förfina orden. Det är sånt här som gör att jag läser din blogg; din mänsklighet, kärlek och ärlighet. Om jag ska vara ärlig gjorde din berättelse mig livrädd för att själv bli gravid, för att föda, för smärtan samtidigt som den fick mig att ana kärleken till sitt eget barn. Din berättelse visar en kärlek så stark och så djup. Att gå igenom en sån här sak och en sån här smärta för sitt barn - vilken kärlek kan vara större? Jag hoppas att jag någon gång får uppleva och känna det själv.

STORA kramar och tack, tack snälla!

Tack!! Ett så otroligt stor tack för att du berättar!

Jag går just nu sista året på sjuksköterskeutbildningen men har alltid haft målet att bli barnmorska, om det blir som jag hoppas är jag barnmorska om fyra år. Att ha fått ta del av din berättelse tror jag kommer göra mig till en bättre barnmorska. Att ha fått lite insikt i hur det är att drabbas, jag kan ju omöjligt förstå fullt ut hur du och andra som drabbats haft det. Men förståelsen ökar med dina ord.

Du är modig som skriver! Som du säger är detta något som är otroligt tabubelagt i dagens samhälle och jag tror det är därför så många får lida. Många som får lida i onödan. Att du vågar berätta kanske gör så att fler vågar berätta, och ju fler som gör det desto mindre tabubelagt kommer det förhoppningsvis bli.

Tack!!

Jag vet inte, men jag kan väl inte svara på din kommentar direkt där uppe? Så klart är ingen värd att drabbas, verkligen inte. Du är så stark som kliver fram på det här settet! Jag ska sprida din text vidare. KRAM!

Du är grym som så ärligt o modigt delar med dig av detta!
Hoppas att detta länkas o sprids vidare, för jag tror helt klart att din historia kan hjälpa många..

You go girl!

Otroligt starkt och modigt av dig att dela med dig.

Så stort av dig att dela med dig så här, tack! Viktigt att detta kommer fram. Jag tycker att min förlossning var jobbig även om det var långt ifrån din hemska upplevelse. Kan bli lite trött på de där kommentarerna som t.ex. man glömmer, du fick något fint för smärtan, det sitter inte utanpå att föda etc etc. Självklart är våra underbara barn värda all smärta och besvär men visst måste vi väl sträva efter att det ska vara så bra som möjligt. Jag har iaf inte glömt det jobbiga (ca 2 år sedan)men hoppas ändå på att få uppleva ännu en förlossning men då vet jag en del saker som jag vill ha annorlunda.

Måste bara skicka en extra hälsning till din man och din mamma som verkar vara två fantastiska människor. Tänkte på det där du skrev om att behöva ringa mamma när du satt på toa.

Återigen, TACK, för din berättelse!

Alltså åh.. så fruktansvärt. Kan inte ens föreställa mig. Jag gick sönder en del och fick ett hematom och kunde inte gå ordentligt på några veckor. Var tillräckligt hemskt. Blir nästan illamående av att läsa detta. Dels pga smärtan men även av bemötandet och behandling av personal.
Jag måste bara få fråga hur du tänker kring att skaffa fler barn och isåfall ytterligare förlossning/är?
Modigt och bra skrivet! Kram

Så bra skrivet Sofie. Så viktigt att uppmärksamma detta. Jag fick en andragradig spricka så det är inte ens i närheten av vad du upplevt. Jag sprack till mellangården men hade turen att sfinktern höll. Förlorade även 2 liter blod. Jag har en vän som också sprack hela vägen. Hon fick inte föda vaginalt igen utan fick snitt med andra barnet. Mycket kan hända och det här är en viktig sak att få fram.
Du är en sann inspiration för alla dina läsare och TACK för att du delar med dig, det krävs mod! Kram S

Fy vilket helvete du gått igenom. Enormt bra och starkt skrivit. Sitter här med tårar i ögonen. Väldigt bra att du delar med dig så att andra som drabbas inte behöver känna att de är ensam.

Kramar

Hej!
Tack för din berättelse. För att du vågar berätta. Var med om exakt samma sak när jag fick mitt första barn. Enda skillnaden var att personalen var väldigt tydliga mot mig och berättade genast vad som hade hänt. Smärtan, skammen och ångesten. Tårar, salvan, mediciner... Jag känner igen mig i hela din berättelse. Ligger här i sängen, en vanlig söndagsmorgon, och tårarna forsar ner för mina kinder. Efter att ha läst din historia så förflyttas jag tillbaka 9 år i tiden. Tack igen. Jag trodde att jag bearbetat min hemska upplevelse. Det värsta jag varit med om. Men de själsliga såren finns fortfarande kvar, även om jag fysiskt har haft turen att läka fint. Stor eloge och kram till dig Sofie!

Fyfan rent ut sagt, vilket helvete. Så bra och starkt skrivet! Och vilken underbar kille du verkar ha! :)

Fy faan! Vilket helvete du gått igenom, en annan tyckte det var jobbigt att kissa i två veckor efter några stygn. Jag har aldrig hört talas om det innan, att det blir sådana katastrofala följder. Du är så jävla bra Sofie som delar med dig av sånt här! Skämmas ska man absolut inte göra, men jag kan förstå tankegången i det. Åter igen du är guld! En människa som inspirerar, berör och vågar berätta, tack för att du finns :)

<3 så starkt gjort av dig att dela med dig av detta.
Fasen får jag ta med mig detta med förlossningsbrevet i vinter? Detta borde alla få läsa! <3

Bästa, underbara Sofie! All kärlek till dig.
Och till Tuva och den alltid så älskvärda Martin.

Jag finner inte orden just nu.

Kom in hit genom Malin och vill tacka dig för att du är så öppen med detta. Jättebra skrivet!
Jag födde själv barn för 8 månader sedan och behövde också hjälp med tappning, toabesök och duschning första veckorna. Det är samtidigt bästa och värsta tiden i mitt liv och jag har känner med dig i mycket du skriver.

Ha en bra dag!
/Hanna

Sofie, du är en helt underbar människa. Att våga öppna sig och berätta om detta på ett sådant ärligt sätt det är helt otroligt. Hade ingen aning om att sådant kunde hände, vilken förebild du är som vågar berätta om din historia. Hoppas att detta sprids vidare så att folk får upp ögonen för detta.

Finns ju liksom ett skäl till varför du är min favorit bloggare! Ha en härlig söndag! Kram

Vad stark du är och modig. Beundrar dig! Stor kram

Wow vilken stark människa du är!
Jag blev så otroligt rörd av att du delar med dig av det här och din "upplevelse" att jag sitter här med tårar som strömmar. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att det kunde bli så illa. Och din sambo, vilken team ni är!
Jag skulle vilja skriva så mycket mer men jag får liksom inte fram orden.
Och så är det så "orättvist" att så många ska behöva gå igenom det här medans andra (läs jag) fick två små "skrapsår" som inte behövdes göra något med . . Att så många ska behöva lida efteråt både pyskiskt och fysikst för att dem inte har fått bra hjälp ifrån början är helt fruktansvärt men förhoppningsvis så blir det kanske större fokus på det om fler vågar stå upp som du! Och som jag såg att du skrev till någon här uppe, i graviditeten så pratar man öppet och hej villt om foglossningar och dåliga magar men när bebisen är född så är det plötsligt hysch hysch med hemmorioder och sånna här historier. Fler borde vara lika starka som du!
Jag länkar dig vidare om en liten stund ifrån min egen blogg.

Otroligt bra gjort Sofie, all styrka till dig!

Det har tagit mig 3 försök att ta mig igenom den här texten. Det gör så jävla Ont i hela kroppen när jag tänker på hur du haft det. Tack för ditt mod, tack för att du berättar! Stora kramar till dig!

Du är grym som berättar och de är med tårar i ögonen jag skriver nu. Jag tycker också de är otroligt viktigt och berätta och vi har inget att skämmas över! :)

Jag fick också en sfinkterruptur när Moa föddes. De var helt fruktansvärt och bli rullad ner till operationen och ingen berättade någonting. Innan de börjat sy försökte de fylla på min Eda men den fungerade inte. Under den tiden började jag störtblöda. Jag trodde att jag skulle förblöda och dö. 3,5 liter förlora jag totalt.. Som tur var sövde dom mig då, och 4 timmar senare vaknade jag på uppvaket. Helt ensam. Jag bad dessutom dom på operationen att ringa till bb och säga till att detta skulle ta längre än vanligt. En timme sa dom, men de tog totalt 5 timmar. Min sambo som satt på BB fick inget samtal och han visste ingenting.. Han trodde något riktigt allvarligt hade hänt. Hemsk känsla de måste varit :(

Nu är jag också okej! Men jag hade sjukligt ont de första 6 månaderna och sen var de väl någotsånär bra. Men jag kan fortfarande ha ont och att vänta på att gå på toaletten finns inte i min värld. :/
Tack för detta inlägg, du är fantastisk <3

Vet inte vilka ord som ska användas men jag säger bara tack för att du delar med dig utav detta från mig och så många fler.
Min vännina och jag träffades i förmiddags, vi hann knappt sätta oss i soffan förrän hon berättade att hon läst ett sådant gripande inlägg i en blogg. Jag skulle precis öppna min mun och säga samma sak sedan följde en disskusion om just detta, jag kan lova att det finns fler vänner som just idag diskuterar ditt inlägg och dess innehåll. FAN va stark du är! Å din Martin ja som sagt finner inga ord vilken tur att du hade just honom som stöd, vilken man!.. Stor kram till er och tack igen

Känner igen EXAKT varje ord :( Jag fick tyvärr inga Citodon, det blev full dos Alvedon + Diklofenac i 3 månader. Det togg 1,5 år att läka men har inte läkt helt än... Förstörd för alltid. Var borta från min familj i totalt 8,5h, varav 5h var operation (EJ SÖVD!!!)och 3,5h var ensam på uppvak.... Det var inte såhär det skulle vara att bli mamma... Hela "lyckliga bebisbubblan" uteblev. Tänk, aldrig kommer den tiden igen. Jag skulle ju gå runt och le, vara lycklig. Inte gråta förtvivlat varje dag över att vara söndertrasad, över att inte kunna gå på toa, över att känna mig så ensam.

Tack för din berättelse. Mina tårar rinner fortfarande.

Starkt gjort av dej som delar med dej av berättelsen.
kram

Först av allt en stor kram, känner igen så mycket av vad du skriver. Sprack också hela vägen och det blev en hel del stygn.Min förlossning gick så snabbt att jag inte hann få annan bedövningen än lustgas. Jag minns inte att jag skulle känna av att jag skulle ha spruckit mera än att det kändes som någon drog mig isär, men förstod ju senare. Känslan som följde efter, levolac i flera månader, flera timmar långa toalett-besök, här var det hårda direktiv om att man duschar efter varje toalett besök och att inte kunna sitta. Trots allt detta är det inte något av detta som jag upplever som det värsta utan det som kom sen. Min dotter är född i december, i slutet av februari vågade jag för första gången känna efter hur det känndes, jag var ju ordentligt sjuk ännu, att ta en promenad var inte ens att tänka på. Jag hittade tråd... Mina stygn var ännu kvar. Jag besökte det lokala sjukhuset och det konstaterade att läkaren som sytt mig hade använt fel tråd, stygnen skulle nu klippas. Den smärta som jag upplevde då är den som är värst för mig. Minns att barnmorskan höll fast mig medan en gynekolog petade och klippte. Det var ju snabbt gjort men enormt smärtsamt när de sökte igenom underlivet. 3 gånger fick jag vara in och klippa stygn, stygn som var mera invändigt vandrar ut med tiden. Jag blev också helt bra, eller jag har inte problem med läckage, men i bland känns det inte som förr. Om det sen då är pga av skadan eller det faktum att man fött barn vet jag inte. Så ja, det är mycket man inte känner till före efter.

Fy faan... jag finner inte ord. De gör ont i hela mig när jag läser... Detta är som du säger; INGET de berättade om på föräldragruppen innan förlossningen! Man har ju hört att man kan spricka hela vägen men vad det sen innebär rent fysiskt är de ju aldrig någon som berättat... Både på gott o ont kanske?!

Mycket bra skrivet o en viktig sak att dela med sig av. Kärlek till dig som skrev om detta... sköt om dig. Varm kram

Känner igen mig mycket. 23 år gammal, mitt första barn. Total sfinkterruptur. Opereras i timmar ensam. Smärtan, ovissheten, vad hände? idag har jag ibland svårt att hålla gaser, en ihoplappad mus som jagg intee tittat på ännu (7år sen) nästa barn blev snitt. Ingen läkare mellan mina ben igen! Kram

TACK för din berättelse. Jag är 23 och fick mitt första barn i juni. Total sfinkterruptur. Känner igen mig i allt du skriver och fram till nu har jag kännt mig väldigt ensam om detta. Det är så tråkigt att ingen pratar om dessa skador innan förlossningen. Tack igen för att du har gjort att jag inte känner mig lika ensam längre!

Tack för att du berättar din historia sofie! Jag såg uppdrag gransknings senaste program om detta och blev helt tagen, både förbannad och väldigt förvånad. Jag är övertygad om att din berättelse kan hjälpa många andra och bidra till en ökad kunskap kring detta. Man ska banne mig inte behöva känna skam!

Sofie. Hatten av för dig. För att du orkar, vågar och puschar. Jag är hemskt ledsen att dela den här storyn med dig. Både anders ochjag har läst och torkat tårar den här eftermiddagen.

Den där JÄVLA broschyren! Blir så extremt provcerad. Den sköt de till mig med kvällsfikat när E var 15 h, jag fått två påsar blod, de tvingat upp mig på fötter och A var hemma för att ställa in en levererad Linas matkasse och hämta kläder till sig (vår igångsättning gjorde att han inte packat innan). Ensam fick jag läsa och måla skräckscenario med bred pensel och föga förvånande bröt jag ihop. Det borde vara förbjudet att lämna information på det sättet!

För mig var förlossningen ett enda stort trauma och jag kan inte fatta att Vi hr det såhär i Sverige idag. Det är viktiga frågor, och det här inlägget har säkert hjälpt många.

Jag håller med om att det går att bli bra, men att det tar tid och det är smärta (både i själ och kropp) längs vägen. Men det går!

Ps. Jag blev hård i magen. You don't wanna know.

KRAM!

Din berättelse fick mig att på hur det var efter förlossningen av min älskade unge. Inte alls som din, inte alls lika hemsk, men ändå..

Förlossningen gick kanon. Det var efteråt som moderkakan inte ville lossna. Hur mycket dom än slet och drog i den satt den kvar i mig. Fick åka upp till operation en halvtimme efter min bebis kommit ut, fick inte säga hej då till min man. Kommer upp till rummet, två läkare sätter sig mellan mina ben och skrattar, sliter, syr och skämtar på som två gamla vänner kan göra.
Sköterskan som står bredvid mig, säger till dem att : Hon (jag) är faktiskt vaken! Men inte ens det fick dem att lyssna. Där ligger man halvt naken och blodig.

Man känner sig så utlämnad, ensam och liten.

Tårarna rann när jag läste din historia, för att jag blir ledsen för att du gått igenom allt detta men också för att du har så fin man och mamma som funnits där för dig.
Kram.

Du är otroligt stark som vågar berätta...inte bara för dina närmaste utan för ALLA! Och du beskriver det så bra.

Jag gråter...för att din text tar mig tillbaka 5 månader i tiden, då jag födde min lilla son. Då jag råkade ut för samma sak som du...

Det var det enda jag var rädd för, det enda jag skrev om i mitt förlossningsbrev, det enda som inte fick hända! Under förlossningen tog de till och med in en extra barnmorska som skulle "hålla emot" eftersom jag var så rädd för att spricka. MEN, det som inte fick hända hände ändå! Och som du skriver, timmarna direkt efter förlossningen blev ju inte alls som man hade tänkt sig...jag kände mig liksom snuvad på hela den biten efteråt. Sen ska vi ju inte ens tala om själva skadan...

Nu mår jag förhållandevis bra, man kan väl säga att jag hade tur, det verkar som att en del andra (inklusive dig) med diagnosen sfinkterruptur har haft det värre än mig. Men att hela tiden behöva hålla koll på vart närmsta toalett finns gör ju inte livet lätt direkt...

Tur att vi i alla fall fick våra underbara barn efter denna upplevelse! De gör ju hela situationen uthärdlig, värd att leva med :-)

Tack för att du delar med dig! Mina erfarenheter säger också att det är lika bra att vara uppriktig med sina problem...de blir så mycket enklare att leva med då! Så mitt tips till alla drabbade är att våga prata om det!

Kram till dig och hela din familj!

Tack för att du delar med dig! Betyder otroligt mycket för många här ute. Tror dessutom att om vi alla tar upp detta så kanske det blir mindre skam över detta i sjukvården också. Förhoppningsvis iaf! Hoppas att det läggs mer tyngd på detta i barnmorskornas utbildning också. Tycker det är otroligt dåligt att barnmorskorna inte informerar dig i klar text om vad som har hänt. Förvirringen gör det ju bara värre. Stor Kram!!

Å det föll någon tår nedför min kind, vad otroligt att du fångat känslorna så bra när du skrivit ned detta. Det känns verkligen som att du suttit mittemot mig och berättat detta med gråten i halsen.. Fy jag kan inte förstå vilken smärta du gått igenom och vilken känsla efter du fött eran vackra Tuva och vara själv utan nya familjen på 3 på uppvaket.. Du är så stark och modig som vågar dela med dig av din berättelse! Som jag skrivit till dig förrut, du är verkligen en inspirationskälla, både i själ och inredning :)
Massor med kramar S

Vad modigt och så otroligt starkt av dig att berätta något sånt här. Jag fick en stor igenkänningsfaktor, det är viktigt att det här kommer fram! Hemskt upplevelse och fick många tankar nu när jag läste ditt inlägg, du skriver så himla bra. Fick heller inte veta nåt inför förlossningen att man kunde spricka så här mycket. Jag har inte varit på efterkontroll, inget jag har tänkt på.

Stora kramar till er!

Stark du är som berättar detta och det är ingenting att skämmas över. Du har inte gjort något fel och det är inte så enkelt att "bara" skaffa ett barn, vi kvinnor får utstå mkt.
Tack för din berättelse, ska ta och kika in i din blogg med =)
Kram

Stark du är som berättar detta och det är ingenting att skämmas över. Du har inte gjort något fel och det är inte så enkelt att "bara" skaffa ett barn, vi kvinnor får utstå mkt.
Tack för din berättelse, ska ta och kika in i din blogg med =)
Kram

Jag har aldrig läst din blogg, men vad bra du är på att skriva!
Så starkt att dela med dig av detta, och jag känner igen mig. Jag sprack också rätt mycket, men ändå så mycket mindre än vad du gjorde....usch vilka minnen som kommer upp!

Hittade ditt inlägg via Malin blogg och kommer dela det i min egen.

Jag fick med samma skada med mitt första barn, en timme på operation och blev så bedövad att jag bara kunde röra huvudet och ena armen. Har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då men har otroligt nog aldrig haft några direkta problem efteråt. Hade tur att få en skicklig läkare som sydde ihop mig och är så tacksam över det!
Tack för ett otroligt bra och viktigt inlägg!

Hej Sofie jag läser här varje dag och du är enastående. Jag var med om en sån förlåssning när min dotter födes hon är idag 48 så det är länge sen men på den tiden var det ovanligt blev sydd 65 stygn och kunne inte sitta på ett halvår men hade ingen öppning bara krysstvärkar och sprak totalt tala om att BARNMORSKAN blev nervös och snabbt in på operation det var ovanligt på den tiden KRAMAR till Både DU och Martin och eran UNDERBARA TUVA

♥♥♥

Du är fantastisk, grymt bra skrivet och tror det kan hjälpa många <3

TACK för du delar med dig. Att "lämna ut" sig själv för att infomera och hjälpa andra är stort och modigt.

All cred till dig härliga Sofie!!!

Åh kära nån, är det mig du egentligen beskriver? Nej då vi är helt enkelt inte ensamma. De där timmarna som jag låg med förlamad underkropp och bara väntade på min familj, ja det vill jag aldrig mer uppleva. Jag som inte tog någon epidural under förlossningen fick tillbaka sprutor med råge under operationen. De gick in genom ena öppningen för att kunna sy i den andra. Varför spricker en del så här medan andra inte får en skråma? Som sagt, du är inte ensam. Jag har en nästan identisk historia. Kram

Blev tårögd när jag läste din text, vidrigt av bm och läkare som inte informerade dig om vad som hänt innan de opererade det är ju din rättighet. Jag såg också dokumentären på uppdraggranskning och jag tycker det är sjukt att det "göms" undan fall och att det är sådan tabu runt det som borde tas på största allvar. Jag tycker du är jätte stark och modig som berättar din historia!
Kram

Tack för ditt mod! Tack för att du tar upp det här som man själv skäms för mycket för att prata om. Sprack inte lika mycket som du men dom "missade" att sy en bristning(skiftbyte) som fortfarande gör ont och jag inte fick information om när den ska börja läka (2månder sen) Ingen pratar om hur sjukt ont man har efter förlossningen eller hur pinsamt det är att inte kunna hålla emot eller knappt kunna gå efteråt. Så tack igen för att du visar att man inte är ensam och att du vågar prata om det!
Stor kram till dig!

Så stark, modig och en riktig kämpe. Tack för att du delar med dig!

Gud vad du är modig som vågar skriva om detta. Själv hade jag "stora" problem med utbuktade slidväggar (har också skrivit om det).

Jag hade ingen aning om att detta kunde ske efter en förlossning då jag var gravid. Inget man pratar om kanske, men samtidigt inget man vill läsa om kanske. Det är först när man fått problemen som man börjar forska och då ser att man inte är ensam.

Som sagt.. All cred till dig som delar med dig

Kram

Vad bra skrivet. Mina tårar flödade när jag läste dina rader. Jag var med om exakt samma sak. BM och läkare som först inte ville berätta vad som hänt. Grön klädda människor som särar på ens ben som om man vore ett djur. Jag grät, smärtan. jag känner allt åter som du såväl beskriver, bara att första gången klara av att sätta sig ner på toaletten. Jag minns även smärtan första gången man reste sig upp ur sängen, hur jag handlöst föll ihop av smärtan och hysteriskt grät efter värktabetter...Jag känner smärtan åter. Jag har nu snart 8 månader efter förlossningen fortfarande otroliga smärtor i ärret, ska man alltid behöva leva med det? Men vi ska inte skämmas, jag försöker att inte heller göra det även om det är svårt. Det är tur att man är "lyckligt" lottad som fick den "hjälp" man ska få efter en sfinkter skada. Dock blir jag mörkrädd när man tänker på all otrevlig personal man mött och hur lite information man fått...Fantastiskt av dig att dela med dig såhär!

Åh, gud vad modig du är Sofie. Jag grät när jag läste det här, enbart för att jag lider med dig så. Jag födde mitt första barn i maj 2012 och åkte på en ordentlig förlossningsdepression. Jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning en vecka och ville inte se mitt barn. Jag bestämde mig tidigt för att vara öppen med det, och det har jag varit, i bloggen osv. Jag ska vara med i ett reportage i Vi Föräldrar som handlar om just min depression.

Nu vet jag att detta inte alls är samma sak, men jag vet hur det är att skämmas över något, jag vet hur det är att gå igenom saker efter en förlossning som det inte gärna pratas om. Du är så modig och det är så himla bra att du skriver om detta.

En stor kram till dig!!!

Du berör så med dina ord, du skriver så otroligt bra. Hade svårt att hålla tårarna borta när jag läste din berättelse, modigt av dig att dela med dig! Och vilket fantastiskt stöd du har i Martin!

Hej,
En stark och rörande berättelse och jan inte annat än stämma in i den i övrigt så positiva kritik som du fått på inlägget. Jag vill bara göra ett tillägg i debatten. Jag jobbar som läkare och under min första tid som dr jobbade jag på gyn.
Att föda barn är bland det farligaste vi utsätter oss för, det är en otrolig påfrestning på kroppen, och någonstans så är jag ändå förundrad över att det nästan alltid går så bra som det gör. Mamma och barn överlever! Jag har själv barn, en pojke, och vi höll båda 2 på att stryka med under förlossningen. Det gjorde vi i te, allt gick bra till slut. Tack sjukvården i Sverige för det!
Att det sedan missas sfincterrupturer i samma land och att det dessutom är förenat med skuld och skam är extremt dåligt, och ingen ska behöva leva med de kompilationer som följer i kölvattnet efter en sådan skada, det e bara för dåligt.
Det var allt jag hade att säga och som sagt mkt rörande inlägg.
Med vänlig hälsning, Em

Jag beundrar ditt mod att berätta om det här. Det du varit med om är fruktnsvärt och jag lider när jag läser.
Stor kram från mej, du är en stark människa!

Återigen visar du för oss läsare din otroliga förmåga att skriva och formulera dig på ett gripande och berörande sätt! Jag tror ingen som läst det här kan säga något annat än: Shit vilken stark tjej som vågar skriva om det!(jag vågar knappt prata om det) Alla blir berörda och tänker till!

Sofie, du är min idol.
Du skriver fantastiskt bra, även när det du skriver är så mörkt som detta. Jag gråter för jag blir så arg, arg på sjukvården som agerar så fel. Visst, din skada upptäcktes (såg Uppdrag granskning för någon vecka sen och kan inte ens föreställa mig hur kvinnorna som blir hemskickade utan operation har det) men att sen inte ge någon som helst information till dig att du skulle opereras och varför och sen plötsligt ge dig den där texten. Så ruttet gjort!

Sen beundrar jag stort din positiva inställning till livet. Jag förlorade också min pappa tidigt (jag var 16), och trots att det var ganska precis 5 år sen så kan jag fortfarande inte se fram emot framtiden...

Stor kram till dig, du är SÅ himla stark!

Det har tagit några dagar för mig att smälta och samla mig och mina tankar.
Förlossningar som i sig är så omvälvande och känslomässiga blir nästan ogreppbara när något inte blir som det var tänkt.
Jag sprack inte, tack och lov, men fick efter 63,5 timmas misslyckad igångsättning och värkar ett akut snitt med efterföljande komplikationer. Känslan av alla dessa blickar i det som är så privat är hemsk. "Jag ska bara känna lite" är en mening som jag aldrig hoppas få höra igen. Gröna rockar, sterila lampor, utlämnandet och ensamheten är något jag aldrig glömmer och trots att vi fick det bästa vi har är det en del av Theas välkomnande till världen jag gärna glömmer.
Å nu ska vi göra det igen... Om 10 veckor är det tänkt att lillebror ska titta ut, planerat snitt kallas det och paniken kommer smygandes...

TACK Sofie för att du orkade höja din röst! Varför vi inte pratar om det som går fel under en förlossning är ju för att vi skäms, vi skäms och vi gömmer oss och hoppas i det tysta att ingen annan ska uppleva det vi just gjorde.
Vi blev ombedda att anmäla vår förlossning till Socialstyrelsen men vi hade ingen ork, nu tror jag ta mig fan att måttet är rågat. TACK!

Oj vilket starkt inlägg och fy fan vad du varit med om. Jag ryser och blir nästan lite svettig. Tycker du är fantastisk som skriver om detta. Och jag älskar att läsa om vilket fint stöd du har i Martin.

Efter både min första och andra förlossning har jag haft stora problem med att bajsa pga av hemorrojder och muskelbristning (i anus faktiskt men så lite att det inte räknades som ruptur). Jag vet vad det handlar om men förstår att dina problem varit mycket större. Och jag har gråtit, vridit mig och mått helvete över min ända, å jag får ångest över att tänka på hur jobbigt du måste haft det.

Tack å lov att du mår bra idag. Du... om det blir någon nästa gång, är snitt något du tycker låter som en bra idé? (Jag sprack ju mer än dubbelt så mkt andra ggn jämfört med första, fast det kan ju vara olika. Men till mig sa man att området som var sytt var helt oelastiskt och sprack upp direkt och sen en bra bit till).
Jag har fött två barn och vill (nog) inte ha flera. Men om det mot förmodan skulle bli igen så finns bara en sak att göra: S N I T T !

Du är fantastiskt Sofie. Du är en diamant i bloggvärlden.

Vilken berättelse, tack för att du delar med dig!! Det kom tårar, jag blev verkligen berörd och den tog sig in i hjärtat. Du är verkligen modig och jag är väldigt säker på att din berättelse bidrar till att fler vågar öppna sig om detta viktiga ämne. Läser här att det är många som också drabbats och upplevt dålig vård och behandling på sjukhuset, skrämmande!! Så igen - stort av dig att skriva om det du upplevt.

Kram till dig

Tack Sofie, jag har inte ens varit i närheten av att uppleva det du har gjort, men jag har också haft ont och blev inte tagen på allvar. Nu flera ås senare minns jag min smärta när jag läser om din och jag gråter. Vilken tur att du mår bättre och vilka underbara bilder på dig i brudklänning/Erika

ps:Jag har aldrig kommit i kontakt med din blogg förut, fin:ds

Vilken läsning!
Fick en sfinkterruptur med första barnet 2008 och känner så väl igen mig i vad du skriver, låg själv på uppvaket och undrade om jag verkligen fått barn. Andra barnet kom ut med planerat snitt 2010 då jag var livrädd för att föda igen, men nu i augusti kom nr 3 och det gick bra fick bara sy 4 stygn.

tack för att du delar med dig!

Blev helt tagen! Gråter samtidigt som man vill bara fortsätta läsa men med en klump i magen. Tycker du är grym som tar upp detta!

Min förlossningen va ingenting mot hur man kan må efteråt! Det var det ingen som sa. Ingen sa heller till mig att jag hade brutit svanskotan. Jag låg hemma i två veckor, kunde inte sitta kunde inte gå! Kunde inte ta i för att bajsa! Som du skriver bajsa var skräcken!
Min dotter togs akut med sugklocka! Sedan bar de iväg henne till neonatal fick inte träffa henne. Ja hade blivit klippt och sydd! Trodde att det inte var något mer konstigt! Men ja kunde inte gå. Fick halvsitta med ren jävla smärta i en rullstol så min kille kunde rulla bort mig till min dotter som låg på neonatalavdelningen. Hon var inte tillräckligt stark. Inte jag heller!
Ja vet precis hur det känns att inte kunna göra något! Inte ens kunna byta blöja, gå ut på premiärpromenafen som man längtat efter.

Ja gjorde precis som dig! Jag skrev i min blogg om allt! Jag skämdes inte ja ville att alla skulle veta. Ja hade ingen aning! Ingen annan som man berättar för. Ibland kan någon berätta men oftast skäms dom. Hela mitt underliv var tredje världskriget! Men att inte kunna sitta stå eller gå fy fan! Trodde aldrig jag skulle bli bra men det blev jag till viss del. Ibland får ja ont när ja sitter förlänge. Men ja skulle aldrig byta bort det mot min underbarara dotter.

Tack för en bra läsning! Fler borde vara som du!

När jag läser din berättelse kommer tårarna och minnena tillbaka. Mitt perspektiv liknar Martins, att stå bredvid, helt maktlös. Jag fick se larmet gå, se rummet fyllas av folk, se min fru förlora nästan tre liter blod och sen rullas ut ur rummet för aktut operation. Jag trodde att det var det sista jag såg av henne. Att sitta i ett tomt rum och storgråta med skräck och förtvivlan, med ett nyfött barn i min famn. Sedan den långa väntan på att få träffa henne igen. Det är den värsta upplevelsen i mitt liv, och ändå stod jag bara bredvid.
Det är otäckt att vår upplevelse inte var ett undantag. Samma dåliga information och ensamhet under uppvaket, samma hemska broschyr, dålig information, hjälp och uppföljning från sjukhuset. Sen känslan av tystnad och ensamhet med det här problemet. Det är så starkt och fantastiskt av dig att berätta om problemen! Jag är övertygad om att du och alla kommentarer i denna post kommer att vara ett stöd för de som tyvärr kommer att få liknande erfarenheter. Du har verkligen tillfört något, tack!

(Såg att en del hänvisar till förlossningsbreven. Vår erfarenhet är att personalen inte läser dem, även fast vi uttryckligen bad dem.)

Du är helt fantastisk som skriver om detta och delar med dig. Du har nog genom din berättelse hjälp många !!

*applåderar* Stark, det är det enda ordet jag kan komma på! Sitter här med stora tårar rullandes ner för kinderna då du beskriver det som ska vara en sådan underbar tid som ett rent helvete på jorden. Tack gode gud för att denna barnmorska tog sitt ansvar och en stor, ja jag vet inte vad, men en eloge kanske, till din man!

Hej finaste Sofie!

Jag blir så rörd av dina ord...gråter och tänker på den dagen då detta hände mig.
Efter att jag hade läst din berättelse tog jag fram min förlossningsjournal och gick igenom den klockslag för klockslag. Jag minns det så väl hur de försökte på alla sätt undvika ordet sfinkterruptur och istället kallar det en bristning.
sfinkterruptur grad 3 men det var ingen som sa det då. Tack vare dig har jag förstått och alla pusselbitarna är nu på plats.
Tiden efter förlossningen var den värsta tiden i mitt liv samtidigt som det var den bästa, jag fick mitt första barn och han var frisk och underbar.
Efter operationen fick jag flera komplikationer, förstoppningar och njurbäcksinflamationer.
Det tog många många månader innan jag var "helt återställd".

Tack ännu en gång underbara du!

Kramar i mängder till dig <3

Så otroligt starkt av Dig Sofie! Jag brukar aldrig kommentera (skämmes!) men jag läser flera gånger i veckan. Jag vet vad du gått igenom, även om min ruptur inte var lika omfattande. Men jag togs också ifrån min nya lilla familj, syddes på operation, dock inte sövd utan med en spinalbedövning. Har först nu efter att detta tagits upp i media förstått vilken tur jag också hade, som fick detta uppmärksammat och uppföljt på allra bästa sätt. Med återbesök på kontinensmottagning osv. Gissa om jag var rädd för att samma sak skulle upprepa sig nu när jag fick andra barnet precis två år senare... Första barnet vägde 3600, fick nu lilla Siri på 4200 med bara ett litet klipp och en liiiten liiiten bristning i klippet som följd. Att få stanna kvar med det lilla barnet, duscha och hämta igen sig på salen var fantastiskt, när man har minnet av något helt annat i bakfickan. Många kramar till Dig och Er.

Tack! Jag hade inte kunnat beskriva det bättre själv... för samma sak hände även mig.

Tack Sofie du är så underbar att du delar med dig,det blir massa information för de ny blivna föräldrar ifall det ska hända någon annan,du är så snäll hoppas du mår kanon o att du vågar födda barn igen.Ha det bäst underbara fina familjen kramar:)

Tack snälla Sofie för att du delar med dig!
Du är så modig som berättar om detta!

Jag är gravid med vårt första barn och nu vet jag precis vad som ska upp i det kommande förlossningsbrevet- ÄRLIGHET och information om vad det är som händer. Det borde vara självklart kan man tycka.

Stor kram till dig och din fina familj!

Tack för att du delar med dig!
Gråter... inte så mycket för att jag känner igen mig (födde min första i säte och fick ett stort klipp snett bakåt så det får man väl i sammanhanget säga är "ok") utan för din, och alla de kvinnor i Sverige och världens skull som får förlossningsskador. Fy tusan! :( Tack för din berättelse, verkligen stark läsning. Kram Maja

Tack för att du delar med dig. Jag fick också en total sfinkterruptur när jag blev förlöst med klocka för två månader sen. Jag verkar dock kommit lindrigare undan än dig. Går fortfarande på smärtstillande, men det har aldrig gjort ont att göra nr2 och jag har inga problem att hålla mig. Det gör däremot ont att sitta länge, framför allt på hårda stolar, och likaså stå eller gå.
Jag blev opererad direkt, men trodde nog först att det "bara" berodde på att inte hela moderkakan kommit ut. Jag var sövd under hela operationen, och känner som flera att det var hemskt att ligga på uppvaket. Den saknaden efter min man och min nyfödda lilla bebis var verkligen jobbig.
. Jag känner att jag ändå haft tur som födde där jag gjorde, för jag verkar ha fått bra uppföljning och vettig information om man jämför med många andra.

Herregud, vad du är modig som vågat skriva om det som så många inte vågar tala om utan att sänka blicken.
Jag är inte speciellt känslig av mig, men fick tårar i ögonen när jag läste. Jag kan inte ens börja föreställa mig vad du gått igenom. En tanke går även till alla kvinnor som råkat ut för samma typ av förlossningsskada i länder där de inte har möjlighet/råd till läkarvård.
Ta hand om dig, och tack igen för ditt inlägg, det öppnade i alla fall upp ögonen på mig.
Kram!

Sofie, jag vill bara säga att du är en fantastisk person! Det du gör för andra kvinnor, både drabbade men också de som ännu inte är men kommer att bli, det är så stort och modigt.

Din berättelse skulle nog göra stor nytta på alla landets förlossnings- och BB-avdelningar. På mödravården.

Lider verkligen med dig att du fick genomgå en sådan tuff start med att ha så ont som nybliven mamma. Detta är verkligen inget man tror kan hända, vilken chock de måste vart... underbart att du delar med dig av din story, detta är inget och skämmas över utan de är bara så hemskt att man ska behöva få en sådan hemsk förlossningsskada, tur att du mår bättre nu!

Jag beundrar dig verkligen <3

Massa kramar!

Jag har delat ditt inlägg på min blogg. Det är så himla viktigt det här. Och så sjukt att det inte pratas om. Du är så stark och tuff att jag nästan svimmar.

Ärligt och rakt, bra skrivet! Det du har genomlidit ska ingen behöva göra i Sverige eller någon annan stans på jorden.

Vad jag fått rysningar & va med tårar jag fällt när jag i min ensamhet i soffan läst din berättelse.
Kan inget annat än att säg dig va stark och modigt av dig att dela med dig av din händelse.
Sitter här & skriver samt gråter när jag inte varit med om samma sak men jag födde själv med kejsarsnitt (planerat) pga: säte blir så ledsen över att ens tänka vad som hände mig, det är inget i jämförelse med dig. Men mitt ärr är ganska fint fast endå är jag så deprimerad och ledsen varje gång jag ser mig själv i duschen eller i en spegel naken. Jag vart nämligen igen sydd snett & i en kommande inflammation fick jag inte häng "men en bulle med fett" på ena sidan magen. + att mitt ärr är högt uppe så jag kommer aldrig kunna visa mig i en bekini igen, eller kan kan jag ju men jag vågar inte :'( skäms så. Det syns verkligen! Om jag ändå valt att vända henne i magen iaf försökt.. Men nej jag skulle pront göra det där stora över 2 dm snittet :'( känns som jag får skylla mig själv! 6månader efter snittet bärde en väninna upp mig för jag skulle sätta Upp en gardinstång det får jag också ångra, magen Vart helt svart och det kändes som tisen nålar pch efter det har magen varit svullen :/ idag är min dotter 1år och 2 veckor men fortfarande Svullen. Jag delade din berättelse på min sida för den rörde verkligen mig. Trode jag var den enda att råka ut för något. Kändes iaf så, har ju inte vågat visa någon min fula kropp samtidigt som jag får tänka att mitt livs finaste underverk ändå har kommit ut därifrån! TACK TACK TACK! Du är så stark &

Så starkt av dig att dela med dig av detta, många kramar till dig!

Berörd med tårar i ögonen sitter jag med min tremånsders. Du är stark och modig. Jag vill gärna sprida din berättelse om jag får.

Tack för din berättelse. Jag höll på att börja grina på bussen och glömma att hoppa av på min station för jag blev så berörd. Har fött ett barn tidigare och sprack hyfsat lite (har jag fattat själv för ingen sa något om omfattningen alls) men är ändå rädd för vad som ska hända nu när jag ska föda igen om 2,5 månad. Just att man blir så maktlös skrämmer miig.

Jag kommer att dela inlägget på min blogg för jag tycker att det här är värt att uppmärksamma!

Tack för din berättelse. Jag höll på att börja grina på bussen och glömma att hoppa av på min station för jag blev så berörd. Har fött ett barn tidigare och sprack hyfsat lite (har jag fattat själv för ingen sa något om omfattningen alls) men är ändå rädd för vad som ska hända nu när jag ska föda igen om 2,5 månad. Just att man blir så maktlös skrämmer miig.

Jag kommer att dela inlägget på min blogg för jag tycker att det här är värt att uppmärksamma!

Hej alla! Jag jobbar på saken med att svara er, men har en hängig Tuva med öroninflamation hemma som bara ska se på Pippi så fort jag försöker närma mig datorn. ;-)
Kram till er!

Är hemma med min sjuka son och kunde nu i lugn och ro läsa ditt blogginlägg som jag fick tips om att läsa redan igårkväll.
Jag är glad att jag väntade och läste den när jag hade gott om tid för det här var bland det värsta jag läst om en förlossning.
Jag grät när jag läste om hur du blev behandlad och den fruktansvärda smärtan du gått igenom.
Jag vet ju bara själv hur ont det gjorde att kissa och bajsa när man spricker "normalt" efter en förlossning och jag kan inte ens förstå hur det GÅR att bajsa med helt sprucket underliv. Att man som kvinna inte kan få bättre vård och omsorg efter en sån skada är ju helt otroligt. Hur kan man skicka hem en kvinna som har sånna plågor och tro att hon ska kunna klara av det och leva "normalt" med sitt nyfödda barn? Blir så arg när jag läser det och jag är så glad att du delar med dig av det här. Tror att det är många kvinnor därute som varit med om samma sak som dig som är väldigt tacksamma att detta ämne kommer upp till ytan äntligen.
Jag ska sprida din hemska berättelse vidare, både via blogg, fb och Instagram. Det här måste fler i Sverige få upp ögonen för, så här får det bara inte gå till.
Stooooor Kram till dig för att du delade med dig av din hemska upplevelse!

va grym du är som vågar/vill berättar detta!
något jag funderar över är hur man kan missa detta!? det borde väl synas om man spricker rätt rejält mena jag..tur att du fick hjälp i rätt tid

Hej fina Sofie! Så himla bra skrivet!!! Tårarna rinner när jag har läst din berättelse o andras kommentar! Man blir så arg över hur sjukvården behandlar människor såhär !!!

Känner igen mig i så mkt av det du skriver! Jag är en av dom som också har spruckit hela vägen + lite till.
Höll på förblöda ihjäl mig efter att förlossningen var över. Trodde att jag skulle föda ut en till, då jag fick krystvärkar igen, ut kom 2,5kg tung blodklump o då vart det bråttom med mig till operation. Förlorade över 9 L blod o låg nedsövt i 10 h. Vaknade på intensiven m slangar i halsen o i underlivet mm. Hade så ont i magen men inte kunde man prata heller eftersom man hade slang i halsen ifall jag måste sövas ner fort igen. Enda jag minns är att dom frågade om jag ville träffa min man o barn..jag nickade fort.. In kommer min man, som börjar gråta när han ser mig, jag får se min son men inte röra eftersom jag var tvungen att vara still.. Tiden efter förlossningen var sååå jobbig. Man vart helt slut, smärtan där nere var såå hemsk. Dagen efter förlossningen skulle jag sys för att reparera skadorna, då läkarna prioriterade att stoppa blödningen. Det tyckte jag var väldigt jobbigt, fick ryggbedövning o vara vaken när flera läkare sydde igen mig. Först sy igen tarmen o analen sen mellangården sen slidan. Det tog flera timmar..Sen upp till uppvaket o vänta där länge innan jag krävde att få träffa min man o son! Då ringde personalen o jag fick träffa min familj igen!
Jag o min man har mått såååå dåligt efter allt man varit med om. Min man vill aldrig mer vara med om en förlossning till. Rädslan att jag ska dö..Han fick ingen info vad som har hänt o hur jag mådde när jag var på operationen etc. Man hade sagt att dom inte hade hört ngt, men så fort op är över så meddelar dom..Man bara lämnade min man ensam m våran son. Han hade panik, ringde sin mamma som kom o var hans stöd under tiden jag var "borta".

Dessvärre har jag besvär fortfarande. Man måste operera mig igen pga fistelgång 8cm upp i slidan, vilket gör att jag pruttar via slidan.. Det är inte kul! Pinsamt att stå i kassakö o när man ska lyfta upp kundkorgen, så pruttar man så högt så man håller på att dö av SKAM!! Dessvärre har jag ännu inte fått ny op tid. Snart har ett år gått sen jag fick veta att jag måste opereras igen..SKANDAL! Att man ska behöva vänta så länge. Har dålig känsel i slidan, vilket gör att jag inte känner min man när vi har samliv =((( Jag kommer aldrig få tillbaks känseln, nervtrådarna är kapade o kommer inte att hitta tillbaks till varandra,när 1½ år har gått sen förlossningen.

Undrar om du också har sådana problem m känseln??

Jag har många släktingar i finland o ingen av dessa har spruckit alls, visst är det konstigt???!!!

I Finland så ser barnmorskorna till att hålla fast i mellangården så att kvinnan inte ska spricka så mkt och om dom ser att det inte går så gör dom snitt på sidan av slidan för att kvinnan inte ska få en Sfinkterruptur! Samt att barnmorskorna trycker mot barnets huvud så att kvinnans slidan hinner töja sig innan huvudet kommer ut etc. När jag har berättat om min förlossning så har dom bara skakat på huvudet o undrad om jag varit på en slaktarbänk o undrat hur okunniga är barnmorskorna här i Sverige??
Det som gör mig förbannad är att läkarna säger att DOM inte har gjort ngt fel! Att det typ är mitt "fel" att jag sprack för min slida är inte så töjbar etc..Man använde sugklocka o jag kände att den nöp mig inuti i slidan. Läkarna vägrar erkänna att det var sugklockan som hade fastnat o därav trasig underliv!! SKANDAL!!!
Kvinnorna som får men för livet både psykiskt o fysiskt!
Man har sagt att nästa förlossning måste vara planerad snitt. Frågan är om man vågar vara med en förlossning igen vare sig det är vaginalt el snitt?!

Anser att barnmorskorna måste utbildas mer, kanske utbildas av finska barnmorskor för att minska dessa hemska sfinkterrupturer...

Kram till er alla!

Tack Sofie för att du skriver ner historien. Det är som att läsa om sig själv, då jag också fick denna förlossningsskada och fick åka ner på op medans sambon och knytet blev lämnad till ödet uppe på förlossningsrummet.
Jag tycker däremot att jag blivit bemött bra och dom tog väl hand om mig. Min sambo däremot är inte alls nöjd. Ingen talade om varför jag var tvungen att åka på operation eller om jag mådde bra. Där låg han med våran nyfödda son och visste överhuvudtaget ingenting om mig.
Jag fick däremot inte veta vad som hänt mig fören ett dygn senare när min bedövning började släppa. Då kom sköterskan jag hade haft när jag blev inskriven och såg lite rädd ut och förklarade läget för mig. Jag tog det bra, trots att första 6-7 månaderna var en pina.
När uppdrag granskning visade programmet tittade jag och först DÅ insåg jag vad jag faktiskt varit med om. Alltså över ett år senare. Jag har aldrig varit rädd att prata om min skada, och därför tror jag att det hjälpt mig i vardagen med allt vad det innebär.
Tack än en gång för din öppenhet. Du är helt underbar! Kram

Vilken otrolig människa du är som klarar av att skriva och dela med dig av detta du/ni varit med om!! Otroligt gripande berättelse!! Tårarna är svåra att hålla tillbaka! All värme till er <3

Så starkt att du vågar dela med dig! Hemsk start som nybliven mamma. Styrkekramar till er &hearts;

Grät när jag läste. Har fått sfinkerruptur vid båda mina förlossningar. Förstår din smärta och de du gått igenom. Det är fem år sen min första förlossning och ett år sen den andra. Aldrig att ett toalettbesök inte gör ont! Tack för du dela med dig....kram

Fantastiskt starkt av dig! Det du skriver är så värdefullt för så många.

Vad du är modig och stark som delar med dig. Tack! Det gör ont i mig att läsa din berättelse, hur du behandlas av personalen och hur ingen riktigt vill berätta vad som hänt och att ingen heller vill ta ansvar. Jag hoppas att många läser det här inlägget. Kram

Vilken fantastisk kvinna!!!

Jag blir så berörd över ditt inlägg. Gråter! Hittade din blogg via Facebook, i en grupp där någon länkat.

Du gör oss alla kvinnor en stor tjänst att du vågar berätta din historia för oss. Det kräver mod på alla sätt och vis!

Tack att du släpper in oss så mycket i ditt liv och er händelse på förlossningen. Jag hoppas att det hjälper många andra drabbade och även andra kvinnor.

Jag har haft två bra förlossningar. Och min senaste, för 15 månader sen, föddes lilla Tuvali på 5110g. Tack vare min fantastiska barnmorska så behövdes bara ett "skönhetsstygn". Och det sa jag till henne sen oxå. Hon propsade på gott samarbete mellan oss.

Hursomhelst. Tusen tack! Jag är så tacksam över din styrka att dela med dej av er historia!

Tack Sofie! <3 Kram!!! Matilda

Herregud vad starkt av dig, tårarna bara rinner när jag läser det du har skrivit. Hoppas du mår mycket bättre idag,kram!

Så skönt att veta att man inte är ensam! Jag födde min son 25 augusti och håller fortfarande på att läka efter vissa komplikationer. Jag hoppas verkligen att allt blir som innan.

Så otroligt starkt av dig att dela med dig!

Starkt! Och jag känner mig dig och alla andra.
Om du vill skaffa fler barn senare, Har du rätt till kejsarsnitt så?
Hoppas ni har det bra! Kram

Usch, så fruktansvärt jobbigt du har haft och har det. Detta är ju ett "handikapp" i allra högsta grad och kan bli det även längre fram. Det ska ingen skämmas för. Ett liv kommer till världen genom underlivet, visserligen töjer det sig men ändå, inte lustigt att det spricker !! Du ska ha all heder och ära, för att du berättar det som många kvinnor upplevers om jobbigt. En kompis till mig sprack så mycket när hon födde sitt första barn, att de liksom dig fick operera och sy henne massor. När hon skulle gå på toaletten första gången efter, så fick hon en chock. Hon berättade att underlivet såg ut som ett blomkålshuvud. jag kan inte föreställa mig, då jag aldrig fött barn, men jag har varit med om annat som gjort helvetiskt ont, så jag kan förstå smärtan. /Carola

Din berättelse högg mig rakt i magen, tårarna rinner fortfarande. Att man kan bli behandlad på det viset :-( Vad otroligt starkt av dig och så himla bra gjort av dig att skriva ner detta så alla får läsa. Kan tänka mig att många vågar stå på sig efter att ha läst dina ord.

Jag blir arg och ledsen på sjukvården och tänker givetvis en smula på min egen förlossning där jag sprack en del. Kunde detta ha undvikits?? Min spricka på 5 stygn är ju ingenting jämfört med hur det gick för dig och så många andra, men fy faaan på ren svenska, vad ont jag hade! Jag vågar knappt föreställa mig smärtan du kände...

Tack för att du delade med dig av din upplevelse. Jag ska naturligtvis hjälpa till att dela din berättelse på min blogg.

Kram på dig.

Vad starkt av dig att du ville dela med dig och orkat gå igenom allt det där. Vilken fin man du har som har ställt upp för dig i vått och torrt.
Kramar!

Usch vilken pers för dig och vilken start på erat nya liv.
Hur känner man efter en sån här sak med att skaffa flera barn? Är de snitt som gäller då? Du behöver inte svara om du inte vill.

Hoppas du inte har de struligt nu och att du kan njuta av livet.

Så modig, så stark! Jag beundrar dig.
Själv har jag efter programmen i Svt sökt privat vårdklinik och kollat upp mig själv extra för att vara på den säkra sidan, och i och med det fått utlåtande på hur mina förutsättningar inför en ev framtida förlossning. Tydligen är allt bra. Mitt förtroende för vården generellt är förbrukat! Tack för att du delade med dig av din historia, kram!

Grät som en unge och kan inte sluta gråta.
Så orättvist, så fruktansvärt jävla orättvist.
Tack för att du delade med dig. Massa kramar.

Tack!
Jag sitter med tårar och läser. Jag önskar att du hade sluppit din hemska upplevelse och jag tycker att du är så fantastisk som delar med dig något som många lider av och skäms för. Du är stark och modig och jag önskar dig allt gott!!!

Jag läser och gråter, tre veckor efter min egen förlossning med svinkterruptur, grad 3. Jag har inte riktigt lika ont som du verkar ha haft, men är väldigt rädd för att inte bli bra. Har inte heller vågat titta... Tänker som du, att jag fått världens finaste unge - och på så sätt är det värt det. Hade en i övrigt helt fantastiskt förlossning, men nästa gång blir det snitt! Tack för din text.

Hej Sofie,
Jag känner med dig och blev mkt berörd av din berättelse. Jag har precis fått en sfinkterruptur (tror dom sa "total") och det har bara gått 3 veckor. Är mitt uppe i pärsen!*suck*
Har fått tagit reda på den mesta informationen själv och tyvärr upplever jag att sjukvården är svår att nå när man behöver stöd/hjälp.

Sjukgymnasten jag träffade precis efter var jätte positiv så jag nästan ville spy lite... hon sa bland annat att "det inte var någon stor skada" och att "man blir bra" och att "jag kunde vara som vanligt direkt"... hummm... med all smärtlindring jag proppade i mig (fick även hem morfin) så försökte jag vara "duktig" och vara så "normal" som möjligt... det resulterade ju bara i att mina stygn (yttre) i mellan gården gick upp helt och jag fick åka in akut. (orkar just nu inte berätta hela min historia så här långt för det är för nära inpå)

Men de få jag berättat om min förlossningsskada för har mer eller mindre skojat bort den och istället frågat om jag velat ha min vackra dotter "ogjord"... humm... förstår inte riktigt varför den kommentaren ska hjälpa mig,klart att jag älskar min dotter och hon är det bästa som hänt mig, men jag vill också vara den bästa mamma jag bara kan för min dotter och då vill jag vara 100% frisk... jag vill vara som innan!

Just nu håller jag tummarna för att jag kommer bli bra och så är jag glad att jag hittade ditt inlägg för även om man inte önskar detta sin värsta fiende så ger det en viss trygghet i att veta att man inte är ensam. (borde finnas ett nätverk som man kunde bli medlem i.)

Tack också till alla er andra underbara kvinnor som delar med er av era erfarenheter.

Sofie, har du några bra tips att dela med dig av? Typ vad gäller kost, träning/rörelser, när ska man våga prova sex igen?, när är det realistiskt att våga cykla/springa igen?
Något man bör fråga läkare eller kräva av sjukvården?

Bamsekramar//Carro

Carro! Stor stor kram till dig, kan du maila mig din mail så svarar jag dig där? [email protected]

<3

...skickade e-postadressen igår kväll;) Nu är det tidig frukost innan lillan vaknar igen.

Ryser och känner hur alla minnen kommer tillbaka. Har man.någonsin känt sig så hjälplös Minns att jag försökt få bli sjukskriven så att min sambo fick vara hemma och hjälpa mig längre än 10 dagar. Det var inte aktuellt med någon sjukskrivning för en förlossningsskada. Hur in i h-vete är det då tänkt att man ska klara sig? Minns paniken när man satt på toa och bebisen skrek för full hals, fy det vill jag inte göra om. Så bra att du skriver om detta tabubelagda. Frågan är bara hur man ska komma vidare. Borde skicka det du skrivit vidare så att fler får läsa. Borde också startas en patientförening för sfinkterskadade. Finns så mycket styrka att finna hos varandra. Kram!

Mailat alla politiska kvinnoförbund. Berättat min historia och bifogat din blogg. Uppmanat dem som våra medsystrar att jobba för denna fråga.

Fy vad jag grät när jag läste! Herregud vad du har fått igenom, sprack också under min förlossning men inte ens i närheten av det du har varit med om. Vet hur hemskt jag tyckte att det var efteråt med smärtan under dusch och toalettbesök - men det är dom sagt var inte i närheten av det du har varit med om. Så starkt och beundransvärt att du delar din historia. Vården är ett skämt, förstår inte hur de kan behandla någon så som de gjorde mot dig. Jag önskar dig allt gott i framtiden!

Vad bra att du delar med dig av din historia, det behöver fler kvinnor göra så att detta elände får ett slut en dag.

Jag drabbades själv av en sfinkterruptur men blev inte undersökt ordentligt och fick heller inte rätt behandling. Först efter ett år och åtta månaders lidande lyckades jag få en operation som ändå gjorde livet lite mer drägligt.Men helt bra kommer jag aldrig att bli.

Det är en stor skam att detta ska få förekomma i ett så modernt och jämställt samhälle som Sverige gärna vill framstå som. Därför har jag startat en blogg som belyser det här problemet och hoppas på en bättre framtid!

Hej,

Vi letar efter en kvinna i Skåne som har drabbats av sfinkterruptur. För en intervju om att dessa skador har ökat i sommar när förlosnsingen var hårt ansträngd. Kanske vet du någon? MVH Malin, tv4

Åh kära nån va fint du skriver. Du sätter ord på alla känslor jag själv hade och upplevde för snart ett år sedan.
Helt sjuk va jag känner igen mig i din berättelse.
Jag låg ikväll och kikade på gamla kort på instagram och fick syn på bilden jag la upp om blogginlägget jag själv skrev om min sfinkterskada och då hade jag inte läst eller hört någon annan berätta om sin men under den bilden hade en tjej kommenterat och skrivit din adress och detta för snart 6 månader sen och nu när jag fick syn på den var jag tvungen att läsa den ikväll på en gång.
Tack snälla för att du delar med dig!
Du är verkligen jätte duktig på att skriva!
Om du vill läsa min historia så hittar du den här: http://idasmirakel.vimedbarn.se/category/forlossningsberattelse/
Men den är inte i närheten så bra skriven som din.
För mig har det nästan blivit helt bra men blir jag hård så blöder jag än tyvärr. Hoppas du är helt återställd.
Stor kram <3

Jag blir så arg och ledsen när jag läser vissa kommentarer!

Kan vi alla KLARGÖRA EN SAK??
ALLA ÄR GLADA ÖVER SITT BARN, INGEN SKULLE VILJA HA DET OGJORT! ALLA ÄR TACKSAMMA ÖVER BARNET OCH ALLA ÄR LYCKLIGA ÖVER BARNET. OK?

Men bara för det betyder det inte att man själva ska vara nöjd med skador på sig själv, KVINNAN är också VIKTIG!!! DU är viktigt! JAG är viktigt!

Jag är en av dom kvinnorna som haft otur att få en först mardrömsförlossning på 3 dagar med sugklocka, klipp och förlossningsdepression som följd...

Andra vaginala förlossningen vart jag "tvingad" till vaginalt då ingen ville bevilja snitt... Så jag hade en hemsk förlossning på 12 timmar, med 5 timmars krystvärkar, igångsättning och vart klippt. Samt vart jag felsydd jag kunde inte sitta, inte ligga, inte gå, inte röra mig i princip alls...( Hårt åtsydd,fel stygn och min hud höll på att dö.. så fick ta bort stygnen på 6 e dagen) och har haft problem med inkontinens från båda hållen ( Jag pratade med Mvh på efterkontrollen och hon sa det var smällar man fick ta när man hade fött barn.. Första året var värst... Men nu är det 3 år sen min yngsta föddes och än idag har jag såna problem med svanskotan och det har varit värst faktiskt.. För jag kan än idag inte gå långpromenader för då kan jag inte sitta på resten av dagen. Det gör ont när jag ligger när jag går osv.

Jag gick till vårdcentralen och vidare till nån ortoped som sa - du kan få ipren i 3 månader och se om det hjälper vi tror det kan vara en kronisk inflammation i svanskotan pga av det långa krystningsförloppet.. Eller så kan vi ge sprutor in i svanskotan men det är mycket svårt och ovanligt att man gör.. Vi kan även operera bort din svanskota men vi är inte säkra på om det tar bort smärtan. Så vi vill börja med ipren och se om det blir bättre, mer kan vi inte göra.
Jag gick på ipren i 6 månader, det hjälpte inget.
Jag kan inte träna, inte gå långpromenader eller nåt.

Nu är jag i tankarna på eventuellt fler barn.. Men är livrädd för att bli tvingad till en förlossning till..

Dom frågade mig efter min andra förlossning.
Barnmorskan - hur gick förlossningen?
Jag- det gick åt helvete.. värre än första och det här var det värsta jag varit med om...
Barnmorskan - Ja men nu har du ju barnet och det är ju friskt det är ju det som räknas.

Nej det är inte ALLT som räknas! Att jag mår bra och kan ta hand om mitt barn är också viktigt! Dom säger att en förlossning är något man aldrig glömmer. Hur kommer det sig då att det finns så många dåliga barnmorskor? Jag minns alla jag haft...

Och alla som säger att bristningar och ärr och skador är bevis på kampen till barnet.... Och att barnet är värt allt.
Alla dom som klarar sig utan snitt, utan skador, utan bristningar, kan inte dom vara lika glada för barnet? JO och dom får vara nöjda med sig själva!.
Man måste inte skadas eller förstöras för att vara glad åt sitt barn.

Mitt egna ordspråk " Mitt barn är värd alla bristningar och skador i världen, problemet är att jag är INTE värd det, jag är värd MER än så."

TACK! Trots att det var fruktansvärt att läsa så är jag så otroligt tacksam över att ha läst det nu, före min förlossning och inte efter att det ha drabbat mig. Bara att veta om att risken finns gör den lättare att hantera. Du är otroligt stark. Stort tack!

Jag saknar ord. Modigt att dela med dig. Sorgligt att läsa. Jag började gråta.

Tack för din berättelse. Jag sprack inse så mycket som du. Mig hann dom klippa och de klippte så mycket de kunde utan att nå analen. Jag känner så mycket igen mig i din berättelse. Om den fruktansvärda smärtan. Känslan av hur allt bara skulle ramla ut när jag satt på toaletten.Funderingar på hur det skulle bli sen. Om hur första tiden som skulle vara så underbar kantades av smärta. Jag kunde inte sitta och amma min bebis. Jag kunde inte gå promenad med vagnen. Hur ingen tog orden i sin mun på sjukhuset. För mig var det även så att mitt barn inte mådde så bra när han föddes så vi fick ofta höra, det blir bra, vi trodde inte att det här skulle gå vägen men så bra att det gick. De var dessutom allt annat än trevliga när jag hade svårt att sitta och amma. Mitt andra barn föddes med snitt. Det var för mig en helt annat upplevelse. Helt plöstligt mådde jag bra (ja att få magen uppskuren var en liten sak jämfört med underlivet). Jag mådde som en prinsessa jämfört med första gången jag fick barn. Jag kunde amma, gå en promenad ner till kiosken på sjukhuset redan andra dagen efter han fötts. Det blev bara 2 barn, nått mer vågade jag mig inte på med rädsla för att inte bli beviljad snitt en andra gång. Kram för du var så stark och delade din historia. Det är en lättnad att veta att någon annan förstår oxå vad jag gick igenom.

"Skönt" att det finns fler som faktiskt delar sin historia till de som inte har en aning om hur det är! Nu ska jag snart få mitt andra barn och måste sitta å förklara mig till en manlig läkare varför jag absolut vill ha ett snitt. Han försöker gång på gång övertala mig till en vaginal förlossning. Trots en sfinkterruptur och enligt förlossningsjournalen en mkt besvärlig operation! Hade det vart en karl som skulle göra samma sak igen hade dom bara behövt antyda till en operation isf naturlig förlossning. Det är helt förjävligt!

Vartenda inlägg här belyser ett vidrigt kvinnoförakt inom den svenska vården som gör mig absolut rasande.
Dags att utkräva ansvar från dom som verkligen har anledning skämmas, de inom förlossningsvården verksamma. Och självklart de likgiltiga gynekologerna.
För övrigt är det verkligen sant att kvinnor inte talar öppet om likgiltigheten inför sina lidanden? Visst gör de det. Är inte problemet snarare att ingen vill lyssna därför att det inget kostar att strunta i hur kvinnor har det.

Kärlek å respekt till dig å alla andra kvinnor som visar sin nakenhet!

Tack för din så starkt berörande berättelse. Har besvär själv, men inte på när så illa som du har/kunde ha blivit för dig. Tack och lov att du fick rätt hjälp snabbt.
Kram Åsa

Ligger här och grinar för att du är så modig och kan skriva om det här. Måste tacka tusen tack för ditt inlägg. Hälsningar blivande mamma

Så otroligt starkt skrivet <3 känner med dig för allt du behövt utstå, tack för att du valt att dela med dig av detta för så många andras skull! Det ÄR viktigt, kan inte förstå på nåt plan varför information om förlossningsskador undanhålls? Vad kan någon tjäna på det?
Tack igen och hoppas att allting är och fortsätter vara bra med dig och familjen <3

Jag grät när jag läste det här inlägget. Jag har inte fött barn men bävar för den dagen det ska ske och jag tar risken att det som hände dig ska hända även mig. Kan inte ens föreställa mig smärtan, skammen, det sociala handikappet, vanmakten, oron, frustrationen. Att få sitt underliv söndertrasat så att man inte ens kan uträtta sina behov. Och detta skulle vara "helt normalt", enligt vad sjukvården automatiskt svarar alla med problem.
Jag är paniskt rädd inför den dagen jag själv har ett barn i magen som ska ut. Hur hanterar man det, när toabesök blir ångestbesök, när sexlivet dör för att man har så ont att man knappt kan sitta? Jag som redan är så jävla rädd så fort nåt är fel där nere, så fort jag har ont eller är torr eller nåt inte känns bra. Fy fan. Kanske borde gråta hos MVC och tjata till mig ett snitt istället.
Din historia berörde mig mycket. Det är så sjukt viktigt att någon vågar berätta, synliggöra det. Även för oss som inte ens är där än, som inte hade en aning om vad sfinkterruptur var förrän Uppdrag Granskning berättade det.
Jag är ledsen för att det hände dig, för det borde inte hända någon. Att det är så vanligt, och att uppföljningen och vården är så jävla dålig, säger mycket om samhällets syn på och värdering av kvinnor, "kvinnoproblem" och reproduktion.
Du skriver också att du blev bra, även om det tog tid - det glädjer mig att höra! Det betyder att det finns hopp. Tack för att du berättar och stort lycka till!

Jag såsom alla andra här blev också ledsen av att läsa din berättelse. Jag är en av dom som också drabbat. Länge sedan nu. Snart tio år sedan, men lider fortfarande mycket av mina skador. Mitt liv förändrades den dagen jag födde min flicka. Mitt andra barn. Jag har fortfarande inte hittat tillbaka riktigt till mitt gamla jag. Har alltid med mig en oro, ledsamhet och ilska över vad jag råkat ut för. Mina problem går upp och ned genom åren. Just nu är det jobbigt igen - och kanske därför jag sitter här och googlar, för att orka. Orka vara bra glad mamma, fru, vän och allt man måste vara. Är bitter och ledsen över att just JAG skulle få en så dålig barnmorska, dålig läkare som inte upptäckte mina skador i tid, dålig eftervård som sa att jag bara inbillade mig och att jag såg ut som alla andra som fött barn. Konstigt då att jag fortfarande nästan 10 år senare har urinläckage, avföringsläckage, samlagsmärtor, smärta i underlivet, ständigt kissenödig, framfall som inte går att operera fler gånger så jag måste ha en ring i slidan resten av livet. Men aldrig, aldrig, att någon har sagt att något misstag har begåtts. Jag sprack en massa pga att jag fick värkstimulerande medel och att ingen följde upp mig. Ingen kom då jag ringde efter personal så födde själv i ett rum med min man, och en undersköterska kom in och tog emot min bebis som "flög ut". Men alla säger att inget av mina problem har med förlossningen att göra. Trots att jag skadades mycket. Då jag ska läsa min jornal är vissa delar borta, all värkregistering ex.... Varför?? Man kan bara spekulera, men jag känner mig oerhört kränkt. Massa kramar till dig som orkar gå ut offentligt med detta. Jag önskar att jag också orkade det. Tänk om vi alla kvinnor som drabbats kunde skriva våra berättelser i en bok som all vårdpersonal som jobbar med detta skulle bli "tvugna" att läsa... Kanske vi hade bemöts bättre då?

Bloggen har flyttat till litendelavmig.se - det händer inget mer här!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: