Jag har aldrig haft problem med "duktig flicka syndromet" för jag har aldrig någonsin varit någon duktig flicka. Jag förstod redan i ettan att i vår klass så hade vi duktiga flickor och busiga pojkar och så jag, en stökig flicka. Som skulle dämpas. Mina myror i benen och brist på konstentrationsförmågå gick inte att biologiskt förklara för jag var ju en flicka och inte en busig kille med mycket spring i benen. Men jag älskade skolan. Klassrummet var min scen och klasskompisarna min publik eller medskådespelare. Jag levde för att roa och underhålla och leka dagarna igenom och jag lekte mig igenom årskurs ett till sex. Inte undra på att jag som igår tyckte förflyttningen till högstadiet blev så stor.

Men katederundervisning fungerade sällan för mig och jag hade svårt att ta instruktioner och därför när jag väl försökte så blev det fel för att jag missuppfattat själva syftet och konsekvenserna av detta ju högra upp jag kom blev ett inte godkänt betyg. Så varför försöka?

Just nu tänker jag mycket på min skolgång och hur den format mig och till vilken självbild jag har. Jag har aldrig upplevt prestationskrav eller behovet av att behöva prestera för att duga eller få bekräftelse. Det har liksom helt enkelt varit för bortom mig. Mina föräldrar har jag att tacka för att de istället bekräftat mig för den jag är och inte vad jag gjort. Jag hoppas att det ändå är det starkaste som jag bär med i mig själv.

Men ändå. Jag bär inte med mig någon duktig flicka stämpel och det är jag tacksam över. Men det stämplade problem och "IG-barnet" följer med mig och fast jag läst högskoleprogram och har en bra tjänst inom barnomsorgen så sitter tvivlen inom mig kvar och som också håller mig kvar från att våga gå vidare. Våga vända blad.

För när jag sätter mig i någon slags undervisningssituation med ett tydlig auktoritet som jag har svårt att ta på allvar. Och när alla ord bara flyter ihop och jag minns inte vad det längre är som läraren pratade om. Det är då jag vill sjunka ner, djupare i stolen, och möta läraren i blicken och läsa hens tankar: den där hon kommer bli ett problem. För det är i alla fall en uppgift jag vet att jag kan klara av.

Men jag ville alltid bli sedd och bekräftad, kunde jag inte vara duktig så fick jag helt enkelt försöka vara rolig. Och det funkade bra fram tills sjuan. Sen fanns det inte plats för några roliga tjejer för nu var vi på skolan på pojkarnas villkor och de som normgivande. En tjej som tog plats blev nu ännu lättare att sätta sig på eller inte ge efter för. Nu fungerade det inte att vara kul och rolig, nu skulle man vara snygg och populär. Jag var inget av det.

På något sätt antar jag att det är lättare att bara vara kvar i sina gamla roller eller hur jag själv fortsätter att benämna och se på mig själv om mina egna förmågor utifrån den jag var som yngre, det går liksom inte ur mig. Jag har med mig mitt lilla stök- och igbarn i mig själv. Även om det ibland sätter krokben för mig och mina framtida planer då mitt självförtroende inte är i balans med min självkänsla så tror jag att jag har mitt lilla igbarn att tacka för det gör mig till en bättre förstående människa och pedagog.

Sen är jag ändå tacksam över det fantastiska med att mogna och bli lite vuxen och faktiskt inte alltid släppa efter och gå på impulser som senast på Tuvas förskoleavslutning. Numera kan jag faktiskt hejda mig.