Jag fick ett par frågor kring hur jag kan förkasta smink på duplofigurer när jag själv sminkar det och hur det går ihop. Först kan jag återigen säga att jag alltid kommer att kritisera könsuppdelade leksaker. Som tydligt riktar sig till ett kön och som i detta fall är mot flickor och som så ofta som leksaker riktas till flickor så är det med betoning på det yttre. Som här där duplofiguren förskönats med både läppar och ögon och en kjol till på köpet. Det här är bara ett exempel men som tydligt känns igen på de leksaker som riktar sig mot flickor.

 

 

Nu till frågan.

 

Jag har ofta diskuterat detta och ifrågasatt mig själv när det kommer till smink, tillpiffning och hur detta kommer avspegla sig på min dotter. Jag vet inte om det finns något facit för rätt eller fel. Jag kan enbart redogöra för hur jag själv resonerar och det som jag vill lyfta fram är medvetenheten och diskussionen som jag ändå har med mig kring detta för jag upplever att föräldrarollen och ansvaret som tillkommer med den är den svåraste rollen jag någonsin burit och därför är det just så viktigt att jag ofta stannar upp och ifrågasätter och resonerar med mig själv och hur mina val kan komma att påverka mitt barn och på vilket sätt. Det ingår redan i mitt yrke som pedagog att för min egen utvecklingsskull ifrågasätta mig själv och bakgrunden som dramapedagog men ständiga ifrågasättande om "varför" hjälper mig även i min föräldraroll och detta är både aktuellt och intressant för mig att diskutera.

 

Jag sminkar mig och jag gör det ganska mycket. Jag gillar ögonskuggor i olika färger och använder ofta svart eyeliner för att jag tycker att det är tufft och mina läppar smörjer jag ofta med läppglans och ibland läppstift. Puder och foundation förekommer också för "ska det vara så ska det vara" och då använder jag hela konkarongen. Jag sminkar mig för att jag tycker att det är roligt att uttrycka mig själv på olika sätt. Jag tycker om att förstärka min personlighet, sinnesstämning och stil med kläder, accessoarer och inte minst smink.

 

Men det är inget jag upplever som ett måste, eller som jag tvångsmässigt ställer mig och gör varje morgon. Jag gör det för att jag själv vill och tycker att det är roligt som jag upplever på ett otvunget och icke behagande sätt. Min grundtanke är inte att "nu ska jag bli snygg så jag får massa komplimager". Tuva ser mig ofta sminka mig själv och jag har funderat på hur jag ska bemöta hennes frågor när hon undrar varför hennes mamma står och målar sig i ansiktet och jag tänker svara just det. Att jag målar mig. Varför? För att det är roligt.

 

Ni kanske tycker mina argument suger men i just det fallet så behöver det kanske inte vara mer komplicerat än så. Skillnaden är att jag aldrig kommer att trycka på att jag gör något för att vara fin och bli uppskattad och bekräftad i mitt utseende i andras ögon. Allra minst i Tuvas där jag tror stenhårt på att bekräfta henne på hundra olika sätt än att prata om hur fin hon är. Att vara fin kan aldrig vara viktigt för ett barn och det önskar jag så att Tuva aldrig ska behöva uppleva.

 

Vill Tuva exprimentera med smink så visst. Det är fantastiskt så mycket roligt man kan åstadkomma med färger och glitter på såväl målarduk som i ansiktet men just nu kanske det inte är något jag direkt uppmuntar då Tuva inte riktigt har förmågan att hålla sig inom målarduken (eller ansiktet) och eftersom vi bor hos mamma nu och hon har mycket fina nya vita tapeter så... ;-) Skillnaden är att jag aldrig vill att Tuva ska uppleva att hon måste ha smink för att känna att hon duger. Hon kommer få växa upp med sin tokiga mamma som både sminkar sig lite då och då. Det hon inte kommer få se är hur jag står och drar i kinderna framför spegeln, suckar över hur hängiga mina ögonlock har blivit, inte kan åka till affären utan att måla mig eller "sätta på mig ansiktet" eller beklaga mig över hur ful jag känner mig.

 

Men det här är något som jag får arbeta med mig själv för visst ibland faller jag igenom mina egna värderingar och står där bakom spegeln och bara hatar mig själv eller känner mig som en sämre version av mig själv för att det ringde på dörren just när jag utåt sett kände mig som en påse skit. Men i dessa dippar är smink och tillfixning av mitt yttre sällan någon lösning utan oftast är det något annat som ligger under och gror och i första hand inget jag tänker delge Tuva. Jag hoppas verkligen att jag har en relativt sund inställning till mitt utseende och smink och att det kommer att avspegla sig på Tuva. Sen vet man aldrig hur det ska gå när resten av världen skriker "förändra dig nu". Men min kanske romantiserade naiva förhoppning som jag ändå upplever att jag måste ha och kämpa för är att oavsett om Tuvas mammas sminkar sig eller ej så ska hon växa upp och få en så pass stark självkänsla att hon inte ska behöva uppleva att hon ska använda smink för att vara attraktiv eller duga inför andra.

 

Och ja, därför jag kritiserar leksaker som dessa här nedan. De hjälper inte direkt till på traven i förhoppningen om att få våra barn att trivas med sig själva så som de är.