Ni var många som önskade att läsa lite mer genusinlägg så här har jag skrivet ner lite genusresonemang om hur jag tänker kring bland annat föräldraskap och kläder. Texten är skriven från mobilen (gissa om min tumme är trött) men hoppas jag ändå fått texten att flyta utan att bli allt för sammanhängande som den ibland kan bli när jag skriver från mobilen.


Tuva har nu börjat förskolan och kommer att formas efter så många än bara det vi förmedlar. Som sig bör men det finns så mycket som inte bra bland det som är gott. Jag har från och till alltid varit intresserad av genus men sen jag blev förälder så har genusmedvetenhet blivit oundvikligt. Vi pratar dagligen om genusfrågor och tankar kring dessa och jag är glad att jag har Martin att dela dessa (och hela jävla föräldraskapet) med och att han oftast är med mig i tankar och resonemang.

Tuva, vårt barn, som ett oskrivet bland, flicka är hennes könstillhörighet men det är inget hon i detta nu är medveten om och inget vi direkt upplyser om, Tuva är Tuva. Men med flicka och pojke så läggs så mycket antaganden och både medvetna och omedvetna som skiljer de åt i bemötande beroende på kön. That's basic facts.

Jag har skrivit om det tidigare men jag ägnar varje dag åt att tänka på hur jag som förälder kan försöka att minimera hur pass "upfuckad" av allmänheten hon i framtiden kommer att bli. Och inte minst hur jag själv i mitt föräldraskap kan medverka till att stärka henne och göra henne trygg med sig själv. Ett genusmedvetet förhållningssätt känns därför självklart för att stärka hennes självkänsla i den största möjliga mån.

Att bekräfta och bemöta henne på så många sätt vi kan men vara försiktig med bedömande om än så välvilligt menat. Att ha i åtanke varför så många unga flickor har så starkt missnöje med sig själva och sina utseenden. Att därför inte fastna i duktighetsfällan eller för den delen finfällan. Att det inte är viktigt att vara duktig, det är bra att göra bra saker som möjliggör och underlättar och så vidare. Det finns redan alldeles för "duktiga flickor" som känner krav de måste leva upp till. Och det är heller aldrig viktigt för ett barn att vara fint. Därför undviker finklänningarna. Det är inte klänningarna i sig, det är bemötandet som vi vill skydda henne från. För på en gång är kommentarerna och recensionerna av hennes utseende där och det "åh vad finas och sötas" till höger och vänster och i långa loppet tror jag det är direkt skadligt för självkänslan att ständigt få höra att man är fin för till sist blir det något som är viktigt och som i sin tur påverkar sin självbild. Det kan aldrig vara viktigt att som barn att vara fin. Så känner och tänker jag, eller vi för vi är två om detta men visst, jag är den största genusgrubblaren och inspiratören av oss två.

Vill poängtera att för den delen är det inget sämre eller lägre värde vad gäller klänningar (eller det som anses "flickigt", det vill jag hellre lyfta). Jag är lite i konflikt med mina tankar där ibland, tror jag.

Men som nu används främst färggranna, lekvänliga, tåliga, mönstrade och busiga kläder. Vi klär upp oss när det är något extra men poängterar mer kläderna i sig än utseendet med kläderna i stort "t ex snurra runt så snurrar kjolen". Vi blandar kläder och stilar utöver könsuppselningarna på klädkedjor. Att tänka genusmedvetet handlar tvärtom om inga förbud eller lagar utan allt är välkommet och för alla. Sen visst är vi som jag skrev innan lite återhållsamma med klänningar och kjolarna och det praktiska och lekvänliga går före just när Tuva själv inte har några uttryckliga åsikter om vad hon vill klä sig i.

Jag tycker det här är otroligt spännande och intressant och jag förstår inte att det upprör så mycket. Genusmedvetet kommer enbart ur välvilja för att alla människor ska få växa upp ofärgade av sin könstillhörighet och istället ges alla möjligheter i världen för att bli, känna, tycka och tänka precis som de själva vill. Starka och trygga människor i sitt eget jag, hur kan det egentligen ifrågasättas.