"Jag antar att det är här jag och Mia går skilda vägar" skrev min kusin på facebook angående det senaste avsnittet av Mia på Grötö och jag var därmed tvungen att själv se vad det var hon pratade om.

Jag blev uppriktigt ledsen och förvånad när jag såg Mia Skäringer och Maria Lundqvist sitta och dissa feminismen i senaste Mia på Grötö.

Mia Skäringer, så mycket stöd och igenkännande jag känt i hennes texter och framträdanden. Självutlämnande, brutalt ärligt och fantastiskt underbart och underhållande har hon delat med sig om allt från skönhetshets till våldtäkt.

Jag har alltid upplevt Mia Skäringer som feminist. Som ifrågasatt ideal och normer och genom sitt självutlämnande berättande gett tillbaka så otroligt mycket till mig som person av kvinnligt kön att känna igen mig och landa i.

Så besviken jag sedan blir när Mia Skäringer och Maria Lundqvist i förtrolighet samtalar kring att det är jämställdhetens fel att kvinnor känner sig så stressade och skuldfyllda av allt de borde men inte hinner med. Hur de inte vill sammankopplas med feminismen, om Fittstim och könshår, och drar den klassiska valsen om "män är män, kvinnor är kvinnor".

Jag känner bara men hur blev det så fel hos någon som tänker så mycket bra? Det är precis tvärtom. Att stressen och skulden som de båda pratar om att de upplever är en konsekvens av att vi lever i ojämställdhet. Att vårt upprätthållande av manligt och kvinnligt bidrar till de strukturer som skiljer oss åt oss ger oss olika möjligheter och förväntningar.

Mia, varför vill du inte förknippa dig med feminismen.