Min kusin sa i somras något väldigt tänkvärt jag ofta återkommer till, ett löfte hon givit sig själv. Jag kan inte citera henne till punkt och pricka då vi hade druckit otaliga glas vin på en utomhusservering vid Mariatorget, men hennes löfte gick ut på att alltid säga ifrån och uttrycka sin ståndpunkt vid kränkningar och förtryck mot såväl individ som grupp. Jag har tänkt så mycket på hennes ord, hur viktiga de är men dessvärre ingen självklarhet. Jag talar för mig själv nu men gissar på en dessvärre hög igenkänningsfaktor. Hur många gånger har jag inte befunnit mig i ett samtal där någon i sällskapet helt plötsligt släpp ur sig en kränkande och fördomsfull kommentar om en sexuell minoritet, folkgrupp eller kvinnoförnedrande, och istället för att ifrågasatt bara bitit ihop och låtit det passera. Känt att det inte är läge, det är inte lönt det eller känt mig osäker på om mitt ifrågasättande skulle leda till en diskussion jag skulle bli helt ensam i och inte kunna driva vidare. Så många gånger som detta skett och att det bara stannat vid tanken, jag borde ha sagt något eller jag borde skrivit om detta.

 

Jag och min mamma tittade tillsammans i onsdags på Uppdrag Gransknings reportage om "Mäns näthat mot kvinnor" och min mammas spontana reaktion var: Det här är så otäckt, Sofie, du måste sluta skriva. Min reaktion var istället en helt annan, jag måste börja skriva, mer. Jag återkommer till min kusins kloka ord om att alltid stå upp för andra och för en själv och hennes löfte måste bli en självklarhet. Jag tittar på programmet om alla dessa fantastiska journalister och kvinnor som utsätts för så mycket hat bara för att de uträttar sina jobb, jag tänker sedan på alla som kanske inte är lika offentliga men som ändå kämpar för rättvisa och alla människors lika värde och vilken oändlig tacksamhet jag känner gentemot dem. Jag bestämde mig för att skriva och ta diskussionen och genast hamnade jag i diskussion som ifrågasatte kvinnoförtryck, näthat, mäns överrepresentation i brottstatistiken m.m. och det är inte alls helt lätt. Jag tycker själv inte att argumentation är en förmåga jag bestitter, tvärtom, jag är absolut inte alltid så vidare påläst och har svaren direkt på tungan. Men jag har en åsikt och en stark övertygelse mot rasism, sexism och homofobi och därför ska jag inte dra mig för att hävda den.

 

Men det vill jag först hylla alla som tar debatten, som om och om igen kämpar och får förklara och hävda sina åsikter. Ni är så beundransvärda, må er kraft och kämparglöd aldrig sluta att brinna. Sedan vill jag rikta mig till alla som känner igen er i mina ord, vi som tycker och tänker en massa men ändå biter ihop när vi istället borde sticka upp. Att vi tillsammans ska bestämma oss för att min kusins löfte också ska bli ett löfte till oss själva om att våga ta debatten, säga ifrån och ifrågasätta. Det ska vara självklart att säga ifrån vid fördomar, förtryck och kränkningar och vi ska hjälpa varandra. När jag kör fast i internetargumentationer har jag fantastiska nätkompisar som jag vänder mig till för att rådfråga och som antingen ger mig uppbackning i diskussionen eller ger konkreta råd om hur jag kan fortsätta vidare. Även om det känns så, kom ihåg att du inte är ensam och våga be om hjälp och våga riskera att uppleva att du förlorar en diskussion och att du kanske inte kan förändra någon annans åsikt men du har istället både stått upp för dig själv och någon annan, och det är stort.

 

Jag inser att jag har ett par forum där jag faktiskt kan göra min röst hörd, mina bloggar. De kanske inte är så stora men jag har en publik och jag kommer aldrig att sluta att skriva om husbygge, vardagsgrubblerier eller mina bästa fredagsviner. Men jag måste allt mer i ord och utrymme de forum jag faktiskt besitter delge mina tankar och åsikter i hopp om mindre hatande och istället mer jämlik värld.

 

Är ni med?