Idag ska jag träffa en redaktör för att prata om mitt inlägg från Ystad till Haparanda - om att spricka hela vägen. Sördermanlands Nyheter, alltså vårt läns tidning, kontaktade mig tidigare i veckan och ville göra någonting av det jag skrivit. Jag brottas med mig själv inför detta och har sökt rådgivning och delat tankar med flera i min närhet, kusin Malin som är chefredaktör, Jenny och Anna som är mina vönner och jävligt vettiga personer som alltid får mig att tänka ett steg längre när jag kört fast. Lina en nyfunnen bekantskap och journalist och fotograf på tidningen som fick upp ögonen för mitt inlägg, och så mamma och Martin såklart.

 

Jag blir arg på mig själv inför min tvekan. Men det viktigaste är hur det kommer att presenteras och vad blir min roll i det hela. Jag vill inte vara ett exempel eller ett offer för en sfinkerskada. Inte för att jag inte står för det, för det gör jag absolut. Men jag vill dra det längre än bara den medicinska och olyckliga aspekten. Jag vill lyfta fram hur många det är som drabbas och skammen som vi drabbade möter i första mötet med sjukvården och sedan skammen vi tvingas själva leva med, för vissa resten av livet. Varför är detta ämne så tabu- och skambelagt? Varför känner vi sån skam och varför kan vi inte prata öppet om det?

 

Ni får gärna tänka vidare tillsammans med mig.

Tuva pockar på min uppmärksamhet, så det blev luddigt och osammanhängande eftersom jag hela tiden måste avbryta för att sätta på You Tube klippet hon hela tiden råkar stänga av.

 

Men fortsätt gärna att diskutera med mig och delge era egna tankar på vad som ni tycker är viktigt att prata om vad gäller förlossningsskador. Hur känner ni själva? Är det något som man bara bör hålla inom hemmet och sköta själv eller tycker ni att det är något som vi alla måste vara mer öppna med och varför.