Nyårsafton för ett år sedan. Vi hade varit hemma i två dygn. Två dagar men en liten bebis, vad är det? Ingenting. Martin svängde ihop en tvårätters och hade köpt en liten flaska bubbel. Jag kanske tog en mun. Bilden på mig i fönstret. Det är så mycket inget vet, så mycket ingen förstår och som jag till väldigt få delat med mig av. På bilden där jag står på knäna och tittar på nyårsfyverkerierna har jag innan fått hjälp av Martin att ta mig upp i soffan "jag vill så gärna få se nyårsraketerna". Men man ser inte tårarna för jag gråter på bilden av att ha så in i helsikes ont. Del tre i förlossningsberättelsen. Den jag så sällan pratar om. Jag har innan bara valt att fokusera på allt det fina, som i bild ett och fyra men det kanske börjar bli dags.