En av de värsta övergångarna i mitt liv måste varit den från årskurs sex till sjuan. Högstadiet, det absolut värsta som kan drabba en tolvåring och dessvärre är den förpliktigad och obligatorisk. Ingen kommer undan högstadiet. Övergången från den lilla klassen som varit ens vardag i sex år från den lilla skolan men enbart en och samma lärare som väglett oss genom olika ämnen och skolgång till högstadiet med stora klasser, stor skola och uppåt sju olika lektioner per dag med sju olika lärare per dag. Det är fullständigt brutalt och jag var definitivt inte redo och jag frågar mig om någon någonsin är det?

Ta sedan den ännu större delen i vad som händer i en när man är tolv år eller som inte händer men som ändå upplevs att det förväntas. Den sociala biten med kompisar, mens, killar, Frida tidningar, stringtrosor, intriger, fritidsgårdsfester. Att kunna ta sig igenom ovanstående och sedan skolgång där vi då skulle betygsättas eller bedömas med omdömen. Det gick inte alls för mig.

Jag minns i slutet av sommarlovet till sjuan. Jag och pappa var av någon anledning ensamma i Nyköping och på en Intersportaffär. Kanske var det så att jag behövde nya kläder och pappa tog med mig till sportaffären för där tänkte säkert han att man hittar bra kläder. Alltså tjocktröjor, t-shirts, och egentligen så rätt för vad kan annars behövas för en tolvåring?

Pappa hittade två t-shirtar i något glatt material, en röd och en marinblå. Pappa tyckte att jag var så fin i båda och köpte båda åt mig. Den röda tyckte jag bäst om och jag hade den på mig under min första nervösa dag i sjuan. Nere vid midjan satt ett märke med en flagga som talade om att tröjan hette Northbrook. Jag hade blivit såpass medveten att jag visste att det inte var ett märke att skryta med, inte som den enda Fila tröja jag hade fått hösten innan i tolvårspresent. Men jag var ändå inte såpass medveten att jag av den anledningen inte skulle vilja bära den för att det var ett märke på den men ändå inte ett märke som var socialt godtagbart. Jag tror bara jag hade den tröjan den första skoldagen, sen hamnade den i gympapåsen.

Jag hade då inte förstått att allting under högstadiet skulle komma att kategoriernas. Precis allt. Och bedömas. Precis allt. Först kategoriernas, för det var livsviktigt att allt och alla skulle sorteras i fack och sedan bedömas och betygsättas. Till och med skolan betygsatte oss och när jag efter bara en termin fick byta klass för att jag inte uppnått till de studiemål som jag av min lärare hade förväntas uppnå trodde jag livet var slut. För att byta klass, det hade jag redan förstått att det var det bara mobbade eller bråkstakare eller den sämsta skaran, för lorare som gjorde och jag var rädd att jag kategoriserats in i den sista.

Egentligen berodde allting på ett uppbrott och intriger mellan mig och min tidigare bästa kompis där vi efter den brutala övergången till sjuan försökt att hålla oss ovanför vattenytan genom att försöka få varandra att sjunka genom intriger och förtal bakom ryggen.

Högstadiet är nog den period i livet som på allra största sätt kan ge mest förödelse för ett barn som sedan kan sätta fortsatta djupa spår i livet. Jag är inte ett dugg bekymrad vad gäller min dotter när hon växer upp och med sprit, sex och framtida eskapader. Bring it, där är jag den bästa mamman (för jag är själv lärd av den bästa) och kommer alltid att ha den stora famnen och som när jag ringde pappa gråtandes för jag hade dragit från slöjdlektionen efter att kallat min lärare för "gubbjävel" så hämtade han mig med bilen och bara kramade mig (slöjdläraren var btw en riktig gubbjävel). Inför alla såna tonårsstormar är jag inte orolig men högstadiet. Jag eller vi, vi kommer aldrig att kunna skydda henne från högstadiet. Det är en obligatorisk fas som alla tvingas igenom men det är så mycket som jag inom den vill förändra för betyggsystem, skolreform, könsroller, förstör för våra barn att få växa upp och utvecklas utefter sina egna viljor och förmågor.