Jag trodde verkligen att jag eller Martin inte skulle leva vid den här tidpunkten. Att vi aldrig skulle få uppleva att bo i huset för så fantastiskt kan livet inte vara? I allt jag gör lever jag i tankarna som jag vet att jag delar med flera andra att "det är för bra för att vara sant och därför kommer det att hända något hemskt". Men vi lever, alla tre och vi har haft eller har en nästan äckligt idyllisk sommar. Har fullkomligt bombarderat instagramflöden med den ena semesterklyshan efter det andra. Men visst, stundtals har det varit tårar, utbrott och bråk. Men allt har liksom varit lättare att ta sig igenom. Både hemma och på semester. Sommaren har varit snäll mot oss.

Jag vill helst inte tänka tillbaka på sommaren eftersom jag trots jobbstart vill intala mig att sommaren ännu inte är slut. Men minnena är redan bevarade såsom fantastiskt restaurangbesök på Volt, båtturer med tältning, ett äventyr Tuva ännu pratar om, alla vänner vi haft på besök, BAO, vår korta flygtripp till Lübeck och vår husbilsresa därefter.

Jag har nog inte badat så mycket i norden sen jag var barn. Det har vädermässigt också varit en helt oslagbar sommar. Men jag känner mig inte färdig än, inte helt nöjd ändå. Jag vill liksom alltid ha mer, jag vill ha fem veckors ledighet istället för fyra. Jag vill ha ytterligare en resa och då gärna till Grekland. Martin blir galen på mig pga detta "men kan du aldrig vara nöjd". Men nej, även om jag njuter och uppskattar till tusen så vill jag aldrig vara helt nöjd. Jag vill alltid ha mer och det betyder inte på något sätt att jag inte skulle carpa diema eller vara missnöjd.
Jag anser att det istället är ett uttryck för min enorma livslust och kärlek till livet som jag alltid tycker en ska önska och begära det största möjliga utav. Sen att jag går omkring med ständig men lite lagom dödsångest hela tiden tycker jag bara gör mig mer ödmjuk inför livets sårbarhet.

Nu ska jag sluta upp med att slicka mitt eget arsle. Fortsatt bra sommar på er. Kräv det mesta möjliga av den och glöm inte att ni kan dö precis när som helst. Men bara för det måste en inte "älska livet" och vara lika jobbigt carpe diem hysterisk som jag.