Tove och Sofia. Det är något speciellt med barndomsvänner. En trygghet och självklarhet som alltid finns där. Det finns så mycket bakgrund och historia och varför vi blev som vi blev. Vi kan varandras barndom, vi vet var varandras ärr kommer ifrån för olyckor och vi delade varandras "första" vid de flesta tillfällena. Jag hoppas att jag uppfattas som trygg och självklar även i deras ögon.

Jag tycker vänskap är svårt. Jättesvårt. Vänskapsrelationer är bra mycket svårare än kärleksrelationer. Min kloka kompis Anna sa en sak i våras som jag gått och tänkt på hela sommaren. En stor skillnad i relationen till sin vän mot sin partner är att man inte pratar om sin relation på samma sätt som i en kärleksrelation. Där analyseras och pratas det om stort och smått och en är (i mitt fall) aldrig rädd för att säga ifrån eller för ett bråk för en är så säker på varandras kärlek och att en blir förlåten och älskad både trots och för sina dåliga sidor. Därför, om det uppstår en spricka i vänskapen är risken att den blir förödande stor. Speciellt om en är lika konflikträdd som jag och fullkomligt suger på att ta en konflikt. Jag är så rädd för att göra något fel i andras ögon, att inte svara på en förväntan som jag inte förstått. Att vara oönskad är min fasa och jag tror alltid i första hand, att folk inte vill va med mig. Att folk inte tycker om mig.

Jag hade länge en regel främst nu i vuxenålder. Att aldrig bjuda mig in, att aldrig vara den som tar första inviten till vänskap. Inte förrän jag är helt säker på att den andre vill för dennes egen skull och inte bara för att vara snäll mot mig. När det kommer till Vänskapsrelationer (och en del andra saker) har jag dåligt självförtroende. Jag skulle villa säga att jag har en bra självkänsla men ett sviktande självförtroende som hela tiden rackar ner på mig och talar om att jag är oduglig.

Jag älskar att vara en vän och jag älskar mina vänner. Jag vet att jag inte alltid har varit så bra som jag önskar och jag plågas fortfarande över den stormiga gymnasietiden och över vem jag var då. Men, jag tänker, Sofia och Tove vet allt det där. De har sett och tagit del av mina sämsta sidor men de stod ändå upp på vårt bröllop och höll ett gemensamt tal om vår barndom och om vår vänskap. Jag tänker ofta på det och på deras ord men allra främst att set stod upp där för mig. Inte av förväntan, inte för att få ut någonting själva på det (för jag vet att Sofia riktigt led av nervositet men det modet hon visade och övervann ska jag alltid bära med mig när jag själv vill backa) och de gjorde det för mig.

Tove och Sofia bor idag i Stockholm och Oslo, det är inte så ofta vi ses. Eller så ofta vi pratar i telefon. Eller för den delen smsar. Men de finns alltid där.
Men en ska ändå aldrig ta vänskapen för given eller jo, det är nog precis det en ska göra. Ta för givet. Jag vill att mina vänner ska ta mig för given och missbruka min kärlek på samma sätt som i en parrelation. Men på något sånär likvärdiga grunder. Är ni med mig hur jag tänker? För jag älskar er alltid ändå.