Året jag skulle fylla 18 så fick vi reda på att min mamma hade cancer. CANCER? Min mamma kunde
väl ändå inte ha cancer? Hon hade länge haft ont i magen och var mycket borta från jobbet. 
Jag  trodde hon var stressad, då hon haft panikångest ett par år innan och  jag var rädd att det 
var detta som var på väg att komma tillbaka. 

Gick rätt länge innan hon berättade för oss vad det var. Jag ringde min pappa och storasyster 
många gånger och var orolig. Jag  kände att det var något hon inte berätta för mig och min 
bror och jag  var bombsäker på att hon berättat för pappa/syster. Av dom fick jag bara  svaret 
att dom inte heller visste. Det visade sig att hon inte sagt  något, till nån. Jag frågade henne 
varför hon inte sa som det var redan då hon fått reda på det. Men hon ville ju såklart skydda oss. 

Hon började med behandling och opererades och allt var frid och fröjd ett tag. 
Julen 2006 så var hon inte sig själv. Klapparna var många, dyra och väl uttänkta.  
Jag åkte bort över nyår och klockan 22 på nyårsafton fick jag ett samtal att hon åkt in på sjukhuset.
Jag var måååånga mil ifrån vår stad och ingen i vårat sällskap var  nykter. Jag grät mig igenom 
tolvslaget och 1 januari kunde jag äntligen  åka och hälsa på henne. 2 veckor av ovisshet. 
Hög på morfin  pratade hon en massa goja och jag kände inte igen min mor längre. 
I 2  veckor grät jag mig till sömns. 

Livrädd att mista min mamma. Livrädd för  det som komma skall. Livrädd för att inte hinna 
säga hejdå. 9 januari fyllde min mamma år. Jag trodde aldrig hon skulle överleva sin födelsedag, 
sin sista födelsedag. Jag bad till gud, trots att jag ej är troende, varje kväll. Jag ville bara att 
hon skulle överleva denna dag. Det gick upp och ner dessa  dagar. Jag vågade inte åka hem 
och lägga mig utan bosatte mig på  sjukhuset. Jag klarade inte av att svara i telefon, 
svara på sms och stängde helt och hållet ute mina vänner och andra familjemedlemmar. 

Den 11 januari sa min mamma åt mig att jag måste åka hem och lägga mig,  så jag får sova 
tryggt i min pojkväns famn. Så jag får sova en hel natt  utan att vakna varje timme och vara rädd. 
Hon skickade även hem min syster som bodde 16 mil ifrån och hade sambo och son på hemmaplan, 
och  lillebror i magen. 

06.00 den 12 januari ringer min pappa. Med  gråt i halsen och berättar att mamma nu somnat in.
Hon hade somnat i  sömnen och hade inte ont. Han hörde hennes sista andetag och beskriver 
det som en lättande suck. 

Idag är jag så arg, så arg på mamma för att hon skickade hem mig. Men jag vet varför. 
Hon visste att jag var i trygga händer och hade det så bra som det gick att ha i denna sorg.  
Och när jag och min syster hade det bra, kunde hon somna gott. Under mitt 23 åriga liv har jag
mist två mammor. Den biologiska vid 12 års ålder och vid 18 års ålder min fostermamma.
 
Tusen tack för att du skrev ner din berättelse om din pappa, och jag beklagar sorgen. 
Din berättelse gjorde att jag kunde skriva ner detta, trots att många tårar rann ner för min kind. 
Det är första gången jag verkligen skriver ner hur det var.
 
Mvh Linnea
Vill bara understryka att min biologiska mamma inte dog i cancer, 
utan något ännu mer fruntansvärt, narkotika