Malins berättelse

Publicerat: 2011-11-16 Kl: 21:18:33 | I kategori: Min pappa | 2 kommentarer


Det är sommaren när jag precis tagit studenten. Jag har fortfarande inte bestämt vad som händer till hösten, när sommarjobbet på utebadet har tagit slut. Jag har kommit till en punkt i livet där jag har börjat inse att jag duger som jag är. Att jag inte behöver göra mig till för någon. Men annars är jag ganska vilsen, ena foten i ungdomslivet och ena foten i vuxenlivet. En av de soligaste dagarna på hela sommaren, fast ändå är det lite besökare på badet. På eftermiddagen kommer min nära vän, som också är min storebrors flickvän och vill prata. Jag vet att den dagen har min bror varit på sjukhuset. Min nära vän säger att min bror är sjuk. CANCER! Hudcancer. En käftsmäll. En explosion inombords. Ilska. Chock… Tusen frågor, men samtidigt ingen. Närmaste veckorna följer fler undersökningar och operationer och undersökningar. Sommaren slutar och hösten börjar. Vintern tar vid och sen smyger våren långsamt fram. 9 månader senare får vi veta att just nu finns det ingen cancer. En enorm lättnad som jag letat efter så länge infann sig. Min fina bror fortsätter ändå att gå på undersökningar. Sen kommer hösten igen. Jag börjar märka av att min bror blir allt tröttare. Allt har blivit så mycket jobbigare för honom. Vintern kommer igen och julen… Min bror blir allt sämre och behöver vårdas på sjukhus. Han ber mig komma en dag för han har nått att säga. Vid detta laget vet jag att cancern är tillbaka. Han berättar för mig att han vetat sen i somras. Det är inte bara cancer, det är en cancer som spridit sig. Han har inte velat säga något. Han har fått våra föräldrar att inte säga något. För en spridd cancer är ingen bra cancer. Han säger till mig att va inte ledsen. Han känner sig redo för vad som komma skall. Julen är snabbt över och det nya året tar vid. Januari går i ett raskt tempo. Min bror blir allt sjukare. Snart kan han inte gå mer. Morfinet tar över hand. Det gör så ont att se honom så sjuk. Och ändå vill jag inget hellre än att spendera all tid med honom. Februari kommer och jag jobbar min helg. Söndagskvällen är här och jag har precis kommit hem från jobbet. Min mamma åker till min älskade bror. Samma stund som hon kör känns allt så fel, jag ångrar att jag inte följde med. Tårarna har ingen hejd. En liten stund senare ringer mamma. Den dumma hemska sjukdomen har vunnit över min älskade bror. Han hade somnat bara precis innan hon kom till honom… Det är okej att känna… FUCK cancer!


2 kommentarer, kommentera här!
Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0