Sexton minusgrader visade termometern imorse när jag och Tuva något försenade stuvade in oss i bilen. Färden till förskolan tar två minuter det hade redan börjat ljusna fast klockan bara vara halv åtta. Vi klädde av oss, eller jag klädde av Tuva och behöll min jacka och mössa på för att tydliggöra att hon ska stanna, jag ska gå. Hon var ivrig och ville till bygghörnan innan jag fått på mockasinerna och hörapparaterna. Sen gick vi tillsammans in på avdelningen, där väntade hennes två pedagoger och en fem andra barn. Hon sökte sig mot mig och tog min hand. Jag frågade vilken av pedagogerna hon ville gå till och hon gick till den som var närmast och först hann sträcka ut sina armar. Jag berättade att jag skulle gå. Glömde bort att förtydliga med tecken men jag tror mina ivriga vinkningar ändå gick fram.

Hon tittade först på mig, hon förstod att jag skulle gå men ändå inte. Men hon satt där i knät och pedagogerna förstärkte, lättsamt och utan krusiduller. Hejdå, vi ses sen. Och så gick jag.

Nej, jag pussade faktiskt inte. Inte idag, inte när hon redan hade krupit upp i pedagogens famn och släppt min hand. Det fick räcka med att vinka. Jag får ta igen de pussarna i eftermiddag.

Jag klädde på mig och åkte. En timma senare ringde jag. Det hade gått så bra, så. Direkt efter jag åkt hade de lekt med djur, sen frukost och i stunden jag ringde var hon i färd med att mecka med en bultbräda. Martin ringde sedan efter lunch, då sov hon på sin madrass och hade somnat efter bara tio minuter. Fiskpuddingen tyckte hon inte var någon höjdare men så är hon inte så mycket för potatis heller.

Om två timmar ska jag hämta henne. Då har hon gått sin första hela riktiga förskoledag.


Vår fantastiska underbara unge.

Bilderna nedan togs för ganska exakt två år sedan, då nästan en månad gammal.