Vi har en liten lokaltidning hos oss som ges ut med jämna mellanrum. Vi har länge haft roligt åt journalistiken i tidningen då både bilder och innehåll och främst kvalitén kan ifrågasättas. Men trots redan låga förväntningar och att det egentligen inte är särskilt förvånande så kan jag inte släppa det lilla reportaget i tidningen som supertrycker in barnen i könsroller med stereotypiska antaganden utan den minsta reflektion.

Texten är menad att handla om att biblioteket i Trosa erbjöd skrivarverkstad för barn mellan 9-12 år under sportlovet. Till skrivarverkstaden hade en författare bjudits in för att inspirera barnen till skrivande. Men i slutet av texten svänger reportaget till något helt annat då journalisten frågar författaren ”varför tror du att det bara är flickor som har kommit?”. Journalisten svarar att  ”det är ett ganska vanligt fenomen och att flickor oftast är mer intresserade av att skriva än killar”.  Journalisten ifrågasätter inte mer än så utan avslutar och konstaterar ”törs man sig på en gissning att killarna kanske var på någon idrottsaktivitet istället? Det var ju dessutom sportlov den här veckan”.  Och med dessa ord avslutas reportaget.  För flickor är ju mer stillsamma och tycker om att skriva och sånt och pojkar är ju mer aktiva och tycker om att åka snowboard och sånt, det vet vi ju alla.

Varför alltid ställa flickor och pojkar som motpoler till varandra och dra slutsatser utefter könstillhörighet.  Jag blir så trött när jag läser den här texten.  Och jag kan ännu inte komma ifrån att det på allvar finns människor som på riktigt tror att det är medfött att flickor tycker mer om att skriva än pojkar och att pojkar föds till att tycka mer om att sporta än flickor.  Det jag ifrågasätter i reportaget är just själva konstaterandet och bristen på ifrågasättande och reflektion, att det bara kom flickor till skrivarkursen, att det beror på att flickor är si och pojkar och så och sedan är det end of discussion.