Huset är alldeles tyst och stilla. Jag är ensam hemma vilket händer väldigt sällan numera. Det enda som hörs är surret från datorn och min egen andhämtning genom näsan. Jag öppnar ett tomt dokument i datorn och lägger fingrarna ovanpå tangenterna. Nu ska jag berätta min historia. Min historia om dagen då allt förändrades i ett enda litet ögonblick.

Det är fredag. Inte vilken fredag som helst det är en speciell fredag. Idag är allt lite extra bra. Vi har sista lektionen någonsin i bild och jag har i förväg fått veta att jag fått högsta betyg. Det är min bästa kompis födelsedag och vi har sjungit för henne i skolan. När jag kommer att komma hem från skolan så kommer pappa att ha kommit hem från sjukhuset.

Jag kliver av cykeln precis vid grinden. Jag har bråttom för jag vet att pappa äntligen är hemma så jag bryr mig inte om att ta med mig cykeln in på tomten genom grinden. Jag har med mig min stora pappersmapp med alla teckningar jag ritat och målat på bilden och jag är förväntansfull och längtar att få visa upp dem för pappa. Jag rundar hörnet med den stora enrisbusken intill vår ytterdörr. I handen har jag min stora pappersmapp med bilder. Utanpå har jag ritat två människor där syftet är att man inte ska kunna tyda vilket kön de tillhör. Istället för hår har de färggranna pucklar som får de att likna en alldeles egen art, som en blandning mellan människor och kanske dinosaurier. I bakgrunden är det ett stort hjärta och under har jag skrivit med snirklig stil ”all you need is love”. Just ”love” är skrivet med versaler.

Jag är femton år och går min sista månad i nian. Jag är femton år och jag har precis haft min första fylla men aldrig haft en riktig pojkvän. Jag är femton år och tycker att de äldre killarna med svart hår och snedlugg är gudar. Jag är femton år och jag tycker att bland det roligaste jag vet är att leka tjuv och polis med mina vänner, men det säger jag inte högt. Jag är femton år och det finns inte en enda lärare på min skola som jag känner förtroende för. Jag är femton år och tycker att jag är ful och konstig. Jag är femton år och ska snart gå på min första bal och jag vet att jag inte kommer bli vald till balens drottning. Jag är femton år och kan inte bestämma mig för om jag ska bli skådespelare, musikalartist, författare eller kanske allt på en och samma gång. Jag är femton år och jag har precis börjat förstå att jag själv inte är jordens medelpunkt och det skrämmer mig. Jag är femton år och det finns inte i min värld ett ord som heter cancer.

Med pappersmappen i min hand kliver jag de två stegen uppför trappan till vår ytterdörr. På altanen intill dörren kan man se in genom köksfönstret. Hjärtat slår en glädjevolt när jag ser att pappa sitter vid köksbordet. Jag lägger handen på dörrhandtaget och har ingen aning om att den stunden, men handen ovanpå dörrhandtaget kommer bli avgörande för resten av mitt liv. Att jag varje gång som jag tänker tillbaka på pappas sjukdom kommer att återgå till minnet av den stunden då jag med ena handen på dörrhandtaget och den andra om min bildmapp är på väg in genom dörren. Så liten, sårbar, ovetande och lycklig. Jag har ingen aning om att när jag går in genom den dörren och stänger den efter mig så kommer jag lämna bakom mig min trygga skyddade barndom.

Jag kommer inte att visa mina bilder och berätta mitt betyg. Jag kommer att sitta i pappas knä och han kommer att krama mig hårt på ett sätt som han aldrig kramat mig förut. Han kommer att gråta mot min axel och jag kommer att se något hos min pappa jag aldrig tidigare i mitt femtonåriga liv sett eller känt. Rädsla.

Jag är femton år när jag får veta att min pappa har cancer. Jag är femton år och går min sista månad i nian. Jag är femton år och jag har precis haft min första fylla men aldrig haft en riktig pojkvän. Jag är femton år och tycker att de äldre killarna med svart hår och snedlugg är gudar. Jag är femton år och jag tycker att bland det roligaste jag vet är att leka tjuv och polis med mina vänner, men det säger jag inte högt. Jag är femton år och det finns inte en enda lärare på min skola som jag känner förtroende för. Jag är femton år och tycker att jag är ful och konstig. Jag är femton år och ska snart gå på min första bal och jag vet att jag inte kommer bli vald till balens drottning. Jag är femton år och kan inte bestämma mig för om jag ska bli skådespelare, musikalartist, författare eller kanske allt på en och samma gång. Jag är femton år och jag har precis börjat förstå att jag själv inte är jordens medelpunkt och det skrämmer mig. Jag är femton år och det finns inte i min värld att min pappa ska få cancer.

Jag vill tillägna mina Fars Dag hälsningar till alla vars pappor ryckts bort alldeles för tidigt från livet. Jag vill tillägna mitt inlägg till alla som har en liknande historia som min. I år är det tio år sedan min pappa gick bort. Tio dagar efter min sexton årsdag. Det är tio år sedan och det får ta hur många tårar som det krävs  men det är dags att jag skriver min historia. Det är över tio år sedan jag kllev in genom dörren den där dagen i maj, då vi fick veta att min pappa hade cancer. Det är tio år sedan och jag sätter mig nu ner för att skriva min historia. Det här är dessvärre bara början.