Det är som om hon nu börjar få insikt i sitt eget funktionshinder och då är det såklart bra att hon också kan utrycka och se dess behov. Men som förälder ger det en blandade känslor. Det är lite som att hörselnedsättningen blir allt mer påtaglig ju äldre hon blir. Sämre. Eller att vi förstår mer innebörden av den och därför förstår hur mycket mer den påverkar och dess omfattning och därför känns det som om den är "mer" eller "sämre". 

Tuva har kommit ikapp avsevärt med sitt språk, ordförrådet och ordföljderna är absolut jämförbara med normalhörande i samma ålder. Vi har t ex slutat att gå till logopeden varannan vecka för hon bedömde att behovet nu inte var lika påtagligt eftersom hon nu språkligt är helt åldersadekvat. Men jag börjar mer och mer se faran med detta och som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det just hennes "duktighet" som skrämmer mig.

Vi är såna där präktiga typer som på inner varandra om att bekräfta och inte bedöma men såklart gör även vi en massa tabbar hela tiden. Men just det här hur omvärlden kommer bemöta henne med att säga att "hon verkar höra så bra ändå" och "vad bra det går att prata". Jag är rädd för att det kommer bli missriktad vänlighet. 

Tänker på orden som den hörselskadade föreläsaren sa: Det är inte inkludering om det innebär anpassning. Jag känner att anpassningen enbart ligger hos Tuva, att anpassa sig efter de normalhörande och inte tvärtom och att hon kommer att värderas utefter deras premisser. 

Vi får se. Får ta en sak i taget men känner att det är viktigt att ta del av ungdomars och vuxnas upplevelser av sin uppväxt. Träffade en helt fantastisk människa för några veckor sedan som jag på en gång kände sån där stark "tycka om känsla" till. Ni vet, när det klickar (kanske bara var jag som kände så). En förälder till ett barn i Tuvas förskolegrupp, hon kom fram och pratade med mig för vi hade något gemensamt, hon är gravt hörselskadad, och ju mer vi pratade märkte jag att vi hade betydligt mer. Om jag bara kunde förmå mig att inte vara så satans feg så skulle jag bjude hem henne och familjen så barnen kunde leka. Hon sa även att hon gärna skulle hjälpa mig med att lära mig teckenspråk. Skulle vilja prata med henne i timmar känner jag, inte bara för hennes erfarenheter av att växa upp som hörselskadad utan också för att hon verkade vara en så jäkla cool person.