Sitter här i soffan och känner mig inte helt tillfreds med det besked jag fick idag. Martin kom precis på mig med en djup suck som bottnar i tanken på det jag fick höra idag. Återbesök efter förlossningsskadan. Glädjande bud att jag är helt återställd men det visste jag redan innan. Sånt känner man. Tro mig. Men jag får inte föda igen. Vid en eventuell graviditiet igen blir det planerat kejsarsnitt. Det är läkarnas rekomendation och de kan aldrig tvinga mig till något jag inte vill. Men risken för att inte kunna lappas ihop igen är överhängade. Det känns hårt när någon talar om för en något man inte får men som man vill. Att inte få uppleva en vaginal förlossning igen. Det gör mig ont.

Ja, jag vet. Jag vill inte höra något om att jag ska vara glad och tacksam för det jag har ändå. Jag är carpe fucking diem personifierad. Jag vet och kan allt det där om att se fokusera på det ljusa i stället för det dunkla. Jag vet också att jag kommer att komma igen. Men låt mig idag få vara ledsen över att jag inte får föda igen. Låt mig få landa i detta besked och inte ångra att jag delade det mer er. Jag är oändligt tacksam för allt jag har och inte inte ens när jag gick sönder åt helvete önskade jag något annorlunda. Så tro mig. Jag är en jävel på att vara optimist ända in i det sista och fokusera på det positiva ända in i det becksvarta mörkret.




HÄR kan du läsa min förlossningsberättelse.

---

Såhär skrev jag i januari att jag kände inför min förlossning och jag känner fortfarande likadant och vill inte ändra på något: "Jag skulle aldrig vilja ändra på min förlossning i något avseende. Många frågar mig ”varför det gick som det gick”, varför jag ådrog mig denna vad läkarna betraktar som en ”större skada”. Jag antar att man gärna vill ha någon att skylla på. Men för mig är sådana spekulationer inte relevant. Jag födde på sidan, vilket är en väldigt bra förlossningsställning, kvinnan som förlöste mig var chefsbarnmorska med tjugofem års erfarenhet, det såg hela tiden bra ut fram till sista axeln skulle ut. Jag ser det som så att ca 3-4 % drabbas av detta och det råkade bara vara så att det var på min lott att vara en av dessa procent, men samtidigt så var det så att just jag fick världens finaste lilla Tuva. Hur kan jag då på något sätt vara bitter och önska min förlossning på annat sätt? Om någon skulle berättat för mig innan förlossningen vad som skulle komma att ske då skulle jag nog bönat och bett om kejsarsnitt, och nu med facit i hand, hur skulle jag då ha gjort? Mitt svar blir att jag skulle göra om det om och om igen. Jag är otroligt stolt över min förlossning, det var det häftigaste och roligaste jag varit med om och inte alls så skräckinjagande som jag föreställt mig. Visst kunde slutet gärna blivit annorlunda men med mig lite småkrångliga graviditet med diverse åkommor är det inte så konstigt att det skulle sluta med en riktig ”Grande finale”. Eller som min nära och kära vän Jenny säger: ”Det är inte för inte det finns ett talesätt som säger: Liten Tuva stjälper ofta stora lass”. ♥