11/05 2001 - Dagen då allt förändrades och ingenting blev någonsin sig likt
Publicerat: 2011-11-13 Kl: 19:54:00 | I kategori: Min pappaHuset är alldeles tyst och stilla. Jag är ensam hemma vilket händer väldigt sällan numera. Det enda som hörs är surret från datorn och min egen andhämtning genom näsan. Jag öppnar ett tomt dokument i datorn och lägger fingrarna ovanpå tangenterna. Nu ska jag berätta min historia. Min historia om dagen då allt förändrades i ett enda litet ögonblick.
Det är fredag. Inte vilken fredag som helst det är en speciell fredag. Idag är allt lite extra bra. Vi har sista lektionen någonsin i bild och jag har i förväg fått veta att jag fått högsta betyg. Det är min bästa kompis födelsedag och vi har sjungit för henne i skolan. När jag kommer att komma hem från skolan så kommer pappa att ha kommit hem från sjukhuset.
Jag kliver av cykeln precis vid grinden. Jag har bråttom för jag vet att pappa äntligen är hemma så jag bryr mig inte om att ta med mig cykeln in på tomten genom grinden. Jag har med mig min stora pappersmapp med alla teckningar jag ritat och målat på bilden och jag är förväntansfull och längtar att få visa upp dem för pappa. Jag rundar hörnet med den stora enrisbusken intill vår ytterdörr. I handen har jag min stora pappersmapp med bilder. Utanpå har jag ritat två människor där syftet är att man inte ska kunna tyda vilket kön de tillhör. Istället för hår har de färggranna pucklar som får de att likna en alldeles egen art, som en blandning mellan människor och kanske dinosaurier. I bakgrunden är det ett stort hjärta och under har jag skrivit med snirklig stil ”all you need is love”. Just ”love” är skrivet med versaler.
Jag är femton år och går min sista månad i nian. Jag är femton år och jag har precis haft min första fylla men aldrig haft en riktig pojkvän. Jag är femton år och tycker att de äldre killarna med svart hår och snedlugg är gudar. Jag är femton år och jag tycker att bland det roligaste jag vet är att leka tjuv och polis med mina vänner, men det säger jag inte högt. Jag är femton år och det finns inte en enda lärare på min skola som jag känner förtroende för. Jag är femton år och tycker att jag är ful och konstig. Jag är femton år och ska snart gå på min första bal och jag vet att jag inte kommer bli vald till balens drottning. Jag är femton år och kan inte bestämma mig för om jag ska bli skådespelare, musikalartist, författare eller kanske allt på en och samma gång. Jag är femton år och jag har precis börjat förstå att jag själv inte är jordens medelpunkt och det skrämmer mig. Jag är femton år och det finns inte i min värld ett ord som heter cancer.
Med pappersmappen i min hand kliver jag de två stegen uppför trappan till vår ytterdörr. På altanen intill dörren kan man se in genom köksfönstret. Hjärtat slår en glädjevolt när jag ser att pappa sitter vid köksbordet. Jag lägger handen på dörrhandtaget och har ingen aning om att den stunden, men handen ovanpå dörrhandtaget kommer bli avgörande för resten av mitt liv. Att jag varje gång som jag tänker tillbaka på pappas sjukdom kommer att återgå till minnet av den stunden då jag med ena handen på dörrhandtaget och den andra om min bildmapp är på väg in genom dörren. Så liten, sårbar, ovetande och lycklig. Jag har ingen aning om att när jag går in genom den dörren och stänger den efter mig så kommer jag lämna bakom mig min trygga skyddade barndom.
Jag kommer inte att visa mina bilder och berätta mitt betyg. Jag kommer att sitta i pappas knä och han kommer att krama mig hårt på ett sätt som han aldrig kramat mig förut. Han kommer att gråta mot min axel och jag kommer att se något hos min pappa jag aldrig tidigare i mitt femtonåriga liv sett eller känt. Rädsla.
Jag är femton år när jag får veta att min pappa har cancer. Jag är femton år och går min sista månad i nian. Jag är femton år och jag har precis haft min första fylla men aldrig haft en riktig pojkvän. Jag är femton år och tycker att de äldre killarna med svart hår och snedlugg är gudar. Jag är femton år och jag tycker att bland det roligaste jag vet är att leka tjuv och polis med mina vänner, men det säger jag inte högt. Jag är femton år och det finns inte en enda lärare på min skola som jag känner förtroende för. Jag är femton år och tycker att jag är ful och konstig. Jag är femton år och ska snart gå på min första bal och jag vet att jag inte kommer bli vald till balens drottning. Jag är femton år och kan inte bestämma mig för om jag ska bli skådespelare, musikalartist, författare eller kanske allt på en och samma gång. Jag är femton år och jag har precis börjat förstå att jag själv inte är jordens medelpunkt och det skrämmer mig. Jag är femton år och det finns inte i min värld att min pappa ska få cancer.
Jag vill tillägna mina Fars Dag hälsningar till alla vars pappor ryckts bort alldeles för tidigt från livet. Jag vill tillägna mitt inlägg till alla som har en liknande historia som min. I år är det tio år sedan min pappa gick bort. Tio dagar efter min sexton årsdag. Det är tio år sedan och det får ta hur många tårar som det krävs men det är dags att jag skriver min historia. Det är över tio år sedan jag kllev in genom dörren den där dagen i maj, då vi fick veta att min pappa hade cancer. Det är tio år sedan och jag sätter mig nu ner för att skriva min historia. Det här är dessvärre bara början.
En stor varm kram!!! Beklagar! Det finns inga ord för sån här. Usch och fy. Sånt borde inte få hända, imorgon får vi beskedet om min mammas sambo har det där hemska ordet - canser. Usch. Nej fy fan :( Finns inga ord som sagt, bara en varm kram genom cyberrymden till dig från mig.
Kramar till dig Sofie. Beklagar! Det finns verkligen inga ord för sånt här.. :'(
Jättefint skrivet, jag blev alldeles snyftig! Modigt av dig att dela med dig! Det känns som jag fick en stor del av dig :) Det känns lite underligt att skriva att jag beklagar sorgen tio år efter, but still, i do! Många kramar!
Skickar en kram. Min pappa klarade sig ur sin cancer men tiden då den fanns va obeskrivlig! Helt fruktansvärd! Stor kram å Sofie fortsätt vara den du är, då kommer du långt. Å jag lovar att även fast din pappa sitter någon annan stanna så är han så otroligt stolt över att ha just dig som sin dotter! =)
Det går verkligen inte att bara läsa ditt inlägg och inte kommentera. Det var fina men sorgliga ord. Ingen ska behöva se sin förälder försvinna bort från en med den vidrigaste sjukdomen cancer. Jag är ledsen för din skull!
Stor kram till dig Sofie
Jag låter tårarna rinna och sitter här med smärta i mitt hjärta. Du skriver så vackert och varenda ord berör. Det du har gått igenom är så otroligt sorgligt. Ingen borde behöva gå igenom det du har gjort, och kanske framför allt inte en 15-åring.
Du har världens finaste familj nu och jag är säker på att din pappa ser dig från där han är.
Kramar
Gud va starkt av dig o skriva det här inlägget. Min historia är väldigt lika, fast i mitt fall gäller det min mamma. Jag har inte kommit så långt att jag klarar av att skriva min historia. Vet att det kanske hjälper mig att våga, men är inte där än :( TACK för allt du delar med dig av
Kraaaam <3 <3
det finns inget jag hatar så innerligt som cancer. hur den hänsyslöst sliter sönder allt vad trygghet är, och förstör det som en gång fanns. kramar till dig och tack för att du delar med dig av en så stor del av dig och ditt liv.
Många många kramar till dig fina DU!!!
Alla bär vi på olika livsöden och man ska vara så otroligt tacksam och glad för varje dag man får med sina nära och kära för man vet verkligen aldrig hur nästa dag, timme, minut ser ut.....
KRAM igen
Ps. Gratta maken till jobbet =)
Mina tårar började rinna direkt då jag såg överskriften. Den 17 nov är de 10 års sedan min älskade mormor gick bort i cancer så jag kan såå känna igen mig i det du skriver. Det är nog annorlunda när ens pappa går bort men för mig betydde mormor allt.
Det är verkligen så himla fint men samtidigt så smärtsamt det du skriver. Jag är säker på att din pappa finns i närheten precis som jag är säker på att min mormor är i närheten och är med om allt det som de inte fick uppleva i livet. Som när man träffar sin STORA kärlek och skaffar barn. Och vet du ibland kan jag ge mig .... på att jag kan känna min mormors klapp på kinden. Jag hoppas du kan känna din pappas närvaro ibland. Stor kram!
Kramar <3
Oj så gripande, ärligt och vackert!
STOR kram till dig!
Kram söta du! Från en utan mamma- men jag fick ha henne 14 år längre än du fick ha din pappa...
Kram till dig. Vet så väl hur det är att förlora en familjemedlem alldeles för tidigt. Inte min far men min bror.
Vad fint du skriver. Jag fick en klump i halsen och tårar i ögonen, smärtan är så verklig och jag kan inte ens försöka tänka mig in i hur det är att förlora sin pappa.
Fars-dag blir så överdrivet och ingen tänker på de som inte har sin pappa kvar..
STOR KRAM!
Dina ord berör, som alltid. Jag är glad att du delar med dig, det hjälper mig och många andra där ute.
Cancer .. är jag livrädd för. Jag miste min styvfar för 4 år sedan i denna hemska sjukdom. Jag minns det så väl, den där dagen som förändrade resten av mitt liv.
Stor kram till dig , du är så stark Sofie!
...
Tystnad, avgrund, sorg
Jag har sett det så många gånger,jag kommer se det än fler. Jag hatar det.
Jag kämpar med dessa få rader med tårar i ögonen,önskar att det inte vore så långt till Trosa. För trots att vi inte känner varandra önskar jag att jag bara kunde ge dig en kram...
/Anna
Stor kram till dig!
Kramar i massor!!! Vilket inlägg Sofie, berör starkt rakt in i hjärtat. Cancer är en orättvis sjukdom, tar så många liv alldeles för tidigt...
Fy fan Sofie, den här texten går rakt in i hjärtat, skär som den vassaste kniven..
Tårarna rinner och jag inser att om 5 dagar är det exakt 9 år sedan som jag förlorade min egen pappa..
Dock inte i den hemska sjukdomen cancer utan i ett annat sjukdomsfall..
Det är farsdag idag och mina tankar har varit hos honom hela dagen.
Det gör så ont i mej att han aldrig fick se mej bli "vuxen", ta körkort, ta studenten, flytta hemifrån, träffa pojkvänner och nu när man blivit mamma är det ännu mer påtagligt.
Fy fan vad orättvist det är!
Jag tänker på dej och hade inte tvekat en sekund med att ge dej en kram just nu!
All kärlek!
Otroligt starkt och fint av dig att dela med dig utav detta! Dina texter, dina ord, berör ända in i själen! Kram på dig <3
Du är en hejare på att skriva fina saker som berör. Jag sitter här som många andra med tårar i ögonen, Du är stark Sofie.
Massor kramar till dig.
Så fint skrivet Sofie! Min pappa dog för tre år sen av kol, precis fyllda 57... Tänker på honom extra mycket idag!
Stor kram!
Dina ord träffar rätt in i hjärtat, jag beklagar att du inte har din far kvar i livet. Styrkekramar till dig!
Styrkekram<3
Det finns inga ord. Det ligger tårar i mina ögon som bara vill ut. Du är så duktig på att skriva, få det att kännas. Jag tror det är viktigt att få ut det. Superbra av dig att skriva om det om det är det som känns bäst. Ut, ut, ut med det!
Stor kram!
Den texten kändes så bekant. Jag var 16 år när familjen samlades i köket för att få reda på att pappa hade cancer. Förra söndagen var det 4 år sen han gick bort. Jävla helvetes skitsjukdom.
Jag vill så himla gärna komma på några fina ord att skriva här. Jag vill så gärna vara lådan där du kan stoppa undan smärtan. Men jag vet att allt det där är omöjligt. Så egentligen sitter jag bara här och i fantasin håller jag dig i handen o kramar om dig. Din text var jättevacker. Jag läste den två gånger då den var så innerlig och känslosam. Jag vet inte vad jag ska säga Sofie... vill mest bara att du ska veta att jag läst om den elfte maj tvåtusenett och bär den med mig...
Vackert skrivet men ofattbart sorgligt! Stor kram
Världens största kram till dig och alla andra som har förlorat sina pappor!
Var länge sedan jag grät så mycket som när jag läte det där!
Stor kram till dig!
Finner inga ord! Skickar dig en massa kramar
En stor kram till dig Sofie.
Igår somnade min 19 åriga kusin in i leukemi efter att ha kämpat mot cancern i 6 år och i somras gick min morbror bort i cancer, hjärntumör.
Cancer är en förjävlig sjukdom som tar alldeles för många liv, tyvärr.
Så otroligt känslosamt att läsa om. Och fruktansvärt att som 15-åring behöva uppleva något sådant.
Många KRAMAR
KRAM!
Kram till dig, finaste finaste Sofie som skriver så berörande!!
Pussssss i kram
Jag var sju år... Minns ingenting från min barndom, inte ett jota. Men jag minns allt som hände under det där året när pappa blev sjuk, allt från den där första doktorn som feldiagnostiserade och kallade pappas magont för "stress", till alla sjukhusbesök, hur jag längtade och väntade på att pappa skulle komma hem, hur konstigt det var att provligga pappas sjukhussäng, hur sterilt det luktade på avdelningen och hur läskigt såret på magen var. Hur ledsen mamma och min syster blev när "doktor Lotta" ringde och talade om att tumören på tjocktarmen inte gick att operera bort.
Hur jag, som nyss hade börjat första klass, visste precis vad som händer när man dör och ofta funderade på hur livet skulle bli om pappa inte fanns...
Och jag glömmer aldrig den isiga och snöiga oktoberkvällen när mamma körde in vår bil på uppfarten och min syster sprang emot oss och skrek så högt och så gällt att alla förstod vad som hänt. Grannarna kom man ur huse för att trösta oss och de sa, om och om igen, tur att barnen inte förstår att deras pappa är död.
Men jag förstod precis.
Nä Sofie, man SKA inte behöva starta sitt liv på det sättet, man ska få växa upp med båda föräldrarna, man ska ha sin pappa med sig på studenten och han borde få träffa sina barnbarn.
Livet är orättvist! Men det man inte dör av gör en starkare, eller hur? Det är en hemsk smärta och det känns som ett djävulskt straff men jag väljer att se det som en gåva.
Sådana som vi lever sitt liv med vördnad för vi vet att ingenting kan tas för givet.
Puss & kram
Detta är bland det mest gripande jag någonsin läst. Sitter med gåshud över hela kroppen. Livet är så pissigt orättvist! Jag har inte förlorat någon nära under mina 24 år på Jorden, jag fasar så inför den dagen.
Du är stark Sofie och din text berör verkligen!
Kram
<3 <3 <3
<3
Finner inga ord.
Skickar bara många varma KRAMAR <3
Så fint skrivet och vackert att jag till och med väljer att ta bort "mamma till Levis" i namnet eftersom jag vet att du ogillar det. Då är det rörande ;)
Nej men, stor kram till dig. Ett underbart vacker och välskrivet inlägg om något som jag förstår måste varit och är otroligt jobbigt. fint att du delar med dig.
Oj.... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men du skriver helt otroligt, vilken text å som jag känner igen mig...
jag var 14 år när min pappa rycktes ifrån oss, det var dock inte cancer utan hjärtinfarkt 42 år gammal..
Kommer ihåg det som igår, vi spelade inomhusfotboll på gympan å in kommer min mamma å moster å säger att kom vi ska åka hem, jag kräver att de ska berätta för jag har ju så roligt å jag vill inte åka hem, pappa är död säger mamma då!
Nu när jag själv är gravid å vi snart ska bli föräldrar så tänker jag mer än någonsin..
Tack för en fantastiskt vackert och väldigt sorglig text!
Kram
Det är så starkt att uttrycka sig som du gör Sofie! Och tänk så många andra som du hjälper och stöttar med dina ord!
Min pappa fick sin cancerdiagnos när jag var 11,5 år, då hade han haft djävulskt ont i ryggen i över ett år. Jag kommer aldrig glömma den där dagen i mars 1995 när min mamma stod i köket med telefonluren och sa gråtande "de har hittat tumörer i halsen på pappa". Jag visste inte ens vad det var för något. Sedan följde cellgiftsbehandlingar och strålning och på min 12-årsdag blev han hurtigt friskförklarad. Vi firade oss båda. Tyvärr kom cancern tillbaka och allt blev mycket värre då för det gick inte att behandla på samma sätt igen. Pappa fick ligga isolerad i Göteborg och transplantera sin egen benmärg. Detta var under mina värst stormande tonårsår. Min pappa fick 30% chans att överleva. Min pappa överlevde. Han blev återigen friskförklarad när jag var 17 år, men fortfarande går han på årliga kontroller. Detta har förstås påverkat mig och min familj väldigt mycket, men vi fick ha kvar pappa.
Cancer är en förfärlig och orättvis sjukdom! Jag hatar den även om jag faktiskt fått uppleva att den går att besegra.
Många kramar till dig Sofie!
Usch jag vet verkligen inte vad jag skall skriva. Känner bara att det känns så tråkigt att inte kommentera ett sådant här inlägg. Som att någon blottar sin själ och sedan svarar man bara när det är make-uptävlingar.
Som sagt, vet verkligen inte vad jag skall säga, mer än att ingen borde behöva gå igenom en sådan sak, och verkligen inte ett barn. Sjukdomar är min största rädsla, ännu mer sedan jag fick Rut och Valdemar.
Kram!
Så fint du skrivit, ingen ska behöva gå igenom de du gjort:-( starkt av dig att skriva detta, Varm Kram till dig ! Du berör!
Sofie, så bra att du skriver här, tror många berörs och känner igen sig. De flesta av oss bär på händelser i våra liv som för alltid förändrade oss, vi minns detaljer, känslor och omgivningen för alltid.
Jag kan bara ana hur det påverkar en ung tjej att förlora sin pappa i cancer, det förändrar ens liv totalt. Men det är kanske också är en del av orsaken till varför du alltid lyckas se det positiva och verkar vara en så underbart härlig person. Du vet att allt kan tas ifrån en och det gör att man är mer tacksam o glad för livet och lär sig leva här o nu.
Så har det i alla fall varit för mig och på något sätt är jag inte längre rädd för det svåra- sjukdom, död och förlust. Jag vet att jag överlever vad som än kommer och jag kan glädjas för idag, nuets fantastiska möjligheter och skönhet.
Många kramar
jessi (lyckoljus, vi förlorade ju vårt första barn förra hösten men idag har vi Celine 10 veckor hos oss, livet är så skört men även så vackert...)
Starka ord, som verkligen berör!
När jag var elva år så förlorade jag min pappa på julafton. Förutom sorgen efter pappa, så har det också satt sina spår att just fira jul, som jag egentligen älskar. Är faktiskt först nu efter jag fått barn som jag kan fira jul på "riktigt" igen. Men som alltid, livet går ju vidare, men man får faktiskt lov att stanna upp och sakna ibland!
Fy så hemskt våran farbror dog i lungcancer 2008 och efterlämnade två små barn som blev utan sin pappa så hemskt är det ...
Åh, fina Sofie! Vilken vacker text och vilken styrka att kunna formulera sin sorg så. Jag önskar också, precis som många andra här inne, att jag kunnat göra något för dig. Är inne här så ofta jag kan och trots att jag är urkass på att kommentera följer jag dig och ditt liv. Du känns nästan som en vän och därför blir det extra viktigt att visa att jag bryr mig och uppskattar att du delar med dig av både glatt och sorgset.
Min älskade, fina pojkvän, 25 år som mig, har haft denna urvidriga otäcka sjukdom och trots att han är friskförklarad och har varit det i flera år innan vi träffades, är jag livrädd varje gång han går på kontroll. Man känner sig så maktlös och liten bredvid sjukdomen cancer.. En viktig lärdom jag fått av honom är att ta vara på här och nu, att leva i nuet och uppskatta varje stund.
Stora kramar från en trogen läsare i Stockholm ( som tyvärr fortfarande inte joinat bloggvärlden ;) )
Sarah
Tack fina Sofie! För att du delar med dig och för att du gör det så ärligt. Min mamma somnade ifrån sin cancer förra söndagen. Alldeles för tidigt och så sorgligt. Även om jag inte önskar någon annan detta lidande, och jag kan inte säga att det är orättvist att just vi drabbats för INGEN borde uppleva detta, så är det på något vis skönt att veta att det finns andra som vet hur man har det.
Kram och tack ännu en gång!
Jag kommer heller aldrig glömma den där dagen, inte dagen då du skulle haft din tjejfest i november heller. Men jag är övertygad om att han skulle varit så stolt så han sprack om han fick se sin snygga dotter och hennes fina make i kyrkan den 6 aug i år. Och inte minst träffat sitt yrväder till barnbarn! Men jag tror att någon gång, då träffar man alla sina käraste igen och då behöver man inte oroa sig för sjukdomar och smärta. Massa kram till dig en dag efter fars dag
åhh Sofie...jag finner inga ord...Jag läste den här texten tre gånger...och jag kan ändå inte komma på något att skriva...
♥
Det tar tid att bearbeta sorg. Frågan är om man någon gång blir klar med det. Det du skrivit är väldigt personligt och fint skrivet. Mina tårar rinner och jag känner mer dig. Cancer är en förfärlig sjukdom, har mist både farfar, morfar och senast mormor i den. De två första gångerna fanns det tid att smälta det lite innan, de var sjuka under några års tid. Min mormor gick bort knappt 3månader efter diagnosen, snart har det gått ett år. Jag saknar dom än, speciellt mormor som hade så otroligt mycket kvar att ge, hon levde verkligen in i det sista och han med att resa till Kina, Tyskland och runt i Sverige samma år som hon dog. Saknaden gå inte att beskriva.
Tack för ditt inlägg och att du publicerar andras historia här i bloggen. Vi är många och vi kan stötta varandra. Alla har sin egen historia, minnen och sorg.
Stor Kram till dig och alla andra som är drabbade
gud jag beklagar så himla mycket !! :( :(
Jag har förlorat min mamma, dock inte i cancer, utan i en tragedi som hade kunnat förhindras om inte dumma dumma alkoholen fanns :( Jag såg på de andra inläggen i denna kategori att man kan mejla dig sin historia. Jag mejlar min till dig, trots att mamma blev mördad och inte led av cancer.
Men vi vet ju båda hur det känns att förlora en förälder alldeles för tidigt.
Ta hand om dig !!
Massor av kramar <3
