Jag har nog varit på fler begravningar än jag har fingrar på mina båda händer. Det är det värsta som finns. Absolut värsta. I veckan som har varit har jag därför tänkt mer på döden än vanligt och på de som jag saknar. Som en mental förberedelse för att det inte ska komma över en i kyrkan. Vilket det såklart kanske gör i alla fall.

För snart ett år sedan gick en person bort i vår närhet, alldeles för plötsligt och alldeles för tidigt. En person som alltid har funnits där genom hela min uppväxt. Som läst sagor för mig i husvagnen när jag var liten, som tappert försökte få mig att förstå matte så jag skulle få godkänt på omtentan i matte på gymnasiet. Som så sent som i på förra julafton sa till mig på ett sånt där välmenande och omhändertagande sätt att jag innan rondellen där dem bor skulle vara extra vaksam med att hålla den nya hastighetsgränsen eftersom polisen ofta kunde stå där. När jag numera kör den sträckan så kryper jag fram i 40 km/h och har svårt att hålla inne tårarna. 

Jag saknar så mycket och han fattas så mycket och det är så tomt utan honom för hans närmaste. 

Nu ska jag samla ihop mig och förbereda mig inför dagen. Solen skiner och det är Alla Helgona, begravning och sorg ligger i luften.