Nu ska jag ösa tacksamhet över något som vi har förmånen att ha till skillnad mot andra och ja, er skulle jag avråda att läsa detta. Det är ungefär som att läsa om bebisar som sover hela natten när en själv bara vill typ ramla och bryta benet för att få en natt på sjukhus utan gap och skrik. Så var det för oss när det var som värst med Tuvas sömnsvårigheter. 

Men i vilket fall. I helgen blev jag lite smådålig i halsen, kroppen stötte ifrån sig det men lämnade en förjävlig huvudvärk som har hållt i sig sedan imorse. Har umgåtts med mamma och beklagat mig över huvudet. Sen råkar hon komma förbi när jag försöket söva ett barn som vill allt annat än sövas och jag beklagar mig lite igen för värken är ännu värre. Och så säger hon, världens bästa mamma, de magiska orden: jag tar med mig henne. 

Det är liksom det finaste som finns numera. Men typ. Att få må dåligt, ha ont, vara sjuk och tillåta sig och kunna få vara det. Så nu har jag tagit två easetabletter och lagt mig på madrassen och mitt enda bekymmer de två kommande timmarna av lugn och ro (bortsett värken) är om jag ska orka resa på mig och släppa lampan som stör mig.