DET HÄR MED BARN OCH FÖRHÅLLNINGGSÄTT, UPPFOSTRAN BEHÖVS DET?

Världens coolaste person vid frukostbordet.

Fnissar åt att någon eller några bett om lite "uppfostringstankar" som vi har i vårt föräldraskap. Alltså det finns inget son jag tycker är tråkigare än att sitta och prata uppfostring eller typ sitta och dissa andra föräldrar för hur de tänker kring olika saker och ting som typ socker, nappar och potta. En del i det kan vara att jag är pedagog och arbetar med en del av dessa frågor dagligen (dock ej socker, nappar och potta) men ni förstår. Sen så tycker jag det är så jäkla ointressant för det är så individuellt vad som funkar för en är inte någonstans en garanti för att det fungerar för en annan. Så nej, föräldragrupp är inte något för mig. Kanske var mer sådan förr, att jag tyckte om att prata barn (när Tuva var nyfödd) men nu undviker jag det såvida inte någon ber om en åsikt.

Så uppfostringstankar, var det jag skulle skriva om. Jag stolpar upp några punkter utan att förklara dem.

•  Numera får Tuva äta och dricka allt utom godis och läsk. Godis kan kanske introduceras som lördagsgodis till nästa år. Vi är inte hysteriska med socker men var återhållsamma till en början när hon var mindre och det kändes helt onödigt att öppna upp för den världen. 

• Vi tycker inte att det är fel att använda svärord i sitt språkbruk och kommer därför inte att banna Tuva om hon svär eller censurera oss inför henne.

• Ansvarskänsla och självständighet vid typ primära behov har rätt låg prio hos oss. Vi är inte daltande men prioriterar empati och sociala skills framför dessa. Jösses Amalia liksom hon kommer ändå att vara liten så kort tid mot hur länge hon tvingas vara stor. 

• Är supernoga med att uppmuntra respekt och varsamhet inför djur och levande väsen såsom vår katt Tintin och typ sniglar och myror. 

• Säger aldrig till för att markera att det skulle vara fel om hon kallar oss för dumma. Känslor är aldrig tabu i vår familj och man får faktiskt tycka att även vuxna är dumma för vi gör också dumma saker. 

• Har inga tankar om att det är några kläder/färger/mönster (utav barnklädesaffärernas utbud) som Tuva inte får använda. Däremot är vi lite återhållsamma med klänningar pga det värderande bemötandet hon får när hon bär dessa som vi tänker kan försämra hennes självbild om hon ofta får höra att hon bemöts och värderas utefter hur hon ser ut. Sen tryck som är förknippade med våld går fetbort.

• Tuva sover fortfarande middag och får sova hur länge hon vill eftersom det inte påverkar hennes nattsömn (antagligen pga hörselnedsättningen som hon har det behovet). 

• Vi är som slappast när vi är tillsammans med andra barn och familjer med t ex nattning och mat och släpper gärna på dessa rutiner och tycker det är viktigare att barnen har en härlig stund än att de äter och sover. 

• Vi försöker att undvika värderande bekräftelse och undviker därför ord son "duktig" och "fin". 

• Vi försöker för vår och Tuvas skull att vara konsekventa vid nej. Men det är svårt vid olika urballningar på typ ICA men vi försöker ändå. Men visst förekommer det tillfällen då vi ändå tror att vi möts på halva vägen efter en pedagogisk förhandling. Well HAHAHA. 

Lurad. 

• När vi precis hade fått diagnosen om Tuvas hörselnedsättning var "hörselskada" ett ord jag värjde mig mot. Likaså funktionshinder som nu ersatts med funktionsnedsättning. Funktionshinder använder jag därmed sällan för att säga aldrig, däremot känner jag inte samma sak mot hörselskada längre. Hon har en medfödd skada i innerörat och jag har märkt att andra med hörselskada använder just det ordet om sig själva så numera säger jag det också. Jag tror jag undvek det så mycket för att jag upplevde att det hade ett skällsordsladdning innan. 

• Säger aldrig till att Tuva ska undvika att kladda ner sig eller spilla på sig. För det första är det ju barn och hallå, om tröjan inte är nerkladdad efter en hel dag blir jag nästan lite besviken. Vill heller inte att kläder ska förknippas med för mycket "utsmyckning" än sin funktion. Så många barn (inom den ena könskategorin av två, gissa vilken) jag varit med om som gråter och är förfärade för att de spillt på sig och sina fiiina kläder. Sen spiller ju jag själv var och varannan dag.

• Vi påminner Tuva om vår villkorslösa gränslösa kärlek oavsett vad HELA TIDEN. Det ska sitta så inpräntat i henne att det aldrig finns något tvivel att hon ska ringa oss när hon "brutit mot förtroenden" och allt har skitit sig en sen natt i ungdomsåren. 

• Vi försöker att ha ett genusmedvetet förhållningssätt i vår "uppfostran" (ogillar ordet). Det känns självklart. Det är ofta jag (pga yrke och intresse) som introducerar tankar om detta. 

• Jag ser mig själv som en bättre pedagog än förälder men så kanske de flesta känner i sin yrkesroll och inte bara jag? Om det skulle vara en föräldratävling upplever jag att jag tror att jag inte skulle komma på första plats direkt. Men föräldraskap är ingen tävling och jag kanske är lite ostrukturerad och slapp och vimsig inom vissa saker men jag är den bästa för Tuva i vilket fall, det är jag övertygad om. 

• Tuva får inte leka med vapenleksaker. 

• Vi är numera inte så rutinbundna med att äta vid vissa tider och läggdags. Nu funkar nätterna så mycket bättre än Tuvas galna två första år och mat är nästan aldrig några problem. Trots att vi vet att rutiner är trygghet och A och O för barn. Men vi tycker det funkar alldeles ypperligt att t ex kanske ge en banan vid middagstid och äta sen middag vid åtta lite då och då. 

• Gör aldrig extra mat om Tuva inte vill äta utan då provar vi igen senare och ibland kan det kanske förekomma att hon då går och lägger sig utan middag men inget hon dör av. Dessa tillfällen är få och sker pga "urballning" och det skulle inte spela någon roll om vi så serverade allt som hon bad om. Det handlar då inte om att hon inte tycker om utan blir mer härj från hennes sida (vill ha mjölk, vi häller upp mjölk, hon bryter ihop och skriker efter vatten etc).

• Vi har alltid uppmuntrat och välkomnat folk i vår närhet att få låna Tuva så ofta eller mycket de vill. Både mor- och farföräldrar, syskon och kompisar. Både för vår och hennes del, vi vill så gärna att hon etablerar en nära relation till sin farfar (och sambo) samt min mamma och att ha fler som hon är trygg med är vi så glada över! Det behöver inte enbart innebära blodsband för att någon ska få en betydelsefull roll i ens liv och vi är så glada över att Tuva har så många som visar så mycket engagemang och delaktighet i hennes liv. Sen är det såklart väldigt härligt med barnvakt men vi har hittills inte varit borta från henne mer än två dygn (i alla fall inte jag). 

• "Nej" "Jag vill inte" "stopp och sluta" är också superviktigt att uppmuntra till att både uttrycka och även respektera. 

• Vi "tvingar" i penicillin (inte roligt) men kan skippa tandborstning och tvätta håret om hon inte vill ibland sen bestämmer vi säkert över en massa andra saker och tar beslut i hennes ställe som vi inte ens är medvetna om. 

• Bokläsning tycker vi är jätteviktigt så det försöker vi göra varje kväll innan läggdags. 

• Håller inte på och tvingar eller trugar eller härjar om mat. Uppmuntrar såklart till att äta, att smaka, ta själv men som sagt försöker inte propsa på att äta upp (känns alldeles för tidigt) utan det viktiga är att etablera en bra och nyfiken relation till mat och smaker! Det ska vara lustfyllt och härligt att äta! 

• Det här med smartphones... Ja ja, vi använder de säkert "för mycket" och vi har ingen "mobilfri tid" här hemma. Tror inte att föräldrar förr var mer uppmärksamma eller lekte mer med sina barn innan de fanns, de hittade nog ändå tidningar att läsa på lekparken eller hörn att städa och måsten att ta tag i istället för att leka och vara "närvarande". 

• Just det, höga ljud, "skrik" och hög ljudnivå vet jag att en del uppmuntrar till att hålla vid "normal samtalston" men vad är "normal samtalston" för en hörselskadad och vem är vi som normalhörande att avgöra det? Ljud är därför alltid välkommet hos oss, tjohooooo! 

• Vi är medvetna om att vi blott är sårbara människor som gör misstag hela hela hela tiden så därför försöker vi vara lite ödmjuk inför oss själva och andra. Så vad vi än har gjort för att uppmuntra till empati, solidaritet och medkänsla för denna lilla fantastiska person vars självkänsla vi försöker att tänka ut för hur vi kan göra allt för att stärka, hur bra vi än försöker att vara så lär vi få tillbaka om en tio år om hur kassa föräldrar vi är och vilken pissig barndom vi gav henne. Men det hör till, förhoppningsvis jämnar det ut sig i slutändan, eller så blir det en bok om vårt värdelösa föräldraskap. 

Okej, nu får listan vara klar. Varsågod Elin som väntar tvillingar ( www.elinlowstedt.blogg.se )som efterfrågade detta. Nu ser jag fram mot den stora mobben av ifrågasättande och vet ni, jag tänker nog inte försvara en enda punkt (genusmedvetet försvarar jag iof alltid) däremot kanske förklara. Men kom ihåg vad jag skrev ovan, vi har ståndpunkter som är viktiga för oss i att vara de bästa för vårt barn och för att göra det bästa för henne. Sen har vi hittat saker som funkar FÖR OSS det betyder ju inte att det fungerar för er så detta är inga som helst tips eller råd utan bara en liten kort redogörelse. 

Men diskutera gärna med varandra i kommentarsfältet så får vi se om jag ids slänga mig in i diskussionen, ni vet jag vill ju inte att LDAM ska bli rena rama föräldragruppen.... ;-) 

Önskar att du var min mamma 😜👍

Önskar också att du var min mamma. Men inser det fåniga i det (är ju ändå 28) och sparar listan till framtiden pga vettiga och för mig "självklara" punkter som jag vill ta med mig in i föräldralivet.

Kan inte annat en hålla med i det mesta,men känner som du att jag inte vill lägga mig i andras sätt. Alla gör ju vad de anser är bäst.
Det enda jag funderade över ( hoppas du inte tar illa vid dig) var eran tanke beträffande klänningar. Ni vill inte att hon ofta(?) ska ha klänning för att uppfatta av andra att det är fint. Hur tänkte ni kring hennes födelsedag när hon hade klänning ? Kan man inte få uppfattningen att man ska ha klänning vid fina/speciella tillfällen då? Typ fest? Min dotter har klänning rätt ofta( vardagsvarianter) och vi försöker inte göra en grej av det. Typ, kan du snurra klänningen vad kul, istället för vad fin söt du är. Dock är vi medvetna om att hon troligtvis får sådan respons med av andra. På hennes förskola jobbar de med genusperspektiv och säger då som oss istället. Min tanke blir kring klänningar blir istället att man inte bör dramatisera klänning för då blir det just det. Men det är bara min tanke och smaken är som baken ;)

Sorry! Hade ja läst ordentligt hade jag sett återhållsam med klänningar ;) tack för en bra blogg Sofie!

Det kommer inte bli någon massmördare av fröken Tuva =) Mycket klokt du har skrivit! Jag tror ju på riktigt inte att man göra så mycket knas egentligen i det långa loppet om man är en "vettig" person i grunden. Föräldraskapet ska på något vis falla sig naturligt och då blir det nog bra tror jag. Visst kan man behöva styra upp saker efter vägen men på det stora hela har vi det i oss. Dock kan det vara smart att fundera ett varv extra kring genusmedvetenhet exempelvis.

Kommer kika emellanåt för att se när supermorsorna träder fram... ;)

kram

Det är så förbaskat skönt att se att någon tänker som en själv. Förutom det där med godis men det "förstördes" av moster. Grr. Tack gode gud för att han inte gillar när kolsyra bubblar i munnen iaf. Det jag tycker är kul är det här med kläder, vår son är en liten smal sparv så inget sitter som barnkläder ska göra (enligt modellerna på "pojkavdelningen" iaf, usch ryser när jag tänket på ordet pojkavd.) så vi shoppar på flicksidan, i princip endast där. Han är själv med och väljer ut och eftersom pippi är idolen så har han både tights och tunikor och allt vad det kan va. Utom klänningar. Där går en liten gräns. När jag står vid min garderob och väljer kläder så står han vid sin och gör detsamma, hans klädval är aldrig tråkiga eller stereotypa.

Det är Så förbaskat skönt att vara en förälder som inte styrs av andras åsikter om hur barn ska se ut och vara. Och det ger oss så mycket i vår relation till varandra. Vi har inga direkta gränser för vad är egentligen rätt eller fel när man är 2,5år och lär sig om världen?!

Har läst alla dina punkter med intresse, men måste ändå fråga var er matta kommer ifrån :)

Min son på 6 år vill skriva brev till butikerna i stan angående "tjej och killkläder". Han förstår inte varför uppdelningen finns, han älskar lila och rosa och väljer kläder han tycker är sköna. Hos oss finns inga kill- resp tjejfärger och han har länge fått försvara det han gillar inför kompisarna. Värre blev det när han började i förskoleklass :(.

Bra punkter Sofie!

Hej du älskade vän! Och tack! :) Jag kommer inte med något längre "svar" just nu. Men det kanske kommer, här eller på min blogg :)

Dock håller jag med dig om att begreppet "barnuppfostran", inget trevligt uttryck alls. Fast jag kanske skrev så..? Nåja.

Jag tänker, givetvis, väldigt mycket på hur man kommer vara som förälder just nu. Och dessutom dimensionerna;

- vi kommer få två barn som kommer se likadana ut (MÅNGA tankar kring detta må jag säga) samt
- jag och Anders är från olika generationer vilket kan komma att märkas (jag tror dock att det kan vara en stor fördel för oss, men det återstår ju att se).

Sen som du också skriver om, man är alltid den bästa föräldern till sitt barn. Man måste utgå ifrån att alla föräldrar gör det som dom tycker och tror är bäst för sina barn. Även om det GIVETVIS och SJÄLVKLART inte är någon tävling så kan jag mycket väl ha åsikter. Som tex med socker till för små barn, genusperspektiv (eller ja, bristen på den och oförståelsen) och säkert något mer.

Okej...det här har inget att göra med inlägget ovan, men jag sitter här med världens jul-cravings och bara undrar om du möjligtvis har testat Bomans julbord? Eller är stadshotellet bättre? Är så sjukt sugen på jul, ge mig jul nu!! (Så nu har jag fått utlopp för det också :) )

Och du...jag ser fram emot ditt julbloggande ;)

Vettigt tycker jag! Alla får ju göra som de vill. Jag, som också är pedagog, lägger ganska mycket ansvar på mitt barn. Hon fyller snart 3 och är ganska tidig med det mesta (även resonemang) så ibland så glömmer vi nog hur liten hon är det stackars barnet...
Något som jag tycker är svårt är hur omgivningen bemöter henne. Hon är en liten, nätt, blond tjej med stora blå ögon. Supersöt tycker ju vi föräldrar förstås (det tycker ju alla föräldrar om sina barn), men även omgivningen, kända som okända, kommer fram och lovprisar detta utseende. Jag har valt att inte kommentera andras kommentarer så mkt, kanske säga "jaa" eller "tycker du det?" eller så bara för att få ett slut på det. Hemma använder vi massor av olika ord för att strössla vår kärlek. Självklart nämns söt ibland, men inte på det där typiska sättet... Svårt dilemma det där...

Haha, överlag håller jag med dig, det blir efter ett tag som att diskutera längden på ett snöre när man pratar om detall-uppfostring; potträning, bullätning och dylikt. Så länge man håller sig inom lagens ramar tar jag (lite naivt) för givet att folk gör det bästa de kan för sina barn utifrån sin förmåga.

Jag tyckte ändå ditt inlägg var superintressant, men så tycker jag faktiskt OM att prata förhållningssätt eller vad man nu ska kalla det med andra föräldrar just för att jag inte har någon partner eller sånt att bolla "föräldraskap" med. ;) Iof så är jag hemskt rädd att fucka upp uppfostran också. Vad det beror på finns det ju tusen svar på men som förälder kan jag tycka att det i tuffa situationer är svårt att värja sig mot alla "läror" som hävdar alla andra sätt är DÅLIGA för ens barn. Det är skuldbeläggande hit och dit i medier, samhälle och privat mot föräldrar (och särskilt av och emot mammor tycker jag). Utöver det känner jag en enorm press på att göra rätt för och med mitt barn, för det är ju jag ensam som är ansvarig.

Jag försöker för det mesta vara chill och jag har definitivt inget vetenskapligt förhållningssätt till mitt barn, men jag erkänner att det ofta känns som jag "kör fast" i vissa mer eller mindre medvetna mönster som jag vill ändra, och då mjölkar jag verkligen andra föräldrar, kompisar, tidningar och andra forum för föräldrar i jakt på insikt och nya vägar. Fast det handlar ju mer om mig som person - inte om mitt barn.

Haha du är så jäkla söt! <3 Ja nej men överlag har jag det himla bra, just nu är det motigt med höst, tråkigt plugg, galen trots och lite avlastning (läs: must.drink.more.wine) men känner mig inte ensam med att känna så under den här årstiden direkt ;)

Haha jo förmodligen är känsligheten över sånt där med "läror" en kombination av att man i perioder har sämre självförtroende och att andra människor kan bete sig som idioter, typ ;) Egentligen, bara man(jag) då och då reflekterar över varför man själv och andra göra som dom gör kommer man nog inte fucka up så mycket. Förhoppningsvis.
EHEHE.

Kram till dig med!