Vi lever som i ett vakum. Igår bröt magsjukan ut här hemma och Tuva var den som drabbades först. Eftersom jag misstänker att det är jag som står näst på tur med tanke på att jag blivit nerspydd x2 så tog jag dagens vab.

 

I söndags fick vi vår efterlängtade säng och vi tvekade mellan om vi skulle bädda på nedervåningen eller chansa och sova i sängen ändå. Tuva hade ändå inte kräkts sedan klockan tolv. Vi brukar aldrig ta det säkra för det osäkra men när det kommer till kräk så är jag ändå så hypokondrisk att jag vidtar alla tänkbara försiktighets åtgärder.

 

Så jag och Tuva bäddade för oss på madrassen utan för toaletten. Men ändå. Döm om min förvåning när jag vaknar upp en halvtimma efter att jag somnat in av att Tuva kräks i mitt hår. Riktar all min ödmjukhet inför ensamstående föräldrar som inte har möjlighet att dela en kräksjuka med någon för hur hade jag gjort om jag inte hade haft Martin så jag kunde gått och duschat på en gång.

 

I vilket fall. Så nu går vi runt i ett limbo och bara väntar på att det ska bryta ut. Jag blir hypokondrisk och analyserar varje rörelse i min mage "är det dags nu". Jag har alltid varit livrädd inför att spy och helt förkrossad när detta skett. På något sätt så är jag också den som numera alltid åker på smittorna och alltid drabbas hårdast. Ni vet när en slutar räkna efter tolvte toalettbesöket och en är så svag att en till slut ger om och tänker typ "döden kom och ta mig".

 

Att sedan se sitt barn ligga och må så dåligt helt utslagen på toalettgolvet och slå på sin mage för att de gör ont "dumma mage". Aj aj aj. Då blir jag faktiskt vuxen igen och tänker "om en ändå kunde byta" trots att hon stunden innan har kräkts i mitt hår.

 

Magsjuka är verkligen det värsta som finns inom kategorin för ofarliga sjukdomar.