Har ni sett PS I LOVE YOU? Jag och Martin såg den på bio i våras. Innan var jag helt inställd på att det var en skitfilm, eftersom min mamma hade läst boken och gett den ett ytterst dåligt betyg och därför hade jag ytterst låga förväntningar.
Nu efteråt har jag insett att det var en annan bok hon läst men av samma författare. Jag har aldrig gråtit så mycket i en biosalong, inte Martin heller för den delen. Dessutom var jag helt oförberedd för denna upplevelse.
Sist jag grät kanske så mycket på bio var när jag var elva år och såg TITANIC med mina bästa kompisar, det var första gången i mitt elvaårigaliv som jag kommit nära sorg och tragedi. Jag blev så betagen att jag hade svårt att prata i dagar efter det.

Åter till PS I LOVE YOU, helt oförberett blev jag tvungen att få närkontakt med det som jag fruktar allra mest i hela världen.
Efter filmens slut och eftertexterna rullade och SF tände ljuset satt publiken kvar, helt betagna och snörvlade, och fnissade förläget när man mötte ögonkontakt med varandra, eftersom alla var totalt söndergråtna. För att se någonting sådant så behöver man samla kraft, man behöver ladda, jag hade ingenstanns en endaste liten föraning om vad filmen skulle handla om. Det bara kom crash bom. Jag måste ladda för att se sorgliga saker . Exemplel: just nu håller jag på att ladda för att se Keira Knightley filmen "försoning", jag har laddat i ett halvår men aldrig kommit till skott. Måste ladda mera. Jag är inte ens säker på att den är sorglig, jag har bara en föraning.

Men nu, så har jag helt känslomässigt oförberett ramlat över en "PS I LOVE YOU histora" av ingen mindre än klämkäcka författaren Marian Keyes. Helt oförberett. Utan minsta antydning eller, på omslaget står "Högkvalitatuv underhållning i en bitterljuv historia som verkligen berör" utdrag ur Marie Claire, men den benämningen stämmer väl in på vilken lättsam skitbok som helst. Och Marian Keyes, förlåt men när har hon berört mer än att man blivit komplett nuts på alla hennes klämkäcka paranteser av "bitterljuv ironi" (om Marie Claire får säga det sjävt). Men nu har irländskan fan fått mig att gråta redan innan hundra sidor, jag har ont i bröstet och vill bli av med boken nu. Men visst är det fantastiskt att man kan bli så berörd att det gör ont i hela kroppen, att en film eller en bok kan få en att känna så mycket? Magiskt.
(Det är därför jag är så totally down i teater, men det är en helt annan historia...) Men nog kan man tycka att man skulle kunna få en bättre varning, en liten föraning eller helst en liten ruta med "varnas för känsliga läsare".






PS
Jag har varken mens eller är gravid, PMS eller andra kännbara hormonella förändringar, jag är bara en väldigt känslig läsare. Det är helt enkelt Keys inverkan på mig, pinsamt, inte finkultur nog. ;-)