Nu har det varit varmt sen midsommar, helt otroligt!
Jag håller på att svettas bort totalt i hettan.
Men man ska inte klaga! (och hur varmt är det inte i Turkiet...)

Idag svor jag på att det var sista gången jag åker Micran (vår kära stenåldersbil utan AC) men vilken tur
för mig då som har som nu har SEMESTER!!!

Sorry att det blir in your face på er som har några veckor kvar men ni får ge igen i augusti när
jag knegar igen och ni fortfarande har lata soliga dagar kvar... :)

Idag är lite av en sorgens dag och jag har gått omkring med tårar brännande bakom ögonlocken.
Jag och mina två kollegor, vi kan kalla dom Berta och Märta vi har arbetat ihop oss under det här året och blivit det bästa teamet man kan tänka sig. Vi är otroligt nöjda över vår verksamhet och allt det vi skapat, vi kompenserar varandra och använder oss maximalt av varandras styrkor och egenskaper utan att för den delen ge någon ett eget "expertområde" där man är outbytbar. Vi har ett öppet arbetsklimat och tar direkt tag i saker som dyker upp. Vi arbetar i ett team där vi ständigt passar upp på varandra. Vi skrattar mycket ihop och har så mycket värme mellan varandra, men vi har alltid (okej ibland har det flippat ut) förmågan att bibehålla oss proffesionella även om vi har starka vänskapsband till varandra. Vi har uttryckt oss som att vi känner att vi tillsammans skapat den bästa 5-års avdelningen och vi är otroligt stolta över vårt arbete.

I can go on forvever med att ösa superlativer över mina kollegor, men det jag vill komma till var den dagen då blixten slog ner. När jag kom tillbaka efter Greklandsresan så brast mitt hjärta något. Min ena kollega "Märta" har bestämt sig för att sluta, har blivit erbjuden en ny utvecklande tjänst på annan plats och efter fem år så var det dags att gå vidare. Jag står helt bakom och förstår helt och fullt hennes beslut men oj vad det kändes tungt i hjärtat den dagen. (Tydligen var det även min graviditet som bidrog till beslutet, åhh typiskt mig att alltid ha ett finger med i spelet och sabba.. ;-)

Idag var sista dagen för mig, Märta och Bärta tillsammans.
(nu har jag tagit en lång gråtpaus och skickat iväg ett tårdryande sms till vederbörande,
det är inte några graviditetshormoner som spökar har btw aldrig kännt av nårga sådanna känsloyttringar)
Men tänk på att man spenderar mer tid med sina kollegor än med sin familj.
Så mycket skratt och glädje vi haft tillsammans, så mycket jag växt pga av Märta, Märta har förmågan att ta fram de abslolut finaste sidorna av en människa. Hon har fått mig att bli en så mycket bättre pedagog, hon anar inte.


Men...Som jag skrev till Märta så ska jag "torka tårarna och tänka på att istället för att ha förlorat en underbar kollega så har jag vunnit en livslång vänskap"!


...och så har jag ju min underbara fantastiska Bärta kvar, och jag är SÅ GLAD över det!

Vilken tur att just jag fått arbeta med världens bästa kollegor!!

Nu blickar vi frammåt inför en ny spännande och utmande höst..(fy jag är så jobbtaggad att jag vill INTE gå på mammaledighet, äta och spara kakan...:)


(Nu måste jag verkligen sluta grina och åka och hämta ett stort bokpaket från Adlibris! Tjoho!)