Inget blir som man tänkt sig

När jag var 20 år blev min mamma "utbränd". Hon blev aldrig frisk igen. Många gånger svor vi över att hon aldrig kunde "ta tag i sig själv och rycka upp sig". Hon var trött, hon var deppig, hon såg allt i en gråskala och satt bort sitt liv framför tv:n. Samtidigt blev hon illa behandlad av sjukvården, läkarna nonchalerade henne, hon fick ingen rehabilitering och för att inte tala om försäkringskassans misstänksamma möten som alltid började i ångest och slutade i tårar för mamma.

Våren 2007, 7 år efter att hon blivit "utbränd" började mamma märka av att hon sluddrade. Vi träffade henne oftast vid middagar och festliga tillfällen och misstänkte att det var vinet som påverkat henne. Men under sommaren började hon tappa saker, hon fick inte upp burkar och under hösten började det pirra i hennes vänstra ben. Efter att hon varit hos sin sjukgymnast beordrade han henne att uppsöka akuten. Envis som hon är gick hon hem. Ringde 1177 som rådde henne detsamma. Hon meddelade att hon skulle köra dit. 1177 bad henne ta en taxi istället. Mamma gick. Akutbesöket resulterade i olika undersökningar och efter röntgen kunde de konstatera att hon hade mörka fläckar på hjärnan. Bla i den delen som styr vakenhetsgraden. Var hennes "utbrändhet en stroke?".

Undersökningarna slutade inte där. Men jag funderade inte så mycket på det. Jag var så inställd på att det var en stroke mamma haft och tänkte mer att de andra undersökningarna var mer för att utesluta något annat. Något allvarligare kunde det väl inte vara? Det finns ju miljoner sjukdomar varför skulle det vara en av de värsta?

Under den här perioden blev jag med barn. Mitt första barn. Lyckan var stor och jag såg framför mig hur lycklig jag skulle vara med min bebis. En mormor som kunde leka med sitt barnbarn. Vara barnvakt och njuta utav sitt lilla barnbarn. Trött på mitt arbete såg jag fram emot att kunna njuta av föräldraledigheten. Glädjas åt varje utvecklingssteg som mitt barn skulle ta. Gå på babysång och babysim och mysa med fika bland andra mammor och deras barn. Men inget blir som man tänkt sig.

I början av 2008 ska mamma få sin "dom". Jag är lite konstigt rastlös den dagen. Höggravid, sjukskriven med kylskåpet och soffan som bästa happening på dagarna. Jag väntar på att mamma ska ringa och hon ringer. Men direkt när jag hör att det är pappa i luren istället för mamma. Så vet jag det jag inte velat ta in. Jag vet att det är det värsta vi kunnat tänka oss. Mardrömmen. I bakgrunden hör jag mammas skrikande hesa gråt. En gråt som bara en döende kan gråta. Och pappa behöver inte berätta för jag vet redan. Min mamma har ALS. Mamma hade aldrig varit utbränd. Aldrig haft stroke. Hon har ALS. En neurologisk sjukdom som gör att musklerna förtvinar men håller hjärnan intakt. En sjukdom med snabbt förlopp som oftast slutar med att kroppen kväver sig själv för att musklerna inte orkar andas åt en längre.

Två månader senare föder jag mitt första barn. Mitt barn är så lik sin mormor med sitt långa kolsvarta hår och mörka ögon, på bilder jag ser på idag är hon en kopia av sin mormor som liten.

Min mamma kan inte längre prata. Hon skriver för hand. Hon flåsar när hon går och hennes vänsterben hänger inte riktigt med längre. Min lycka uteblir.

Jag kan inte ta mitt barn till mig. Jag gråter varje dag. Jag är lättretlig. Arg. Besviken. Känner mig snuvad på lyckan. Jag slår näven i väggen. Jag skriker ut min smärta. Jag har en förlossningsdepression och sorg, men alla även jag tror att det "bara" är sorg. Det är långt senare jag förstår att det jag kände inte "bara" var sorg. Det är under två kämpiga år som jag tar mig ur min depression samtidigt som jag ser min mamma förtvina. Hur hon sakta kroppsligen förvandlas till ett barn igen. De förmågor hon tappar hittar mitt barn. När mitt barn börjar gå får min mamma sin första rullstol. När mitt barn säger sina första ord får mamma sin första taldator. När mitt barn börjar pussla, kan inte min mamma hålla en penna. Ju större mitt barn blir desto mindre blir min mamma.

När mitt barn fyller 2 år kan jag för första gången känna att jag älskar detta barn över allt annat. Det spritter i hela min kropp som av nyförälskelse varje gång jag ser henne. Det är skillnad på att veta att man älskar sitt barn och att verkligen känna det ut i varje fingerspets. Några veckor senare meddelar mamma att hon inte orkar längre. Efter att ha funnits vid hennes sida hennes sista dagar, suttit vid hennes sida, hållt hennes förlamade hand och tittar i hennes trötta plirande ögon som är så lika ett nyfött spädbarn som undrande tänker "var är jag var har jag hamnat" men min mamma tänker "vart ska jag var ska jag hamna?" , har jag med min mammas tillåtelse åkt hem till mitt barn som kramar mig länge och hårt den kvällen. Som sover oroligt bredvid mig på natten och är endast lugn när jag ligger nära nära. Jag ångrar inte att jag åkte hem den kvällen. Min dotter behövde mig mer än min mamma. Men jag grämer mig för att jag inte förstod hur rädd mina syskon var inför döden.

Tidig morgon får jag samtalet. Det är över. Mamma har hittat ro. Hon har somnat in. Kvar hemma i sin säng ligger mammas kropp. Mamma är inte längre där. Jag ger mitt barn, min mammas barnbarn en bild av en Änglamormor som kan springa, som kan äta, som kan skratta och prata och skåla i champagne. Hennes barnbarn talar ofta om sin mormor och ibland oftast när vi åker i bilen tittar hon mot himlen & talar om att hon ser Mormor. För jodå Mormor sitter på ett moln och vinkar då & då!