Del 1 – Förlossningen.

Efter sommaren var det som om min kropp dag för dag sackade ihop allt mer och mer, jag drabbades av diverse åkommor och blev allt sämre och sämre under hösten. Men jag höll hela tiden modet uppe och min motivation var att ”huvudsaken att bebisen har det bra”, det blev som ett mantra allt efter den ena åkomman efter den andra dök upp. Och som väl är så oavsett vad jag drabbats av under graviditeten så hade det lilla knytet i magen hela tiden det bra. På slutet försökte min kropp göra det mesta för att bryta ner mig. Det sista var havandeskapsförgiftningen som gjorde att jag låg hemma, trött, yr och orkeslös hela julhelgen. Det var som om hela min kropp skrek efter en förlossning, men alla tecken på att den skulle vara i antågande uteblev. Jag fortsatte att hålla mig positiv och lycklig men inuti ville jag inget hellre än att bebisen skulle få komma. Både min kropp och psyke var nog rätt utmattad.

Så kom julhelgen med sina inställda planer som firades i lugn och ro på hemmaplan. Jag var hela tiden tydlig med att jag inte ville ha något ”Jesusbarn” alltså inte ett barn på julafton, min mamma hade innan sagt att det skulle vara ”typiskt mig” med min taskiga tajming att få barn just på julafton. Jag blev nästan lite besviken när julaftonskvällen närmade sig natt och det ännu inte hade skett något. Nu längtade jag så mycket att jag även var beredd att föda på julafton. Det jag tidigare bävat för. Juldagen kom, vi hade inte tid på sjukhuset för uppföljning av min havandeskapsförgiftning för ens den 27:e december, då man skulle ta ställning till en eventuell igångsättning, om jag blev det minsta sämre skulle vi kontakta förlossningen. Jag var fortfarande väldigt orkeslös, yr, och matt. Huvudet värkte och fötterna var kanske ännu svullnare. Mamma tyckte absolut att vi skulle ringa, men var jag verkligen så pass sämre? Vi väntade. På annandagen vaknade jag upp med ett litet pirr i magen, jag var fortfarande inte det minsta bättre och hade inte jag lite mer ont i huvudet och var inte mina fötter lite svullnare. Nu struntar jag i om vi ringer en gång för mycket eller om jag verkar sjåpig, den här förlossningen verkar inte vilja starta på egen hand så nu får vi själva ge den en skjuts i rätt rikting. Så jag ringde in till förlossningen och de bad oss komma in för en bedömning.

Då blev det liv i luckan här hemma, vi packade förlossningsväskan med argumentet ”vi bor ju faktiskt fyra mil från sjukhuset så om vi skulle få stanna kvar och bli igångsatta så är det ju jätteonödigt om vi har sakerna kvar hemma och måste åka hem och hämta och då kanske de säger att vi tar det dagen efter istället”. Så gick resonemanget när vi som små pirriga och förväntansfulla yra höns sprang runt och packade det sista. Då när vi packade och låste dörren så kändes det speciellt, som om det var sista gången vi lämnade huset som gravida

Väl på sjukhuset blev vi hänvisade till ett undersökningsrum på förlossningen. Där fick vi spendera många timmar innan det fattades ett beslut. Efter att tagit mitt blodtryck och barnmorskan sagt att ”150/90 inte var så farligt högt” och att jag i sin tur frågat efter vad är det då för fel på mig och fått svaret att ”men man är i regel lite extra trött såhär i slutet på graviditeten” så trodde vi att vi skulle få ge oss av hemåt igen. Jag blev rätt sänkt av detta och tänkte att jag kommer säkert få gå omkring och må såhär dåligt och bara ligga i sängen fram tills de sätter igång mig när jag gått för lång tid över tiden. Vi fick vara kvar länge i undersökningsrummet och det enda vi väntade på var att någon äntligen skulle komma och säga att vi skulle få åka hem. För det var vi övertygade om att vi skulle få göra. Jag låg och deppade och funderade över vilken pizza jag skulle beställa och vilken film vi skulle trösta oss med att se.

Sen äntligen kom doktorn, han gjorde en gynundersökning och konstaterade att jag inte var det minsta öppen eller ”uppmjukad”. Därför höll vi på att sätta i halsen när doktorn sen kommer tillbaka till oss igen och säger ”Med dina provsvar med högt blodtryck, höga halter av äggvita i urinen och även vad du berättar av hur du mår så har vi tagit ställning där vi beslutat att vi vill sätta igång den här förlossningen, så nästa gång ni går här ifrån så gör ni det med er bebis”. Ord jag aldrig kommer att glömma. En nervös klump som genast sätter sig i magen. Hur vi båda tittar på varandra och vi båda bubblar inuti men svarar myndigt ”om ni tycker att det vore det bästa så låter det bra”. När doktorn och sköterskorna lämnat rummet ger vi båda av glädjetjut och fnitter. Därefter blir vi hänvisade till vårt förlossningsrum, vi går in i ett stort rum med två sängar tätt intill varandra, i fönstret står adventsljusstake och i ena hörnet av rummet är ett jättestort bubbelbadkar. Jag berömmer rummet och säger att det är som på ett hotell, jag är så glad och lyrisk att jag skulle kunna föda i en städskrubb men sköterskorna bekräftar att vi faktiskt fått deras finaste rum eftersom vi med stor sannolikhet kommer bli kvar här längst. Tji fick de.

Jag får en liten ”shot” som ska sätta fart på sammandragningarna och sen ska jag få en till och därefter ska jag få en såkallad ”ballongkateter”, en ballong med saltlösning som ska hjälpa en att på konstgjord väg öppna sig till fyra centimeter. Denna har jag hört talas om och är nervös inför. Jag tar min shot , då är klockan 16.00, och sen går vi till bilen och parkerar den på förlossningens parkering och så hämtar vi våra väskor. Vi båda är väldigt uppspelta och passar samtidigt på att ringa våra föräldrar. Väl uppe på rummet blir det en ny omgång med CTG för att kolla att bebisen mår bra. Jag ringer även min nära vän Jenny och berättar vad som är på gång, och där och då är jag så glad och fnittrig inför vad som komma skall. Jenny får mig ännu mer uppspelt och vi fnittrar ikapp över det surrealistiska att vi snart ska föda en bebis. Att jag snart inte längre kommer vara gravid. ”Kan du förstå det Sofie” – säger Jenny.

En barnmorska kommer in och vill diskutera vad jag tänkt mig för smärtlindring, jag svarar: ”jag vill ha all sorts smärtlindring, jag har ingen prestige”. Barnmorskan skrattar och vi kommer överens om att vi ska börja med akupunktur. Jag får en nål högst upp på hjässan och Martin skrattar rått åt mig för det ser roligt ut, som en antenn, då ger barnmorskan även honom en akupunkturnål uppe på skallen. Vi skrattar och fotar oss tillsammans med våra nålar. Jag känner inte det minsta av några sammandragningar från "shoten", och börjar på barnmorskans inrådan att guppa på pilatesbollen. Vill hålla igång så mycket som möjligt och då i upprätt läge för att hjälpa gravitationen på traven och för att skynda på det hela. Är dock medveten om att det hela kan komma att ta väldigt lång tid och jag ser framför mig att detta ska komma att ta flera dygn. Det är söndag och annandagen och jag vet att jag tänker att ”senast onsdag så måste bebisen i alla fall ha kommit”.  Vi går runt lite i korridorerna, hoppar på pilatesbollen, en sköterska tar nytt CTG och sen kommer barnmorskan tillbaka efter två timmar.

Då är klockan 18.00 och hon ska göra en undersökning för att se om ”shoten” jag tog gett någon verkan, om man redan nu kan sätta in ballongkatetern eller om jag ska ta en till shot.

Jag svarar att den kan nog inte gjort den minsta verkan för jag känner ingenting. Börjar bli riktigt nervös inför ballongkatetern, är rädd för att den ska göra ont och vara obehaglig.

Hon undersöker mig och ropar plötsligt till, ”nej men det här var oväntat, ser man på, du är redan öppen 4 centimeter, det här är inte vanligt”. Jag var redan öppen 4 centimeter och jag hade inte känt av det minsta. Hon tar en lång sticka och tar hål på fosterhinnorna, det gör inte det minsta ont och sen börjar det forsa vatten. Här behövs det ingen mer shot eller någon ballongkateter, jag blir så lycklig och ”uppe i gasen” att jag måste dela med mig av glädjen till Jenny, igen.

Jenny har själv blivit igångsatt och hon har delat detalj för detalj i sin förlossning säkert hundra gånger med mig under hösten och vintern för att lugna och peppa mig. Vi båda tjuter av glädje i telefonen och efter samtalet är jag full av energi och fullkomligt hoppar och studsar på pilatesbollen för att öppna mig mer. Vi rör oss och hoppar och skuttar, jag får mig en förlossningsskjorta och nättrosor och elefantbinda. Vi har så roligt åt detta så vi fotar mig i trosorna och binda både fram och bakifrån. Det går någon timma och strax efter 19.00 kommer barnmorskan in för att kolla om jag öppnat mig mer. Jag svarar att det kan jag omöjligt gjort för jag har inte känt av någonting. Det visar sig att jag har rätt och de kopplar in mig på värkstimulerande dropp, får den genom den äckliga nålen som de innan satt i handen. Får även lite mer akupunktur som ska vara värkstimulerande. Vi börjar vanka runt i korridoren och nu börjar det kännas nere i magen, värkarna kommer och efter en stund ber jag Martin värma på vår vetekudde och hålla mot magen när det gör ont. Har säkert gjort minst tre CTG innan detta som jag inte skrivit om men alla CTG tester visade att bebisen hade det bra och jag gjorde så många under kvällen att det inte är lönt att skriva om. Vi gör nytt CTG och värkarna börjar göra mer och mer ont, inte så att det är besvärligt men det börjar kännas. Vi sätter på TENS apparaten och när värkarna kommer trycker vi emot vetekudden och höjer effekten på TENSEN.

Klockan närmar sig 21.00 och jag befinner mig i sängen med CTG och när värkarna kommer måste jag höja TENSEN riktigt högt och verkligen koncentrera mig för att det gör så ont. Martin håller min hand och vi andas tillsammans. Det blir skiftbyte och en barnmorska som heter Carina och en undersköterska som heter Pia kommer och hälsar på oss mitt i en värk. Jag slänger ur mig mitt i värken ”jag ska vara snäll och hälsa…snart”, de skrattar och säger ”ta det lugnt vi väntar på dig”.  Efter att vi hälsat på varandra tycker barnmorskan att det ser ut som om att det är dags för mig att ta lustgas. Jag blir nervös. Redan? Har jag så ont? Har vi kommit till ett ”lustgasstadie”? Vad läskigt, nu är det verkligen ”på riktigt”.

Är nervös över hur lustgasen ska påverka mig, att jag kommer bli snurrig, tappa kontrollen, bli illamående? Vi börjar därför väldigt lågt med lustgasen.

Är till en början inkopplad till CTG apparaten och den hjälper oss att registrera när värkarna är på intågande så jag lättare vet när det är dags att börja med lustgasen. Det tar ett bra tag att få igång tekniken, det gäller att inte börja för sent för då kommer effekten efteråt och då blir det inte bra. Barnmorskan och undersköterskan låter Martin få prova lustgasen och när han gör det sätter de den på max, efter tio andetag drar han bort masken och brister ut i ett skrattanfall. Vi har hela tiden väldigt roligt under förlossningen, både tillsammans och ihop med personalen. Barnmorskan kollar mig för att se hur öppen jag är och vid 22.00 är jag öppen 6 centimeter. För varje värk som kommer bli smärtan starkare och starkare, vi höjer lustgasen och använder TENSEN samtidigt. Får en skalpelektrod kopplad till bebisens hjässa för att se att bebisen har de bra inne i magen. Under hela förloppet visar både skalpelektroden och CTG apparaten att bebisen mår utmärkt inne i magen.

Klockan 21.30 har jag fem sammandragningar på tio minuter och jag frågar att om jag hade haft en vanlig förlossning skulle jag kommit in nu? Barnmorskan skrattar och säger ”att du är på helt rätt ställe där du är nu ja”. Hela tiden befinner jag mig i sängen och frågar någon gång mellan värkarna om det är okej att jag ”bara ligger ner” för jag vill ju vara mycket upprätt ”för att hjälpa gravitationen på traven och för att det inte ska ta så lång tid”. Barnmorskan försäkrar att det sista jag ska bekymra mig över är att det inte ska ta för lång tid och säger att mitt förlossningsförlopp går ovanligt snabbt för att vara förstföderska och igångsatt. Vilken tur tänker jag inuti för jag har nu så ont att jag aldrig skulle kunna klara av att vara upprätt.

Barnmorskan och undersköterskan kommer in och tittar till oss vid 22.00 och barnmorskan undersöker mig och tittar på värkarna och säger att nu är det nog dags för dig att ta EDA (epidural- blockad). Jag blir återigen förvånad, redan? Har vi kommit så långt i förlossningsförloppet? Slås än en gång av att nu är det verkligen på riktigt. Barnmorskan beslutar sig för att ringa efter narkosläkaren och just då kände jag mig ändå ganska morsk trots att jag hade väldigt ont men där och då tyckte jag inte att jag hade nått krispunkten för EDA. Men vänta bara.

I detta händer något väldigt roligt som min Jenny sent kommer glömma, eller enligt henne så ska hon ”aldrig glömma hur jag 22.00 ringer och bubblar ur mig något knappt hörbart och sen hör hon nej fan en värk och sen bryts samtalet”. Hög på lustgas fick jag för mig att jag skulle ringa Jenny och berätta att det var dags för EDA och att barnmorskan sagt att det nog blir bebis någon gång i natt. Sen kommer värkarna brutalt snabbt och gör brutalt ont, jag ligger på sidan med lustgasen i ena handen och Martin i andra. Ser konstiga figurer i huvudet när jag med huvudet i masken försöker uthärda värkarna, vet att jag vid något tillfälle kommer på mig själv med att böja Martins fingrar bakåt så jag nästan tror att jag bryter hans hand. Han är hela tiden det fantastiska stöd som jag alltid vetat att han skulle vara och det är verkligen han och jag mot världen i denna förlossning tillsammans. Det gör så ”jävla jävelont” och till slut är jag där, där jag varit livrädd för att vara. Att tappa kontrollen, att värken övermannar hela kroppen och jag försvinner iväg av bara värk och smärta med gasen hårt över ansiktet. Till slut mynnar värken ut och jag får ur mig ”ring på klockan, måste EDA, nuuuu” innan nästa värk kommer och jag återigen går in i mig själv för att härda värken. I det ögonblicket som är det smärtmässigt jobbigaste under förlossningen så hör jag hur dörren äntligen öppnas och jag hör en ny röst och förstår att även narkosläkaren är här. Det var verkligen i grevens tid. Jag har sån ont och är så slut efter det snabba värkförloppet.

Klockan närmar sig 23.00 och jag andas hela tiden i lustgasmasken och jag hör hur alla i rummet och även Martin säger åt mig att ligga så stilla jag bara kan, med benen högt uppdragna och skjuta rygg. Läget jag innan har fruktat är här, har varit så rädd för att ta lokalbedövning och EDA och främst för att ha så ont att man inte bryr sig att man tar lokalbedövning och EDA. Innan sa barnmorskan att de skulle vänta in en värk och lägga EDAN efter värken men det går inte, jag har värkar hela tiden och jag poängterar återigen att detta är det jobbigaste ögonblicket i förlossningen. Min kropp är helt övertagen av smärta, jag är helt maktlös och jag ligger blickstilla, med uppdragna knän och minns att jag föreställer mig att jag ligger i en kista. Det gör dödsont men jag vill ändå inte hellre dö. Det kommer ljud ut ur mig, jag gnyr, ett enda ord upprepas: ”Martin, Martin, Martin …”.

Jag har fått EDAN, det enda jag kände eller registrerade var att det först blev kallt, sen ett stick (lokalbedövningen) och sen att någon klistrade fast något på min axel. Jag har så ont så det finns inte. Men nu är den här, EDAN ska ge mig hjälp, lugna smärtan, har hört andra beskriva det som ”himmelriket”, jag ser fram emot smärtlindringen och jag är helt slut och behöver verkligen vila. Jag struntar helt blankt där och då om förlossningen skjuts upp och tar längre tid på sig, bara jag får vila. ”Två värkar till sen kommer det kännas bättre” säger någon av sköterskorna. Jag härdar två värkar, sen känner jag en värme sprida sig i ryggen, jag kan prata och barnmorskan säger att hon nu tror att EDAN kommer hjälpa mig att öppna mig det sista. Sen lämnar hon oss.

Den där vilan och smärtlindringen jag så längtade efter och behövde den infann sig aldrig. För direkt efter de där ”två jobbiga värkarna” som kom nästa värk och med den tog den sig ett tryck nedåt som fick mig att vilja vända ut och in på mig i sängen. Jag har hört talas om att det ska kännas som om man blir extremt bajsnödig och det är inget tvivel om saken. Jag härdar ett par värkar men till slut går det inte längre. Sliter av mig masken och får fram att Martin ska ringa på klockan. Jag vrider mig i plågor och det är omöjligt att ligga still. Jag hör att jag även låter en massa, det trycker på något otroligt och det är omöjligt att vara tyst, jag låter som en stånkande häst. Bryr mig inte det minsta. Sköterskorna kommer in, de registrerar förvånat ”oj, har hon redan så starka värkar, det här går snabbare än vi anat”. Jag är öppen tio centimeter och efter detta lämnar de inte rummet. Barnmorskan konstaterar att bebisen ligger väldigt långt ner i kanalen och att jag har ett väldigt bra bäcken och att jag mycket möjligt haft min enorma foglossning att tacka för detta snabba förlopp. Bebisen låg lågt och tryckte redan i december, därav mina smärtor i underlivet så jag är inte förvånad.

Barnmorskan konstaterar även att EDAN inte hann ta ordentligt eftersom förloppet gått så extremt snabbt och jag blir nervös hur jag ska klara det här med bara lustgas. Frågor om det finns något mer eller annat jag kan få, de svarar ”nej, men att jag klarar det här”. De höjer sängen och ber mig ligga på högra sidan för att bebisen lättare ska komma ner innan jag kan börja krysta.

Nu är minnet diffust och egentligen borde jag ta hjälp av Martin för att få allting rätt, men jag fortsätter att hänga i lustgasen och jag känner hur ”någonting vill ner och ut”. Det börjar bli dags att krysta och jag blir arg för jag har hört att krystvärkarna ska kännas bättre än de andra värkarna och göra ont på ett ”bättre sätt”. Men det gör inte ont på ett bra sätt, det gör överjävligt ont och jag vet inte om det men Martin har vridit på full effekt på lustgasen.

Först förstår jag inte riktigt om jag gör rätt när jag krystar men jag får hela tiden så bra handledning, jag går in i mig själv, blir knäpptyst eftersom barnmorskan säger till mig att inte låta utan använda kraften inåt och nedåt. Jag hänger i lustgasen, tar djupa andetag och följer barnmorskan instruktioner. Jag tar i för kung och fosterland och det är så häftigt. Vi byter till vänstra sidan och Martin håller i mitt ben och även han tar i för kung vilket vi har roligt åt. Undersköterskan befinner sig uppe vid min huvudända och håller min hand och tittar mig djupt i ögonen och bekräftar mig hela tiden över hur duktig jag är och att ”snart är er bebis här”. Martin både ser och känner på huvudet, de ber mig göra detta men jag avböjer. Martin är fullt delaktig i hela förloppet, han både assisterar barnmorskan, hejar på mig och håller i mitt ben. Det är så häftigt det vi är med om så jag bryr mig inte det minsta om vad han får bevittna ”där nere”. Barnmorskan ber mig ta i allt vad jag kan i nästa krystvärk ”nu ska ungen ut” och jag tar i för allt vad kan och tre hundra gångar till. Huvudet kommer, där och då gör det väldigt ont, men i nästa krystvärk så kommer hela kroppen och hela rummet upptas av ett högljutt skrik. Allt jag hör är detta fantastiska gallskrik och sen Martins förtjusta rop som jag aldrig i hela mitt liv kommer glömma: ”Sofie. Det är en flicka!”.  Det som följer är det lyckligaste ögonblicket i mitt liv. Jag och Martin skrattar och jag gråter hejdlöst och upprepar ”Är det en flicka? Är det en flicka? Jag får upp Tuva till mitt bröst och jag kommer aldrig glömma hur det kändes första gången mina läppar pussade hennes knallblå panna, gång på gång på gång.

Del 2 – Den lite jobbigare delen.

Självklart hade jag räknat med att spricka och gå sönder litet. Jag menar, alla spricker ju litet och får sy. Jag kan nästan säga att jag kände när det sprack, inte så att det gjorde mer ont än vad det gjorde att få ut hela henne, mer som ett konstaterande ”där jag nog sönder litet”. Men jag förstod nog inte för ens några dagar senare hur mycket jag faktiskt gick sönder. Först var barnmorskan osäker så hon tillkallade doktorn, doktorn tittade och pysslade med mig i kanske en timma där i förlossningsrummet. Men i den euforiska kombinationen av att ha Tuva på bröstet och hjälpen från lustgasen som jag fortfarande krampaktigt höll fast vid så bekom det mig inte och jag förstod inte varför de inte bara kunde bli klara så vi kunde få vår berömda förlossningsbricka och bara få vara vi tre, som en familj. Jag förstod inte ens när de släppte upp bromsarna på sängen och körde iväg mig till operation. Jag vet att jag frågade ”men Martin och Tuva – får dem inte vara med mig?”, och sen frågade jag barnmorskan och undersköterskan som hade förlöst mig ”men är någon av er med mig då?”, ”vem ska vara med mig och vem ska vara med Martin och Tuva?”.  Jag rullades iväg ifrån Martin och Tuva, det sista jag såg var Martin med en spänd och bekymrad min med Tuva i famnen. Jag tror att mina tårar rann. Jag förstod ingenting. Vi åkte hiss och jag rullades in ett sterilt inkaklat rum jag aldrig tidigare befunnit mig i och bara har sett på tv, i cityakuten eller Chicago Hope. Jag som trodde att jag kanske bara skulle rullas iväg till ett rum med en bättre lampa inser nu att jag hamnat i ett riktigt operationsrum. Fyra personer ställer sig runt mig, de har helgröna kläder och mössa och munskydd för ansiktet. Det enda jag ser av personerna är deras ögon bortsett från allt grönt. De kopplar in slangar och sätter en sak på mitt finger, de berättar att de ska ge mig mer EDA och även narkos. Jag säger att jag inte vill ha något som får mig att sova. Jag tänker hela tiden på Martin och hur orolig och rädd han kommer bli om han får höra att jag ska få narkos efter vad som hände hans mamma. Jag får en mask för ansiktet och det sista jag tänker är ”här inne har människor dött” innan jag slocknar. När jag vaknar igen håller de fortfarande på och arbetar med mig, jag förstår inte hur det kan behövas så mycket människor för bara några stygn. De frågar om det gör ont men jag känner inte av någon smärta. Jag vill bara att de ska bli klara så jag kan få komma till uppvaket där de har lovat mig att Martin och Tuva ska vänta på mig. Det tar tid. Jag härdar ut genom att stirra upp i den gigantiska lampan som är över mig där det står ett enda ord, jag må vara hög på diverse olika smärtstillande preparat med jag tar det som ett tecken på att allt snart ska bli bra; ordet som står på lampan är: ”Martin”.

Äntligen rullas jag iväg till uppvaket, som alltid behåller jag min goda uppfostran och tackar och berömmer de gröna gubbarna för att de varit så snälla och hjälpt mig. Väl på det som kallas för ”uppvaket” rullas jag in i ett rum och blir lämnad ensam mellan några fördragna skynken. Jag känner en törst som inte är av denna värld men var är Martin och Tuva? De skulle ju vara här och vänta på mig? Det sitter en sköterska längre bort vid ett bord och jag frågar lite fint med först ett ”ursäkta” och undrar över varför inte Martin och Tuva är här? Hon svarar att hon ska ringa och att de kommer sen. Tiden går och de kommer inte.
Nu har jag hamnat där i det läget som jag allra mest har fruktat så mycket för i samband med en förlossning men då har jag förknippat det med ett kejsarsnitt, att ligga ensam på ett uppvak utan både sin kärlek och sitt barn. Jag gråter. Jag fick ligga där ganska länge innan Martin och Tuva kom. Efteråt har jag fått höra Martins version av hur det var att plötsligt bara bli helt lämnad ensam med ett litet nyfött barn och varken veta vad som händer med mig eller hur man tar hand om Tuva. Det kan göra mig lite bitter och besviken att de inte tog bättre hand om honom och informerade om vad som skedde.

Tuva föddes 00:46, vi fick inte komma upp från operationen och uppvaket förrän klockan var närmare 06.00. Då fick vi äntligen den berömda brickan, med smörgåsar, cider i finare glas och en flagga på brickan. Äntligen fick vi börja vårt familjeliv på riktigt.

Del 3 – Summering

Jag skulle aldrig vilja ändra på min förlossning i något avseende. Många frågar mig ”varför det gick som det gick”, varför jag ådrog mig denna vad läkarna betraktar som en ”större skada”. Jag antar att man gärna vill ha någon att skylla på. Men för mig är sådana spekulationer inte relevant. Jag födde på sidan, vilket är en väldigt bra förlossningsställning, kvinnan som förlöste mig var chefsbarnmorska med tjugofem års erfarenhet, det såg hela tiden bra ut fram till sista axeln skulle ut. Jag ser det som så att ca 3-4 % drabbas av detta och det råkade bara vara så att det var på min lott att vara en av dessa procent, men samtidigt så var det så att just jag fick världens finaste lilla Tuva. Hur kan jag då på något sätt vara bitter och önska min förlossning på annat sätt? Om någon skulle berättat för mig innan förlossningen vad som skulle komma att ske då skulle jag nog bönat och bett om kejsarsnitt, och nu med facit i hand, hur skulle jag då ha gjort? Mitt svar blir att jag skulle göra om det om och om igen. Jag är otroligt stolt över min förlossning, det var det häftigaste och roligaste jag varit med om och inte alls så skräckinjagande som jag föreställt mig. Visst kunde slutet gärna blivit annorlunda men med mig lite småkrångliga graviditet med diverse åkommor är det inte så konstigt att det skulle sluta med en riktig ”Grande finale”. Eller som min nära och kära vän Jenny säger: ”Det är inte för inte det finns ett talesätt som säger: Liten Tuva stjälper ofta stora lass”. ♥