Har precis skrivit min säkert längsta kommentar någonsin till Jasmin. På torsdag ska hon bli igångsatt och hon är bekymrad inför detta och skriver att hon "vill, men vill ändå inte" och sitter och läser om "alla" nackdelar med igånsättning. Jag som blev igångssatt försöker lugna henne så mycket jag kan efter mina egna erfarenheter. Minns min egen förlossning när jag skriver till henne. Jag som var så livrädd innan, helt totalt komplett livrädd. Jag tycker efteråt att det inte alls var så farligt och att det istället bara var så häftigt och roligt. Det är roligt att föda barn. Man är hela tiden i centrum, man går igenom olika stadier, får hela tiden service och hjälp och man är där med sin älskade och får uppleva något av det häftigaste någonsin. Och som jag skrev till Jasmin, när man väl är där i den känslan av att "nu gör det sådär ont som jag var rädd för att det skulle göra, det gör så ont så det är ohanterbart, dödsont, MEN jag vill ändå inte dö, och det är ÄNDÅ inte så hemskt som jag hade trott, jag vill det här och jag klarar det här". När man har så ont men ändå känner den känslan, då växer man något enormt och det ger en sån otrolig kraft, styrka och kämparglöd.

HÄR kan ni läsa min förlossningsberättelse.



Min rubrik är nästan lite provocerande i know, jag avskydde alla innan som sa "åh, jag är så avis på vad som väntar dig - det är så häftigt att föda". Men faktum är att jag har blivit en av alla de som säger och känner så, för bara det går bra, så är det häftigt att föda! Man får bara bestämma sig för att se alla de fina bitarna... :-)

ETT LITET TILLÄGG: Bara för att jag är så positiv så betyder inte det att min förlossning gick som på räls och var komplikationsfri, nejdå. Jag ådrog mig en störra förlossningsskada som slutatde med operation men varför grämma sig över det när man fick det finaste i världen? :-) En liten Tuva värt allt!!!